Så skriver man något om dagsmeja.
Minusgrader och solsken och livslinjen flyttas bortom horisonten.
Var det i morse telefonen ringde.
Orden om de där kattungarna som hittades i en lada. Uthungrade och vilsna med toviga magar och stora blå ögon.
Men om det var i morse. Och kattungarna. Nej. Det måste finnas en linje bortom. Med dagsmeja och minusgrader.

Som ett årtal skrivet över himlen.

Alla de där djuren som passerat. Hundarna och katterna. Tassarna på täcket och svansarna högt mot himlen.
Kattungeracet i korridoren i den stora lägenheten i den stora staden. Doften av gammal fernissa och översvämningen i köket när tvättmaskinen gick sönder.
Elektriska stötar i vattnet, rätt in i fötterna och kanske var det bara tur att ingen samtidigt tog tag i diskbänkskanten.

En annan gång var det hundvalpar. Inte mina. Men samma sommar som åskan gick så hårt att den slog ner i magen och körde mig till sjukhuset mitt i natten. Högst upp på kirurgavdelningen tillsammans med en massa tanter i en stor sal. Hon som låg mittemot fick veta att hon hade cancer och alla fick katrinplommonpuré för att kunna gå på toaletten.
Jag fick kissa på en hink för att hela världen snurrade så att jag ramlade om jag försökte gå över golvet.
Och åskan slog ner i huset mittemot utan att det hände något annat än att ljuset gjorde oss halvblinda medan dånet ruskade om själva hjärtat. Åskledare sa någon.

Men valparna fanns kvar när jag kom tillbaka.
Jag klappade dem utan att bry mig om att tycka om dem. Vi skulle ju åka därifrån nästa dag. Och ingen fick följa med mig hem.
De skulle jaga harar när de blev stora. Men pälsarna var mjukare än siden.

En annan gång var det tio kattungar i sängen. Nyfödda blinda och fullkomligt omöjliga att räkna.
Var det nio. Eller elva. Nej tio kattungar var svenskt rekord och kattmamman som redan fått sju ungar för några månader sedan tittade mig stint i ögonen för att understryka att här skulle inga kattungar tas bort.
Hon klarade dem allihopa själv. Mager som ett streck medan ungarna blev som små klotrunda ullbollar.
Hon lever än den gamla kattan. Nitton år gammal, tovig men ännu stark nog att hoppa upp på bänken och äta sin frukost. Lite grinig, lite halvblind och mycket bestämd. Hon vet.

Nog vet hon. Och nog vet alla de där hundarna som tassat i de sovrum som varit mina.
De vet hur det är.

Som om livet inte kan vara något annat än just vad de vet.
En sorts minnen fästa vid päls.

Också det något att tacksamt vila i.

Annonser
Published in: on 2 april, 2012 at 02:57  Kommentarer inaktiverade för