Döden kan vara något annat

Att vara död är väl att inte finnas på något annat sätt än i andra människors minne?
I vart fall inte i den fyrkantiga reella värld man så gärna väljer att begränsa sig till

Nej, inte så att jag menar, att jag vet något annat. Jag har verkligen ingen aning om vad döden är. Jag bara tänker lite.
Om döden.
För min del alltid närvarande som ett alternativ till livet.

Men det där med alternativ…
Om det nu skulle vara så, att det som betecknar en död person är att den inte går att nå rent fysiskt. Att man bara kan tänka på den döde, men aldrig mer nå hela vägen fram med värmen i den hud som vi väl menar är vår gräns och vår beröringsmöjlighet.
Vad händer då med den döda personen när ingen längre minns. Är det steg två i döden? En sorts dödare död, liksom.

Och om en människa finns rent fysiskt, med varm hud och allt, utan att någon enda människa vet det, tänker på det eller bryr sig om det?
– Om det nu finns sådana bortglömda personer.
Men om det gör det. Är de då mer döda än de döda som finns kvar i människors tankar?

Och hur är det med den som är levande och kommer ihåg den som är död.
Kan döden orsakas av att någon inte längre minns?
Att jag inte längre minns.
Att det inte går att framkalla bilden, doften, rösten eller rörelsen.

Eller kanske är det jag själv som då skulle vara död eftersom mitt inre inte skulle kunna bära något levande som inte själv upprätthåller sin gestalt inför mina ögon.

Vem är levande och vem är död?
Eller är döden kanske något helt annat?

Annonser
Published in: on 30 april, 2012 at 01:45  Kommentarer inaktiverade för Döden kan vara något annat  

vaken?

Vi kallar det, att vara vaken. När ögonen är öppna och människor pratar med varandra.
När de som möts kan resonera och gå tillsammans mot något gemensamt.
När det är möjligt att göra överenskommelser och boka möten.
Bara när två människor samtidigt är vakna vet de båda något om varandras ord.
Så är det med vakenheten.

Men om en människa med öppna ögon bestämmer möten och resonerar verklighet utan att sedan se dem och veta. Om det gemensamma målet försvinner i intet och de bokade mötena går förlorade om de inte präntas i färgade fält.
Hur är det då med det där som kallas att vara vaken?

Kan en människa gå sovande genom tiden och ändå vara vaken i stunden?

Och förresten, hur är det med de tider som kallas sömn?
Alla de där timmarna av slutna ögon.
När orden lägger sig tillrätta och rytmerna bär själva livslinjen.

Hur är det med det skrivna, det otalade men bokstavssagda? Det som delas med människor i andra tider och andra dagar?
Är det något av vakenhetens verklighet? Fastän avsändaren kanske sover när andra delar vägar och mål?

Och sedan, det där som handlar om att drömma.
Om det är något som sker i sömnen, eller om också vakenheten rymmer drömmar.
Så sägs det ju. Att drömmar också är något för de människor som går genom livet med öppna ögon. Och drömmer sina mål och låter sinnena se det andra kanske inte anar.
Kan man då ändå göra överenskommelser och boka möten, dela verklighet och veta hur det är.
Om man drömmer sina dagar tillsammans med människor som också drömmer sina dagar.

De nattliga drömmarna vet vi mer om. De berättar vi med leende läppar och oro i blicken. Undrar vad de står för och om vi ska ta dem på allvar. Men brukar låta dem ligga som småsten i minnet utan att tro att de betyder mer än kanske något nödvändigt för hjärnan och det där som gör att vi kallar oss själva vid namn och vet något mer än det vi tror att vi förstår.

Men tänk om det vi ser med öppna ögon inte heller är något annat än det våra hjärnor kan uppfatta. Så att det vi vet är som drömmar.
Då är varje människas värld unik för just henne. Egentligen lika omöjlig att dela med någon annan som de drömmar vi drömmer om natten.
Jo, vi kan ju berätta, beskriva och teckna.
Men varje ord, varje bild eller gest är ändå utlämnat till de tolkningar som görs av andra drömmande människor.
Så det vi vet om varandra kanske inte är något mer än det vi drömt om varandra.
Med öppna ögon.

Så vad är det att vara vaken? Om drömmarna ändå är det enda vi har?


Men verkligheten?
Om den finns.
Det där som skulle vara grunden för allt det vi drömmer. Det våra sinnen formar sina bilder av.
Leran som drejas till de kärl vi dricker längtan ur. Kanske som kärlek. Men lika ofta som en smak av bitter sorg.

Om verkligheten är dold bakom människors tro
och om allt vi tror på är skapat av oss själva.
Hur är det då med drömmarna?

… och kommer vi någonsin att vakna?

