rutorna och tiden

Sedan var det de varma händerna.
Någon som fångade upp dagen. Frågade de där viktiga frågorna om maten och klockan.
Ett annat modersmål att förstå.
Och mannen som är min närmaste. Den allra närmaste tilliten som viskar att han kommer. Han kommer för att hämta tillbaka mig.

-Men jag minns ju inte. Säger jag förvånat.
– Nej jag minns åt dig.
Just så enkelt är det.
– Ser du allt det där du har skrivit.
Jag svarar att jag ser det och jag läser det i hans ögon.
– Vad har hänt? blir min fråga.
– Jag vet inte, svarar han och söker i minnet. Mitt minne.
Sedan åker vi till den plats jag känner igen som vore det jag själv.
Det är alltid så det är.
Jag känner igen mig när någon visar mig det som är.

– Men varför har människorna vänt sig bort från mig?
Undrar jag. Skulle de inte vara här för att hitta mina platser?
– Jo. Säger han. Men de förstår nog inte.
– Jodå, svarar jag. Det är klart att de förstår. De har ju burit mig hel under så lång tid. Det är klart att de vet. Varför skulle de inte veta?
– För att de. Jag vet inte. Du kanske måste förstå hur svårt det är.
– Ja. Jag vet. Jag vet det svåra. Det där att det är omöjligt att förstå det där jag inte själv vet. Hur skulle jag kunna veta det jag inte ser att jag saknar men ändå måste leva med?
Hur har någon kunnat. Någonsin. Och ändå.
– Vi ska reda ut det här. Säger han och jag visar mina orediga papper. De där kolumnerna jag gråtit över men inte förstått. Alla de där raderna av siffror och namn. Rutorna som måste fyllas så att allt är färdigt på slutet.
Jag har gjort så.
Och han ser på mig och frågar om jag inte förstått att alla de där rutorna måste höra ihop med de rutor jag har i tiden.

Jo jag hör hans ord. Förstår precis. Exakt.
-Exakt. Säger jag. Alltihop måste ju stämma så att alla rutor blir lika.
– hm. säger han. Nej rutorna är oviktiga.
Och då vet jag ju inte. Jag som vet så mycket har inte löst den där gåtan med rutorna och tiden.
– Du vet, jag gör det som står i min kalender. Den har färgmarkeringar.
– Ja.
Men jag ser på honom att han inte förstår.

Ute skiner solen och jag får den viktiga frågan om maten.
Att man måste.
Jo.

Det är ännu en dag av rutor.
Och en värmande hand i min.

Annonser
Published in: on 7 mars, 2012 at 11:05  Kommentarer inaktiverade för rutorna och tiden