Tiden, livet och mallarna

Enkelt, en mall helt enkelt.
Härifrån till evigheten.
Som en väg, eller kanske stig, några kilometer eller mer. Avstånd finns kanske inte. Eller är kanske själva tiden detsamma som avståndet, det upplevda avståndet mellan två punkter.
Så att mallen för tid är avstånd.

Skulle då närheten vara tidlös?
eller evig.

Men om mallen skulle vara förändring? Om själva tiden mättes i det som syns när något har flyttats från a till b. Eller helt enkelt bara förändrats.
Så att tid är det som är skillnaden mellan det statiska och det rörliga, som om det statiska då skulle vara evigt medan förändringen, rörligheten är det som är fångat i tidens förgänglighet.
En evighet av att inget går förlorat i föränderlighetens rörelse.

Eller tänk om mallen vi söker är linjen vi ser, den som börjar någonstans och slutar någon annan stans.
Något vi kan mäta i dagar och nätter likaväl som meter och centimeter.
Tiden som en linje vi balanserar på från födelse till död.
Men vad är då evigheten?
Det som väntar när linjen tar slut i ett intet? Så att det som väntar oss är att falla för alltid?
En evighet av det ingen kan tänka.

En mall.
Jo, den kunde vara cirkulär, spiralformad, utformad som en bild eller som en kunskap, en sorts insikt.
Om tid.
Kanske om livet självt som det förhåller sig när någon måste leva det.
Det är det där ordet måste.

När någon måste leva sin linje. Eller finnas i ett uppmätt avstånd eller kanske som en rörelse.
Så som det är att vara född.

En annan mall kunde ställa sig upp med konturerna av ett vara som inte går att mäta.
Visserligen en otänkbar mall eftersom själva begreppet mall förutsätter någon sorts begränsning och därmed en mätbar skillnad mellan det som är mallen och det som är något annat än mallen.

Hur det än är med de där mallarna vi söker, lär vi aldrig få veta om vi vet. Om vi förstått. Om vi har rätt.
– För visst söker vi dem, vi människor. Mallar att använda för att benämna rätt och fel, innanför och utanför.
Så att vi kan veta skillnaderna.
Det som är mätbart.
Om man bara har rätt mall så att det säkert går att fastställa det eviga, det begränsade och det som skiljer livet från döden.

Det är väl kanske det som är meningen med mallarna
att man ska veta vem som har ett liv
och vem som redan passerat gränsen

Och där var det igen, det där med tid och gränser. för om tiden är det vi har i livet så måste döden vara det vi inte har i livet. Om mallen säger att evigheten är det som väntar när tidslinjen är slut borde döden vara som rymden, obegränsad åtminstone lineärt.
Men om det handlar om förändring… hur ser något ut som aldrig förändras? Som om evigheten verkligen skulle stå evig. Oföränderlig. Men kan något vara oföränderligt och ändå rörligt, fyllt av liv som aldrig förändras? Eller är döden just död i det avseendet, att inget längre kan förändras eftersom inget längre Är.

Och om tiden skulle mätas i avstånd, så att evigheten skulle vara det vi längtar efter men aldrig kan stanna i för evigt så länge tiden tvingar oss att ständigt röra oss i förhållande till allt som är, helt enkelt för att vi annars inte kan uppfatta oss själva. Då kunde evigheten vara just den närhet vi aldrig kan nå i tiden. Den där närheten som är så skrämmande i sin totala brist på avstånd. Men så åtråvärd för att den utesluter just det där avståndet som orsakar oss sådan smärta.

En evighet i närhet, i oföränderligt evigt vara utan gräns

Nog gör vi våra mallar för att tanken bortom gränserna är mer än vad en människa kan uthärda.

Och ändå längta.

….

Annonser
Published in: on 28 april, 2012 at 07:55  Kommentarer inaktiverade för Tiden, livet och mallarna