men finns det då inget hopp för oss människor?

Det är klart det är omöjligt för människor att förstå varandra.
Alltså på riktigt veta hur det är för någon enda annan människa. Inifrån.
Vi är ensamma, åtminstone när det gäller våra egna perspektiv.
Allt det där vi gör för att berätta om oss själva hjälper oss nog att tro att vi är sedda och förstådda.
men egentligen.
Är vi ensamma, bortom alla möjligheter till något annat än föreställningar och känslomässigt speglande. Bara speglande.

Så om jag pratar om dig pratar jag egentligen bara om något jag själv satt ihop i mitt huvud av det jag förstår av det jag sett, hört, känt och tänkt. Och det vet vi ju, att en människa bara kan sätta ihop sådan information som på något sätt kan relateras till något man redan vet eller har en förförståelse för.
Det som är helt nytt placerar man i närheten av sådant man känner till – man sorterar in, flyttar omkring och lägger till egna erfarenheter till det nya för att liksom maka in det i den verklighet man själv känner sig hemma i.

Och sedan gör man en bild. En bild som kan uppfattas av tanken och bekräftas av sinnen och känslor. Som ju också sorterar efter vad man tidigare erfarit. Och då är det viktigare att bilden stämmer med det man själv kan omfatta än att den är lik det sinnena uppfattade innan tanken började bearbeta. Vi måste ordna in det vi upplever i vår verklighetsuppfattning, annars blir hela livet ett oförklarligt kaos.

Det är därför människor som ser ett inbrott i allmänhet ser en man med mörka kläder… det är den bild man har av en inbrottstjuv.
På samma sätt är det nästan omöjligt att tänka sig, att en människa som har tagit nobelpris i kemi är samma person som ligger med småpojkar. Det går liksom inte ihop. Speciellt inte om kemipristagaren är en kvinna.

Och att någon med ett väl fungerande intellekt skulle vara katastrofalt oförmögen att hitta till Coop? Nej naturligtvis är det en omöjlighet.
Liksom att den som kan minnas varje enskilt ord i en text samtidigt är helt oförmögen att minnas hur en enda hel dag ska sättas samman i praktiken. Det går liksom inte ihop.

Men tänk tanken att det ändå skulle vara så.

Tänk tanken att det är du som skriver orden, de här som handlar om att behöva hjälp att hitta i ditt eget hem och hitta till affären. Samtidigt som du kan formulera problematiken, ser den och vet konsekvenserna, vet du, att eftersom du kan formulera dig så klart, kommer ingen att tro att du menar allvar. Att det är sant att du är så hjälplöst ulämnad till andras rotande i dina saker. Deras ordning och deras vilja.Fast du samtidigt så redigt kan berätta hur det är.

Om de då inte begriper att du faktiskt inte klarar dig utan att någon hjälper dig med allt det där du inte kan kommer du att stå ensam. Utan möjlighet att berätta hur det är att vara där du är. Och utan hjälp. Eftersom bilderna av vem du är och hur det är att vara du redan är befästa i dem som skulle hjälpa dig med det du inte kan. Och de tror ju att du kan. Så du får vackert stanna hemma, söka dina tekoppar och föraöka förstå dig mätt.

Tänk dig också, att du skulle skriva just det här.
Och insiktsfullt beskriva att du förstår att de inte förstår. Och sedan stå där med just den insikten. Lika hjälplös. Och lämnad.
Inte kan man klandra människor för att de saknar kunskap?
Nej, det är klart att man inte kan.
Men kan man klandra dem för att de tillsammans bestämmer hur det är för en annan människa. Och för att de tillsammans berättar en historia de satt ihop om den människan som är du. En bild av dig. Som handlar om att du är det du förstår. I stället för den bild som handlar om den du är i allt det du visserligen förstår men inte kan.

Nej man kanske inte kan klandra någon enda människa ens för den sortens målningar. Vi är människor. Utlämnade till våra egna sinnen och våra egna förstånd.
Ensamma.

Men om det vore dig det handlade om, skulle du kunna låta bli att sörja, förtvivla och förbanna ditt öde?

Men finns det då inget hopp för oss människor?

Jag vet inte.
Det enda jag vet handlar om kärlek.
Att oavsett förstånd och bilder så finns något som är större.
Som sipprar rätt igenom alla våra föreställningar.

Omöjligt att förstå, omöjligt att förändra och omöjligt att förstöra.
Ren kärlek.

Inget annat.

….

Annonser
Published in: on 23 mars, 2012 at 08:39  Kommentarer inaktiverade för men finns det då inget hopp för oss människor?