…..

Published in: on 29 april, 2012 at 07:42  Kommentarer inaktiverade för vaken?  

Det finns saker man inte pratar om.
Inte för att det är förbjudet även om det kan vara opassande i många sammanhang.
Nej, jag menar sådant man inte talar om för att det är för svårt. Det gör för ont och är omöjligt att orka leva med.
Sådant som en människa inte borde behöva veta något om.

Det är så lätt att säga, att allt blir bättre om man bara får ur sig det. Att om man får berätta för någon om det som hänt så kommer det att lätta.
Men.
Om det handlar om sådant som människor inte vet något om. Inte kan föreställa sig och säkert inte vill veta något om.
Då.
Är man ju också själv en människa. Som inte kan föreställa sig. Det man ändå.
Och tiger.

Själva tanken tiger. Och minnet.
Kroppen talar varken ord eller gester och rummet viker sig för tiden.
Här är allt vi har. Det som sker nu och aldrig kan möta det som en gång var.

Du förstår, en människa ska inte behöva veta.

…..

Published in: on 28 april, 2012 at 06:02  Kommentarer inaktiverade för  

Tiden, livet och mallarna

Enkelt, en mall helt enkelt.
Härifrån till evigheten.
Som en väg, eller kanske stig, några kilometer eller mer. Avstånd finns kanske inte. Eller är kanske själva tiden detsamma som avståndet, det upplevda avståndet mellan två punkter.
Så att mallen för tid är avstånd.

Skulle då närheten vara tidlös?
eller evig.

Men om mallen skulle vara förändring? Om själva tiden mättes i det som syns när något har flyttats från a till b. Eller helt enkelt bara förändrats.
Så att tid är det som är skillnaden mellan det statiska och det rörliga, som om det statiska då skulle vara evigt medan förändringen, rörligheten är det som är fångat i tidens förgänglighet.
En evighet av att inget går förlorat i föränderlighetens rörelse.

Eller tänk om mallen vi söker är linjen vi ser, den som börjar någonstans och slutar någon annan stans.
Något vi kan mäta i dagar och nätter likaväl som meter och centimeter.
Tiden som en linje vi balanserar på från födelse till död.
Men vad är då evigheten?
Det som väntar när linjen tar slut i ett intet? Så att det som väntar oss är att falla för alltid?
En evighet av det ingen kan tänka.

En mall.
Jo, den kunde vara cirkulär, spiralformad, utformad som en bild eller som en kunskap, en sorts insikt.
Om tid.
Kanske om livet självt som det förhåller sig när någon måste leva det.
Det är det där ordet måste.

När någon måste leva sin linje. Eller finnas i ett uppmätt avstånd eller kanske som en rörelse.
Så som det är att vara född.

En annan mall kunde ställa sig upp med konturerna av ett vara som inte går att mäta.
Visserligen en otänkbar mall eftersom själva begreppet mall förutsätter någon sorts begränsning och därmed en mätbar skillnad mellan det som är mallen och det som är något annat än mallen.

Hur det än är med de där mallarna vi söker, lär vi aldrig få veta om vi vet. Om vi förstått. Om vi har rätt.
– För visst söker vi dem, vi människor. Mallar att använda för att benämna rätt och fel, innanför och utanför.
Så att vi kan veta skillnaderna.
Det som är mätbart.
Om man bara har rätt mall så att det säkert går att fastställa det eviga, det begränsade och det som skiljer livet från döden.

Det är väl kanske det som är meningen med mallarna
att man ska veta vem som har ett liv
och vem som redan passerat gränsen

Och där var det igen, det där med tid och gränser. för om tiden är det vi har i livet så måste döden vara det vi inte har i livet. Om mallen säger att evigheten är det som väntar när tidslinjen är slut borde döden vara som rymden, obegränsad åtminstone lineärt.
Men om det handlar om förändring… hur ser något ut som aldrig förändras? Som om evigheten verkligen skulle stå evig. Oföränderlig. Men kan något vara oföränderligt och ändå rörligt, fyllt av liv som aldrig förändras? Eller är döden just död i det avseendet, att inget längre kan förändras eftersom inget längre Är.

Och om tiden skulle mätas i avstånd, så att evigheten skulle vara det vi längtar efter men aldrig kan stanna i för evigt så länge tiden tvingar oss att ständigt röra oss i förhållande till allt som är, helt enkelt för att vi annars inte kan uppfatta oss själva. Då kunde evigheten vara just den närhet vi aldrig kan nå i tiden. Den där närheten som är så skrämmande i sin totala brist på avstånd. Men så åtråvärd för att den utesluter just det där avståndet som orsakar oss sådan smärta.

