Två gula bomullsfiltar

Minns fragment av en tågresa. Varliga händer och några röster.
Kommer ihåg mannen som föll som en sprutande fontän av blod framför mina fötter.
Och den bäddade sängen. Inget påslakan men en gul bomullsfilt.
Två gula bomullsfiltar.

Känner den svaga kaffedoften och ser bilden av ett namn.
Så de talade frågorna. Var är mannen som föll? Var han vid min sida eller gick han någon annans vägar?
Jo han hade lämnat mig för att hämta något från kaffevagnen.
Och jag hade stannat. Som vanligt stannat för att vänta. Alltid detta som är att vänta.

Så de där telefonerna. Oron för att sjukhusets sängar tog tiden dit jag inte kunde räkna längre.
Hemma måste någon vänta. Eller var huset låst och vem hade givit djuren mat?
Bara tomma skärmar.

Och leendena runt sängen medan nålar sände droppar av liv genom kroppen.

Men visste de då inte vad de burit?
Förstod de inte att den allra skörast delade närheten av kontinuitet måste läggas ihop som en filt. Inte den gula sjukhusfilten.
Nej, den där vävda med rader av ulliga ränder. Den som bildar timmar och minuter av det som behåller mig vid soluppgången.

Alla de där oätna måltiderna.
Ansiktena utan mening och meningen utan namn. Tillvaron så som den blir när pauser och kommatecken slutar falla in där de måste för att bringa ordning och göra melodier av ett egendomligt brus.
Jo, jag måste lyssna till det. Försöka finna toner där. Hitta det, märka, sortera, göra rader, göra upprepade omgångar av oredan. En i taget en i taget en i tageten i tageten i tag et.

Var det någon som ordnade listan? Låg det inte kvar något av den där pauserade melodin?
Vänta.
Där är några siffror. Några enstaka. Kanske sammansatta rader.

Allt detta medan någon sjunger sina afrikanska sånger i en annan sorts ordning.
Ännu okänd.
Men kanske född att vara min.
Att foga till något som varit. Kanske kan det bli. Något.

De där sångerna.

Så oerhört mödosamt det är att foga samman dessa.
Vad var det han sa, mannen som föll samman vid mina fötter?
Något om att hans liv. Eller om det varit mitt.

Sömnen lämnar sin vaka.
En man lämnar sitt liv för ett annat.
Och dagen som varit har lämnat ett enda spår.
Som en blodröd fläck på ett stengolv.

….

Annonser
Published in: on 6 mars, 2012 at 10:54  Comments (1)  

One Comment

  1. Vackert.


Kommentarer inaktiverade.