Det där att känna igen någon man älskar

Varför är det så svårt att se bortom bilderna?
Som det här med att känna igen någon man älskar.

Det börjar kanske med att man blir övergiven. Eller ännu värre, man upptäcker att den där personen man tyckte så mycket om, älskade så mycket och var så nära en dag visar sig vara någon helt annan. Eller stå för något helt annat.

Och då vet man inte.
Eller jo. Man älskar ju fortfarande någon. Längtar efter den där någon som försvann.
Och låter sig själv omslutas av bilder, tankar och minnen av hur det var. Vad man önskade. Vad man hade och hur det kunde bli. Om.
Ja.
Man fyller sig med bilder av det som kunde varit men som aldrig blev. Eller som var något annat än det visade sig bli.
Och så söker man efter just det där man förlorade. Det man längtar efter och sörjer.

Så en dag möter man den där personen.
Men känner inte igen gestalten. Förstår inte vem det är man har inför sina ögon.
För att det är någon annan än den man längtar efter.
Eftersom man längtar efter en bild av någon som var någon annan än den man ville fylla sig själv med. För att bli till, som någon man själv skulle kunna älska.

Man kanske vänder sig bort, eller bara går förbi.
Rycker på axlarna och rynkar pannan när man hör sitt namn.
Ja så kan det bli.
När man möter den människa man älskar utan att man någonsin förstått vem det är.

Någon gång händer det ändå, att man stannar upp och låter blickarna mötas.
Som när man bryter ett bröd och räcker till den som sitter mittemot.
Just så.

Ett ögonblick av kunskap.

Inte mer.
Bara ett ögonblick i tiden.

….

Annonser
Published in: on 14 april, 2012 at 07:38  Comments (2)  

2 kommentarer

  1. Tack Steina!
    CC

  2. vackert, och sant


Kommentarer inaktiverade.