En evighet i närhet, i oföränderligt evigt vara utan gräns

Nog gör vi våra mallar för att tanken bortom gränserna är mer än vad en människa kan uthärda.

Och ändå längta.

….

Published in: on 28 april, 2012 at 07:55  Kommentarer inaktiverade för Tiden, livet och mallarna  

Hur det är?

– Hur har du det egentligen?
frågar han och ser ut som sin fråga när hon tystnar och väntar.
– Hemskt.
säger hon som vet.

Och frågan stannar i rummet.
Hur ska två människor kunna tala med varandra om något så märkligt som själva varats mysterier?
Hur det är.
Hur man har det.
Vad livet är.

– Jo, jag har förstått att det är hemskt. Men jag skulle vilja veta hur.
– Hur. Ja… Kan du först berätta för mig var.
– Var? Han blir tyst. Mer än tyst.
så hon måste svara med sin vetskap
– Ja. Du vet, hur märkligt du än tycker att det låter så måste du först berätta för mig var det är.
– Var det är?
– Ja. Det du frågar efter.

Och hon tänker… det. Alltså var det är – allt som sker, allt som skett och allt som ska ske. Hur talar man om det som är själva tillvarons grund. Var är vi?

– Men du, visst vet du väl var vi är? Säger han och ler.
– Ja vi är ju här. Problemet är ett annat.
– Hur menar du?
Han ser ut som om hon verkligen vill veta.

– Ja.. alltså här. Finns det ett där? Har något annat funnits? Och hur ser det i så fall ut? Finns det nu medan vi är här eller har det slutat vara?

– Det finns väl i det vi minns, tänker jag. Säger han.
– Men jag minns inte. Säger hon.
– Jo men du minns väl vad vi gjort. Vi har ju haft rätt mycket…
– Ja. Jag minns att vi gort en massa, när vi möts här vet jag.
– Då är det… ja men vi.

– Du förstår, jag vet allt när du och jag är här. Men när du är där, ja inte vet jag var du är, och jag är här, då är jag bara här. Och allt du är, allt jag vet nu när vi möts är tomt.
– Konstans.. jag tror det heter konstansupplevelse. Att minnas människor..
– Ja så kan det heta. Hur det är i praktiken är en annan sak. Att tillvaron går förlorad. Eller å andra sidan, att tillvaron ständigt är hel i det som är ett fullkomligt nu.
Nu finns alltid.

– Nu finns alltid?
– Ja nu är du här och jag är här och vi vet allt vi behöver veta eftersom vi vet det vi har gemensamt.
– Men jag vill ju veta hur det är för dig i det vi inte har gemensamt. Att du berättar hur du har det.
– Det är just det. Din fråga handlar om det där. Bortom.

Jo, det är nog så. Att det vi inte har gemensamt är. Något annat. Kanske omöjligt att finna. Eller…
– Jo vänta nu, här är det skrivna. Det noterade och det samlade. Det kan du få. Som en notering av ord. Bilder av något annat.
– Men.
– Ja det blir inte mer än så.
– Jag förstår inte.
– Nej jag vet. Det är just det. Man förstår inte den sortens vara.
– Och jag kanske inte måste förstå?
– Nej. Det måste du inte. Men du vet, när du frågar kan jag inte svara om du inte vet. Att det är ord. Bara ord. Noteringar och bilder. Men aldrig det du frågar efter. Det där. Bortom minnet. Det jag förstår att du vet om dig själv men som är en gåta för mig.

Men han förstår inte. Det är klart att han inte förstår.
Hur skulle han kunna göra det?

Och hon skakar på huvudet, ler en aning och vet något om misstro. Om den där känslan att kanske.
Och att det är bättre att stanna i tystnaden. Att se bortom utan att veta.

Men hon gjorde ett försök.
Ännu ett.

—-

Published in: on 26 april, 2012 at 08:17  Kommentarer inaktiverade för Hur det är?  

som en fråga

Hur kan rader av dagar och lika många nätter liksom förångas i en sorts evig fråga?

Vad hände efter den dag solen gick upp över tallen som inte längre visar sig mot himlen?

Och svaret?

Kan man tala om stöld när månader och år har berövats en människas vetskap?

Något finns ändå kvar
Ljudet av malande käkar i stallet som doftade av tjära och terpentin.
Och hundarna som tassat över gräsmattorna. Stannat på verandor och uppfordrande krävt sina bollar.
Några andetag av äppeldoft och en nypa kanel helt utan förklaring.

Men huset
sjön och bergen. Allt det där som vaknar varje morgon.
Som en fråga.

Inte mer än så.
Bara som en fråga.

