En annan dag ska vi vakna och veta…

Det tycks vara en självklar sanning att dagar följs av nätter.
Som att varje försök att förändra att ljuset följer på mörkret skulle vara något omöjligt.
Men med tanke på hur vintrar kan dölja ljus i mörker och hur sommarnätter kan gömma mörkret kanske självklarheterna borde skrivas med parentestecken.
Åtminstone här i norr.

Själv har jag aldrig tvivlat på att inget är skrivet för alltid. Men alltid strävat efter att äntligen få stanna.
Få den där vissheten om tiden. Och om alltings varaktighet.
Åtminstone intill döden.

Med lite enklare ord kan man säga
att det skulle vara vackert att en dag vakna och få se världen utan den där känslan av fullkomlig överraskning.
Att vakna och veta.

Inte för att jag vet hur det skulle vara. Eller ens att det skulle kunna vara så. Att man kunde vakna och veta.
Veta hur dagen skulle vara. Mer än i de kristallklara parenteserna.
Att man kunde hitta vägarna mellan.
Utan andras ögon.

Jo, jag menar verkligen så. Utan andras ögon.
Eftersom de där ögonen alltid vänder sig bort, förr eller senare, vänder sig bort och slutar se. Och i samma ögonblick de slutar se rasar broar och vänder sig husfasader medan kartbilder läggs som tomma blad inför mina egna ögon. De som visserligen ser allt men lämnar meningen någonstans bortom.

Skärpan i alla iakttagelser blir naturligtvis ändå kvar. Strukturerna, ordningarna och orden. Alla de där beskrivningarna av allt som ligger synligt, utkastat, uppkastat, utfläkt och utmålat. Allt det är som en oas att vila i -så länge det stannar vid det talade, det beskrivna och det förmedlade.

Den egna rörelsen är något annat.

Hur det nu kan komma sig.
Att det går att se andras mening, djupna i tiden så länge den spinner sig kring det andra förmedlar som ord – och ändå samtidigt sakna mitt eget sammanhang.

Som det där att matematikens hjärta visar sig som en självklar sanning medan siffrorna lämnar mig oförstådda.

Och att varje försök att tala grammatik eller funktionsanalys är mig övermäktigt trots att både språklighet och musik lever sina livslinjer rätt genom min kropp.
Som om toner och ord och matematik är levande väsen som bor i mig och gör mig till en någon i relation till någon annan.

Som att allt det självklara finns i relationerna mellan ord och toner och går att beskriva som poetiska bilder av kärlek.

Eller om man vill säga det på ett annat sätt
Som att varje rörelse är musik, och att all musik är relation och att om man hör relationerna ljuda kan man höra de klanger som är våra liv.
Det är inte svårt att finna orden till tonerna. Att berätta deras innehåll och att måla dem som noter på ett papper.
Eller som strukturer som beskriver rörelsen i den process som kan benämnas utveckling eller förändring.
Där vet mina sinnen sin plats.

Så kanske skulle jag stanna i matematikens hjärta.
Låta bli att försöka hitta siffrorna och bara låta livet vara som det är.

Det är bara det att tiden.
och dagarna.
Det där att ljus följer mörker och att människor.

Att själva meningen med musiken är att människor.
och att matematikens hjärta söker ljuset som följer på mörkret.
Och att alla de där orden behöver sägas där någon behöver höra dem.

Det är bara det.
Och en annan dag ska vi vakna och veta.

….

Annonser
Published in: on 4 april, 2012 at 10:03  Kommentarer inaktiverade för En annan dag ska vi vakna och veta…