himlarna måste vänta

Idag hade hon inte mer än två timmar.
Kanske det borde kallats gryning. Två timmar i soluppgången. Jo den rörde sig uppåt på himlen så tiden var i begynnelsen.
Hon tänkte de där raderna om nya himlar. Nya himlar och en ny jord.

Men bilderna av den nya jorden föddes ur katastrofer, tsunamivågor, brinnande vrak och en evigt brännande sol över spruckna förnödenheter.
Sådan rättfärdighet, sådan obändlig dödande rättfärdighet.
Och en ny jord av allt det renaste, guldet och de blanka löftena?
Hon kunde inte förstå den sortens tal.
Himlarna måste vänta något annat än evig fördömelse.

En annan tanke kunde kanske rädda henne. Den där om fåren. Flocken och någon som ser. Som gör sin eld, väntar sin natt och bidar sin tid.
Som en motbild till allt det nya.

Jo, hon ser lägerelden, hör ljudet av värmen som sprider sig till de kroppar som söker sig meternära. Kölden som famnar ryggen. Bäst att linda en tjock ullfilt kring kroppen och låta sömnen.
Men Herden sitter still.
Också de nätter andra sover. Det är som om sömnen jagar hans sinnen till ro utan att övermanna hans själ. Så han sover med öppna ögon mot himlens horisont, mot stjärnorna och mot Venus som möter Mars i himladjupen.
Herden vet inget om tsunamivågor.
Eller om han vet är han trygg där han sitter tvåtusen meter över havslinjen.

Och fåren.
Lammen, de där små.

Jo hon ser den där bilden av varat. En ny jord. Nya stjärnhimlar, varje natt nya himlar. Men samma jord. En enda jord och ett enda bröd att dela med alla som måste äta för att leva.

Hon kan inte stanna i bilden, inte i dofterna och inte i drömmen.
Där är andra verkligheter att förena.
Mödan i en enda måltid. En annan sorts lägereld och ett par kärleksfulla händer.

Du ska inte ge upp
säger rösten

Som vore själva önskan att allt skulle förbli.
Och jorden bestå mellan himlavalvens föränderlighet.

Annonser
Published in: on 20 mars, 2012 at 10:15  Kommentarer inaktiverade för himlarna måste vänta