så att … ta ett par djupa andetag och kliv in.

Hej du…
Du ville pröva den här sortens liv en stund?
Eller kanske ville du det inte… men tror….
…tänkte att det kunde vara lite spännande. Eller kanske tror du att det är något som…äh.

Ta ett par djupa andetag och kliv in i det vi kan kalla centrifugen.
Försök komma ihåg början och slutet.
Tänk färg och form men se dig omkring och upptäck något du aldrig förr har sett.
Och hör varje litet andetag, varje liten nyans och varje del av ett ljud i varje ögonblick.
Medan centrifugen för dig genom salar av år lagda till dagar och nätter utan slut och utan början. Allt i ett ögonbedövande bildslammer där allt i varje bild byts ut mot allt annat i alla andra bilder.
Så att när du ser dig själv i en spegel är det redan en annan bild.

Du kommer snabbt att lära dig att hålla fast vid sådant som saknar rörelse. Sådant som är fast format och klart uttalat.
Allt annat faller bort. Fragmenteras och lagras någonstans bortom.
Ibland kan bortom stå upp som hitom.
Men du kan inte själv bestämma farten.
Som tur är, har du en mycket god förmåga att stanna kvar i det där du redan kan, alltså det som är fast format och klart uttalat.
Och du kommer att känna igen det.
Alltid lika tydligt oavsett vad det är du bär med dig som är din egen substans.

Jo det går att minnas något som var före.
Men bara som en stillbild av ett liv. En livsprocess ingen kunde bevara.
Är du väl inne i centrifugen kommer du aldrig ur den. Och minnena kan lika gärna vara något du gärna ville men aldrig fick. Eller något andra sagt dig innan de åter försvann ur din åsyn.
Du förstår, inget kan bli kvar som ingen bevarar åt dig.

Så visst, vänligen kliv in i centrifugen. Men skyll inte på mig om du börjar kräkas efter en mycket kort stund.
Eller om du i ångest ropar efter någon som kan trycka på någon sorts stoppknapp.
Och för all del kanske också ropar efter någon som skulle kunna hålla reda på allt det du själv tappat alla möjligheter att klara av.
Du får nog räkna med att ingen förstår.

Jo.
Det är klart att det är ett helvete.
Men också det är ett begrepp, ett något du måste förhålla dig till i stunden. Den lilla stund som kallas nu.
Eftersom varje stund förtärs av rörelse. Så att varje nu upplöses lika fort som ett nytt tar vid med sin egen värdighet och sin egen obändlighet.

Så helvetet är inte mer än sig själv.
Uthärdligt?

Ja man får själv bestämma det. Men valfriheten handlar bara om inställningen. Inget annat.
Själva livet blir dig givet där du är.

….

Annonser
Published in: on 18 mars, 2012 at 09:55  Kommentarer inaktiverade för så att … ta ett par djupa andetag och kliv in.  

fågelfrön


– Ja fågelfröna ligger i hallen, det som blev kvar efter det att vi fyllt på i tunnan.
– Då tar jag dem.
– Tur att det finns fågelfrö annars skulle det ju inte bli några fåglar.
– Hm.

– Är det i skogen man plockar fröna?
– Ja. Nej. Öh. Nej alltså det där är solrosfrön som kommer från solrosor.
– I skogen?
– Nej de växer på stora fält. Gula blommor som kan ha två meter lång stjälk.
– och sen flyger fåglarna ut? vartifrån?
– Ja det kan ju hända att de sitter på fröställningarna som blir efter blommorna. Det gör de säkert. Kommer dit och äter alltså.
– Men var kommer de ut?
– ?

– Har du sett det här ägget?
– Ja?!
– Det är härifrån det kommer fåglar.
– Är du dum på riktigt du?
– Nej. Här inne växer det en liten fågelunge och den tar hål på skalet och kommer ut och växer och blir en fågel.
– Så dom här sitter längst upp på dom där blommorna då?
– Nej. Dom ligger i bon. Runda små bon som fåglarna har byggt.
– I blommorna.
– Nej i skogen.
– Jamen du sa ju att det inte var i skogen de växte utan ute på stora fält.

Ja alltså.

…..

Published in: on 18 mars, 2012 at 09:35  Kommentarer inaktiverade för fågelfrön  

det vanliga

Det är väl så för de flesta.
Säger han.
Ja det är väl det. Men om man inte är de flesta.
Om en människa är lite egen.

– Om jag är lite egen då?

Men han svarar inte.
Det är klart, han är väl som de flesta. Tänker inte på hur saker och ting skulle kunna se ut om de inte var som vanligt.

Kan man begära det av men människa? Att han ska tänka något annat än det vanliga?

