kanske bara en funktion

Så vaknade hon i ett annat rum.
Dörren tung som bly och armarna tunnare, så mycket tunnare. Någon ställde tiden och sa några ord.
Jo, dagen och natten. Alldeles som vanligt. Inte mer. Men som vanligt.
Sucken.
Den där av lättnad.
Du vet, här hittar jag vägarna. Grå hus, rosa hus, sväng vänster där vid lingonochmjölkhuset.
Men stationen står annorlunda mot himlen.

Här är huset och gaveln med dörren.
Sedan.
Det där med maten. Alltid det där med maten.
Som att irra i en stormarknad där alla hyllor är täckta med glas. Och oändligheten av varor slutar i en sorts intighet.
Inget att reflektera
ändå speglar varje skiva av glas den förtvivlan som måste hållas.
Bindas i smaklöshet.

Så trevade hon i fragmenten men fann ingen tid. Ändå ingen tid.
Någon hade sagt den. Hon själv hade sagt den.
Obegripligheterna i hörnet, det blanka hörnet, tidsangivelsen i relation till något hon visste men glömt.

Jo hon vet tider. Allt det där om klockan. Dagen och natten.
Hon kan addera och subtrahera. Minns hur alla siffror hör samman.
Kanske som en sorts förklaring.
Men vet att kunskapen en gång var en annan sort.
Söker.
Minns bilar och gator och en doft. Många ord.
Och väntar röst.
Att någon säger sammanhanget som ligger som en splittrad orm på golvet.

Sedan vänder hon sig till de där anteckningarna, de hon sparat i kunskapen.
Alla trygga vetskaper, innehållet som betyder. Insikterna och den välsignade förmågan att omsätta dem i ord.
Osynliga linjer som skimrar som de vackraste av silverkedjor så att allt blir synligt i skenet av metoder och teorier.
Det där hur människor förhåller sig till varandra. Det hon ser men aldrig själv har varit. En av två. Bara en av tre.
Allt det hon definierar sig själv med i andras sällskap. Och det där som människor söker henne för att själva få veta.
Hennes mening är att se. Och det är som att vara hemma en stund. Ett hemma som stavas trygghet, förvissning, självklarhet och självkänsla.

Men anteckningarna som är hennes centrum överbryggar varken tiden eller rummet. De är som kärnan som inget vet om den frukt som omger den. Jo hon ser att det är så. Men ligger maktlös. Sträcker sina tankar, ropar efter det strå som skulle förbinda det hon vet med det hon inte förmår gripa. Inte ens känna som en doft.

Ibland tänker hon att musiken och matematiken betyder svaret.
Det hon hela livet sökt. Svaret. Om det finns.
Jo. Hon vet att det finns. Andra människor har det i sina händer.
Och hon snuddar vid tanken att hon själv föddes som något omöjligt. Ett det. Ett något som själva tillvaron spottar ut.
Eller som en som måste stå utanför för att någon måste vara den som ser utsidan för att andra måste leva innanför.
Kanske är hon bara en funktion.
Och tanken önskar henne död.

Timmarna av ensam väntan i ett vacuum av intighet där allt trasats sönder och mödosamt måste sättas ihop. Men vem har nycklar, vem har kraften och vem vet vad som måste sättas samman med vad?

Det är som om minnet grånat ännu en grad i gryningen.
Fragmenten upplösts i dimman.

Kanske är det regnet hon väntar. Det som faller med fragmenten över hennes huvud innan hon själv tappat känslan för liv.

De färgade rutorna visar hennes dag.
Och klockan närmar sig tiden.

….

Annonser
Published in: on 15 mars, 2012 at 08:27  Kommentarer inaktiverade för kanske bara en funktion