Published in: on 25 april, 2012 at 08:03  Kommentarer inaktiverade för som en fråga  

Så liten är människan. Som ett löv i vinden eller ännu mindre.
Inte så att hon är värdelös.
Nej, bara bräcklig.
Fylld av liv sträcker hon sig mot solen för att bara någon sekund senare transponeras till det bokstäver formar till intet. Ett virvlande intet mot jorden.

Inte är det något att yvas över.
Ett liv.
Några andetag bara. En ordlös rad i evigheten. Allt det sagda är längesedan förbi.
Som ett virvlande löv i vinden.

Så ställer hon frågan om vadan. Och en annan om varthän.
Stannar liksom upp mellan vind och andetag –
– som om något kunde stillas av en undran.

som om svaret skulle fylla livet med sitt ord

Ett ord?

Men frågan

– det är det som är livet.
tänker hon och låter vinden vara.

Inte mer än så.

Nej. Inte mer än så.

Published in: on 23 april, 2012 at 07:36  Kommentarer inaktiverade för  

Pacemaker

– Du där.
– Ja
– Du har väl en pacemaker?
– Ja en såndär som ger en stöt så att hjärtat kommer ihåg att slå.
– Du ser ut att må väldigt bra hörrdu!
– Ja det gör jag. jag fick ett helt nytt liv faktiskt när jag fick den där apparaten.
– Så bra då. Då kan vi ta den då!
– Vad??
– Ja du mår ju bra, så då kan vi ta pacemakern. Du behöver den ju inte. Du kan väl be någon i famlijen slå igång hjärtverksamheten några gånger i timmen.
– Men om jag ska leva…
– Åh, du lever så bra, du har ju klarat dig så bra.

….

Jodå. Så kan det vara.
Tack för hjälpen.
—-

Published in: on 21 april, 2012 at 07:27  Kommentarer inaktiverade för Pacemaker  

Det är få människor som talar om något annat än det som rör det yttre. Kläderna och åsikterna.
Smakerna och frisyrerna. Sällan mer.
Ibland något om kärleken, men mest om den sorts kärlek som handlar om det man önskar.
Inte så att det är oviktigt det där yttre.
Men hur skulle det vara om samtalen istället skulle handla om insidan.
Huden och det man tror på.
Känslorna och uttrycken för dem.
Kanske ibland något om kärleken, den som varken önskar eller förstår men alltid är vad den är.

Om man skulle säga något om smärtan.
Om glädjen och om den hemlighet som är varje människas kärna.

Jo.
Men om inget annat finns än det som är synligt?
Om insidan helt enkelt saknar sammanhang och mening, så att inget kan sägas utöver det som är uppenbart i varje synligt nu?

Om det är så.
Och allt det som kallas inre egentligen bara är en spegling av det yttre.

Kanske det då är så, att alla de där orden om det synliga är det enda som går att säga om det inre.
Om det finns.

Om det är så – Vad finns då att förstå mer än det uppenbara i varje stund?
Kanske inget alls.
Kanske intet.

Nog finns ord om mycket. Men vad är det de beskriver?

….

Published in: on 19 april, 2012 at 07:07  Kommentarer inaktiverade för  

Det där att känna igen någon man älskar

Varför är det så svårt att se bortom bilderna?
Som det här med att känna igen någon man älskar.

Det börjar kanske med att man blir övergiven. Eller ännu värre, man upptäcker att den där personen man tyckte så mycket om, älskade så mycket och var så nära en dag visar sig vara någon helt annan. Eller stå för något helt annat.

Och då vet man inte.
Eller jo. Man älskar ju fortfarande någon. Längtar efter den där någon som försvann.
Och låter sig själv omslutas av bilder, tankar och minnen av hur det var. Vad man önskade. Vad man hade och hur det kunde bli. Om.
Ja.
Man fyller sig med bilder av det som kunde varit men som aldrig blev. Eller som var något annat än det visade sig bli.
Och så söker man efter just det där man förlorade. Det man längtar efter och sörjer.

Så en dag möter man den där personen.
Men känner inte igen gestalten. Förstår inte vem det är man har inför sina ögon.
För att det är någon annan än den man längtar efter.
Eftersom man längtar efter en bild av någon som var någon annan än den man ville fylla sig själv med. För att bli till, som någon man själv skulle kunna älska.

Man kanske vänder sig bort, eller bara går förbi.
Rycker på axlarna och rynkar pannan när man hör sitt namn.
Ja så kan det bli.
När man möter den människa man älskar utan att man någonsin förstått vem det är.

Någon gång händer det ändå, att man stannar upp och låter blickarna mötas.
Som när man bryter ett bröd och räcker till den som sitter mittemot.
Just så.

Ett ögonblick av kunskap.

Inte mer.
Bara ett ögonblick i tiden.

….

Published in: on 14 april, 2012 at 07:38  Comments (2)