– Skulle du kunna tänka dig att tänka lite annorlunda tror du?

Men han svarar inte på det heller.
Varför skulle han? Han har ju sitt vanliga. Det där han delar med alla de andra vanliga.

Man får tänka på det.

…..

Published in: on 16 mars, 2012 at 09:14  Kommentarer inaktiverade för det vanliga  

kanske bara en funktion

Så vaknade hon i ett annat rum.
Dörren tung som bly och armarna tunnare, så mycket tunnare. Någon ställde tiden och sa några ord.
Jo, dagen och natten. Alldeles som vanligt. Inte mer. Men som vanligt.
Sucken.
Den där av lättnad.
Du vet, här hittar jag vägarna. Grå hus, rosa hus, sväng vänster där vid lingonochmjölkhuset.
Men stationen står annorlunda mot himlen.

Här är huset och gaveln med dörren.
Sedan.
Det där med maten. Alltid det där med maten.
Som att irra i en stormarknad där alla hyllor är täckta med glas. Och oändligheten av varor slutar i en sorts intighet.
Inget att reflektera
ändå speglar varje skiva av glas den förtvivlan som måste hållas.
Bindas i smaklöshet.

Så trevade hon i fragmenten men fann ingen tid. Ändå ingen tid.
Någon hade sagt den. Hon själv hade sagt den.
Obegripligheterna i hörnet, det blanka hörnet, tidsangivelsen i relation till något hon visste men glömt.

Jo hon vet tider. Allt det där om klockan. Dagen och natten.
Hon kan addera och subtrahera. Minns hur alla siffror hör samman.
Kanske som en sorts förklaring.
Men vet att kunskapen en gång var en annan sort.
Söker.
Minns bilar och gator och en doft. Många ord.
Och väntar röst.
Att någon säger sammanhanget som ligger som en splittrad orm på golvet.

Sedan vänder hon sig till de där anteckningarna, de hon sparat i kunskapen.
Alla trygga vetskaper, innehållet som betyder. Insikterna och den välsignade förmågan att omsätta dem i ord.
Osynliga linjer som skimrar som de vackraste av silverkedjor så att allt blir synligt i skenet av metoder och teorier.
Det där hur människor förhåller sig till varandra. Det hon ser men aldrig själv har varit. En av två. Bara en av tre.
Allt det hon definierar sig själv med i andras sällskap. Och det där som människor söker henne för att själva få veta.
Hennes mening är att se. Och det är som att vara hemma en stund. Ett hemma som stavas trygghet, förvissning, självklarhet och självkänsla.

Men anteckningarna som är hennes centrum överbryggar varken tiden eller rummet. De är som kärnan som inget vet om den frukt som omger den. Jo hon ser att det är så. Men ligger maktlös. Sträcker sina tankar, ropar efter det strå som skulle förbinda det hon vet med det hon inte förmår gripa. Inte ens känna som en doft.

Ibland tänker hon att musiken och matematiken betyder svaret.
Det hon hela livet sökt. Svaret. Om det finns.
Jo. Hon vet att det finns. Andra människor har det i sina händer.
Och hon snuddar vid tanken att hon själv föddes som något omöjligt. Ett det. Ett något som själva tillvaron spottar ut.
Eller som en som måste stå utanför för att någon måste vara den som ser utsidan för att andra måste leva innanför.
Kanske är hon bara en funktion.
Och tanken önskar henne död.

Timmarna av ensam väntan i ett vacuum av intighet där allt trasats sönder och mödosamt måste sättas ihop. Men vem har nycklar, vem har kraften och vem vet vad som måste sättas samman med vad?

Det är som om minnet grånat ännu en grad i gryningen.
Fragmenten upplösts i dimman.

Kanske är det regnet hon väntar. Det som faller med fragmenten över hennes huvud innan hon själv tappat känslan för liv.

De färgade rutorna visar hennes dag.
Och klockan närmar sig tiden.

….

Published in: on 15 mars, 2012 at 08:27  Kommentarer inaktiverade för kanske bara en funktion  

Det är ju det där med att fråga.
Kanske finns det någon lokal bestämmelse som säger att det är förbjudet att ställa enkla frågor.
Att man i stället ska räkna ut, kunskapa, lägga ihop och dra slutsatser.
Och sedan bestämma hur det är.
Avlägga dom och klappa sig på bröstet.

Jo det kan vara så.

Att man klappar sig på bröstet och ropar att man klätt av en eller annan kejsare.

Det är bara det, att de kläder man tog hand om var synvillor.
Sådana man själv klätt honom i och själv broderat.
Kejsaren var kanske ingen kejsare och förresten var han ju naken hela tiden.
Fullständigt blottad i sin nakna hjälplöshet.

Det kanske finns anledning att fundera över om man i stället skulle erbjuda den där kejsaren lite att skyla sig med. Eller i varje fall en hjälpande hand. Kanske man kunde gå in i närmaste hus och låna något.
Något enkelt.

Fast det är klart. Då måste man ju fråga.
Och kanske bli tvingad att se det uppenbara.
Att man iklätt en naken människa en dräkt av det man själv behövde spegla sig i.
Och kanske bli av med.

Nog kan människor utan frågor bygga världar av sammansatta reflexioner
men bara Gud kan ge dem liv.

Published in: on 14 mars, 2012 at 10:18  Kommentarer inaktiverade för  

de där dagarna

En människas dagar
de där enkla förbannelserna som ställer sig upp utan att någon har sett dem.
Livets villkor utan förbarmande.
Där är en som föds utan fötter. Någon annan som saknar de ögon som andra har för att se.
Några har bara fått öron för att inget höra. Och ännu andra måste treva sig fram över orden.

De där dagarna.
De där enkla förvillelserna som ser ut som kärlek men visar sig vara egensinnig fruktan.
Som kallas medkänsla men visar sig vara falskhet och svek.
De där förvirrade försöken att vilja
men genast ändå ge upp.

Att berätta något i förtroende, att säga en lögn som en sanning i en medmänniskas öra. För att bygga murar, vända sten och illasinnat smida svärd.
De där dagarna.

Nej inte finns någon räddning för den människa som valts ut att vara okunskapens offer.

De där dagarna.
När solen fortsätter att bränna snön från isarna och mörkret sänder sina gnistrande drabanter från havens alla djup.

Det är de där dagarna
Och okunskapen firar triumfer på medmänsklighetens altare

….

Published in: on 13 mars, 2012 at 06:51  Kommentarer inaktiverade för de där dagarna  

röster som vill något

Man tar sig till kyrkan
lyssnar till psalmerna, orden som talas och alla de där tankarna som tänks.
Sedan hör man sorlet, kaffekopparna mot faten och de gnekande hjulen mot korkmattan.
Tänker att det kunde varit vår eller höst.

Där är människor. Röster som vill något.
Någon som lyfter, bär allt och visar vägarna.
Och det är möjligt att tiden är den samma som alltid. Jo kyrka är söndag och någon gav morgonen sin mening.
Så kanske är det samma människor som förr, de där som sorlar.

Men det som vänder sig i gryningen är allt det som aldrig får liv.

Någon sätter orden i en mun. Någon ställer igår mot idag. Och man får någon som följer med till det man vet något om.
Hemma.
Alla sammanhangen där de ligger som pärlor efter varandra. Om bara någon lagt dem där.

Man har tappat dem.
Och det är som om man blivit en den.
Eller kanske en sorts.

Det är det som är så svårt.
Allt det där som borde vara samman.

I morgon är en annan dag som ännu ingen sett.
Ändå fylld av andras vetande.
Också om man själv inte.

Så de där människorna fyller de färgade rutorna. Skriver listor och säger formler. Osedda som ansikten men kända.
Någon förstår ändå något.
För ännu en gång fyller man tallriken och kroppen.
Kanske.

….

Published in: on 11 mars, 2012 at 04:43  Kommentarer inaktiverade för röster som vill något  

fragment av ett offer

Den där fullkomliga utslagenheten hos en katt i solsken.
Norrskenet som grusar ögat efter natten.
Och kärleken.
All den där kärleken som omsluter den som låter sig.

Morgonen som blir formad av andra händer.
Jo det är som en bild av ett regelverk när nya hus ska byggas.
Taklagsfesten hägrar för den som vågar höjderna.
Andra har lämnat ruiner.
Men de som har ögon att se genom tiderna har format gamla bjälkar, reglat och surrat. Huggit djupa spår att lägga stock vid stock. Man kan känna värmen och doften av uråldrig fura.

Och den uppenbara känslan av mättnad. Äntligen mättnaden efter en tillagad måltid.

Som om livet tagit en paus och återvänt för att berätta vad kärlek är.
Den där som omsluter den som låter det ske.

och drömmen…
En sådan lång rad av kyliga metaller.
Av fullkomligt öde trakter
och fullmånen.
Skuggorna som springer likt gazeller utan att en enda gång stanna och se sig själva i de kroppar som bär deras namn.
Vem har lagt sina ord i deras munnar?
vem har rätt att välja?

men verkligheten…
En sorts övergrepp
det där att vara bunden vid andras händer och tvingas ge dem deras liv. För att annars rasar världen.
Och sedan få en skitig sko i ansiktet. En doft av sur andedräkt.
Nog hade det varit möjligt att stänga dörren när syran genomströmmade tiden.
Eller är livet så enkelt att den som måste ta emot andra människors hjälp för att kunna leva också måste räkna med att bli huggen i bitar, lyft mot himlen och offrad. För att svagheten hellre vilar under stenar än ropar sitt namn?

Fragmenten lägger sin mosaik.
Och den kärlek som bär låter sig formas. Alltid lika villigt, formas kring varje liv.

….

Published in: on 10 mars, 2012 at 03:13  Kommentarer inaktiverade för fragment av ett offer  

Beviset

– Nej inte kan en människa leva utan bröd?
Eller kan hon?
– Jo. Det är nog bara att låta livet självt vara bröd.
– Men vattnet då?
– Ja vattnet måste hon ju ha rätt till.

Men handlar det om rättigheter när det kommer till det där med vatten?

– Kan det vara så att vatten inte är en rättighet?
– Ja men alla människor måste ju ha vatten för att leva.
– Men är det en rättighet då. Det där att leva?
– Jo. Det är nog en rättighet. Inför döden.

Som sömnen.

– Det kan vara så.

– Men om någon tar vattnet från en människa och menar, att hon får tänka sig hur det skulle vara.
– Att dricka?
– Ja, att dricka. Svälja den ena munnen efter den andra av svalkande liv.
– Men vi talade om vatten nu. Inte liv.
– Samma sak.

– Som att bilden av livet skulle räcka.
– Om den finns skulle den kanske räcka
– om den finns?
– Ja, den bilden måste ju reflekterats någonstans. Blivit till för att något fanns att avbilda. Och då spelar det ju ingen roll om det bara är en bild eftersom bilden är beviset för det den avbildar.

– Vad klurig du är.
– Ja. Kanske är jag. Om jag är.
– Jo jag ser dig så det är du.
– En bild.
– Ja. Beviseet på att något existerar som blev avbildat.

Och brödet torkade i handen medan orden ville.
Något åt fåglarna.

Amen

Published in: on 8 mars, 2012 at 02:30  Kommentarer inaktiverade för Beviset  

rutorna och tiden

Sedan var det de varma händerna.
Någon som fångade upp dagen. Frågade de där viktiga frågorna om maten och klockan.
Ett annat modersmål att förstå.
Och mannen som är min närmaste. Den allra närmaste tilliten som viskar att han kommer. Han kommer för att hämta tillbaka mig.

-Men jag minns ju inte. Säger jag förvånat.
– Nej jag minns åt dig.
Just så enkelt är det.
– Ser du allt det där du har skrivit.
Jag svarar att jag ser det och jag läser det i hans ögon.
– Vad har hänt? blir min fråga.
– Jag vet inte, svarar han och söker i minnet. Mitt minne.
Sedan åker vi till den plats jag känner igen som vore det jag själv.
Det är alltid så det är.
Jag känner igen mig när någon visar mig det som är.

– Men varför har människorna vänt sig bort från mig?
Undrar jag. Skulle de inte vara här för att hitta mina platser?
– Jo. Säger han. Men de förstår nog inte.
– Jodå, svarar jag. Det är klart att de förstår. De har ju burit mig hel under så lång tid. Det är klart att de vet. Varför skulle de inte veta?
– För att de. Jag vet inte. Du kanske måste förstå hur svårt det är.
– Ja. Jag vet. Jag vet det svåra. Det där att det är omöjligt att förstå det där jag inte själv vet. Hur skulle jag kunna veta det jag inte ser att jag saknar men ändå måste leva med?
Hur har någon kunnat. Någonsin. Och ändå.
– Vi ska reda ut det här. Säger han och jag visar mina orediga papper. De där kolumnerna jag gråtit över men inte förstått. Alla de där raderna av siffror och namn. Rutorna som måste fyllas så att allt är färdigt på slutet.
Jag har gjort så.
Och han ser på mig och frågar om jag inte förstått att alla de där rutorna måste höra ihop med de rutor jag har i tiden.

Jo jag hör hans ord. Förstår precis. Exakt.
-Exakt. Säger jag. Alltihop måste ju stämma så att alla rutor blir lika.
– hm. säger han. Nej rutorna är oviktiga.
Och då vet jag ju inte. Jag som vet så mycket har inte löst den där gåtan med rutorna och tiden.
– Du vet, jag gör det som står i min kalender. Den har färgmarkeringar.
– Ja.
Men jag ser på honom att han inte förstår.

Ute skiner solen och jag får den viktiga frågan om maten.
Att man måste.
Jo.

Det är ännu en dag av rutor.
Och en värmande hand i min.

Published in: on 7 mars, 2012 at 11:05  Kommentarer inaktiverade för rutorna och tiden