Vem ska veta om du inte gör det?

och vem ska trösta knyttet – en berättelse om det omöjliga

OK
Tänk dig att du vaknar upp i en säng du aldrig sovit i.
Med en främmande man vid din sida. En som snarkar dessutom, och luktar fruktansvärt illa.
Om du dessutom inte är lagd åt det hållet att du väljer att gå i säng med män, dvs när du haft anledning att gå till sängs med någon. Att du alltså inte är heterosexuell gör det kanske ännu lite knepigare.
Men ok, kanske det räcker med att det är en främmande säng som luktar illa och du förstår att du legat med den där snarkande mannen.
Nej, du var inte full. Hade inte druckit alls faktiskt.

Det sista du minns före du vaknade var något med en buss. Få se nu. Det var en grön buss som svängde ut framför dig. Och en liten flicka som höll på att bli överkörd. Och du ropade till och. Sedan vaknade du i den här mannens säng.

När du försöker ta reda på vad klockan är ser du samtidigt att det är fel datum. Alltså. Det är fel siffror, men du vet inte med dig att du ställt om klockan så till den grad att det skulle kunna stå 27 i stället för 14.
Och solen har gått upp. Mannen slutar snarka.
Han vaknar och mumlar något om kaffe. Att du ska göra kaffe åt honom?

Du tar ett djupt andetag och undrar över vad mer du inte vet.

Känner du igen dig?
Nej antagligen inte.
Men om du ändå kan tänka dig in i situationen. Om du, för ett ögonblick, kan föreställa dig att vakna i en främmande mans säng utan att veta hur du hamnat där.
Om du kan tänka tanken, att varje ögonblick av tiden du har, är ett ögonblick av att försöka sätta ihop det du inte vet med det du vet.

Då har du förstått något obehagligt.
Gott så.
Eller, kanske inte så gott, men då har du ansträngt dig och kan kanske ta nästa steg.
Det där med att föreställa dig att du bara kan vara tanke.
Att du inte kan sätta samman tanken med kroppen och tanken med känslan. Det enda du kan göra är att konstatera och försöka förstå. Och sedan lämna resten åt det tomrum du inte kan omfatta med tanken.
Det som sker när du inte är där. Det du alltså inte kan minnas.

Nej det är nog för svårt.
Helt obeskrivligt svårt.
Om det inte kommer en människa i din väg, en någon som kan berätta för dig hur saker och ting sitter ihop. Som finns där och ser till att ingen tid går förlorad eftersom närvaron av en annan människa gör det omöjligt, eller åtminstone mycket osannolikt att du ska försvinna tillsammans med främmande män.
Om samma person dessutom vet hur det är, att kropp och tanke aldrig kan mötas och att tanken måste få rum, då vet du att du är trygg. Någon finns där och tar emot när du måste vara fri att sätta samman och minnas. Någon berättar din dag för dig, kopplar ihop morgon med middag och middag med kväll och sätter samman det du minns med det du inte minns. Och förstår, att du minns det mesta men aldrig allt tillsammans.

Du kanske också förstår, att när du tänker kan du inte använda kroppen. Du måste antingen tänka eller röra dig – och när du rör dig kan du inte sätta samman något med tanken. Då måste någon finnas där som vet att du behöver hjälp med allt det där som är något annat än tanke.
Eller också förstår du inte det. Du kanske aldrig har fått hjälp att orka veta.
Och då är du helt utlämnad åt ett kaos du inte har en möjlighet att handskas med ens i tanken.
En tillvaro du naturligtvis då inte kan förstå, än mindre röra dig i, absolut inte organisera och säkert inte leva med utan betydande svårigheter.
Då måste du bli sedd, infångad av någon hjälpsam människa, förd till akutpsyk som kanske, i bästa fall, förstår något litet av det du lever dig genom. Men antagligen ser de bara en osammanhängande människa de tolkar som psykotisk. Kanske schizofren.
Och du kanske till och med tror att det är så det är. Och låter dem ge dig starka mediciner som inte alls gör dig bättre, nej, du får ett kraftigt blodtrycksfall, slutar andas och det tar ett helt dygn innan du vaknar med dropp och extravak och stor uppståndelse kring hur det kunde bli så fel.

Man kanske försöker med andra mediciner, lugnande, sövande och såna som tar bort biverkningarna av de där som ska ge dig balans. Men inget händer annat än att du sover och världen snurrar om möjligt mer än den gjorde innan.
Du är dessutom obegripligt klar i huvudet med jämna mellanrum. Kanske är du inte alls psykotisk, kanske lurar du dem bara? Spelar något märkligt spel? Du vet att du inte spelar spel. Men du förstår inte vad det är som händer. Du tappar tid. Du tappar ordning och minne och din kropp ramlar ihop som ett korthus när du försöker tänka en sammanhängande tanke.
Och det värsta är kanske känslan av att någon vill dig illa, att någon kommer att göra dig mycket illa.
Att det händer igen och igen. Nu och nu. En så stark smärta att du tappar medvetandet. Igen. Och igen.

Du förstår ju att människor runt dig inte förstår.
Inte ens du förstår. Att du vaknar i en främmande mans säng. Eller står med obetalda räkningar för något du inte vet att du köpt. Att du måste ta dig samman och försöka hitta. Försöka se. Försöka veta.

Inte är det väl så underligt då om du älskar att göra sådant du verkligen behärskar? Att du hittar sådant du sysslar med i timmar, låter dig uppslukas av och försvinna in i. Att du blir oerhört skicklig i just sådant som tanken kan forma i oändliga rader av kusnskap.
Och nog är det lätt att stanna i lyckan av att de där kunskaperna kan nå andras tankar, andras ordningar och andras verklighet.
Den delade kunskapens trygga rum är din borg. Om du får möjlighet.

Om du aldrig hittar den där platsen för tanken, för ditt liv och för din kärlek, då kanske du måste stanna orörlig. Omöjlig. Utan någon möjlig identitet. Utlämnad till ett vara som ständigt växlar för att alternativet. Inte. Och tomheten. Det barn som timvis vaggade sitt eget hjärta i oändlighet. Det enda hjärtat i den enda oändligheten.

Är det så svårt att förstå egentligen?
Ja.
Det är väl det. Tänker du och förstår att det du vaknar till är en omöjlig resa genom tider och rum.
Det är då du måste tänka att det finns tåg som rusar fram i natten, broar som välver sig över djupen och oändliga vidder av okunskap dolda bortom både nätter och djup.

Alla de där dagarna som inte går att tänka.
och den tid som skulle varit din
de där människorna som skakar på sina huvuden och menar att tid och rum är en enkel ekvation
De som säger att allt hänger samman och bevisar sin verklighet med siffror och rader av händelser. En och en efter varandra.
Och du skakar på huvudet utan att förstå.

Nej det är klart att du inte kan förstå något sådant.
Det är klart.

Vem skulle klandra dig för det?

Illustrationer: ”The pedofil” och ”Sail to the moon” av Ben Walker.  ”Dissociation”av okänd konstnär.

Published in: on 29 maj, 2012 at 10:25  Kommentarer inaktiverade för Vem ska veta om du inte gör det?  

Vikarien i klassrumsdörren

Han var lärare på hennes skola. Förresten, han var egentligen inte någon riktig lärare, bara en som hade kommit in som vikarie, och då behövde man inte vara lärare bara man kunde dela ut stenciler.
Den sorten fanns det rätt många av, och de användes i alla ämnen på alla stadier utan att någon egentligen visste om de var lämpliga ens för stencilutdelning.

Den här vikarien var mycket omtyckt bland de riktiga lärarna. Han var rolig, verkade tycka om eleverna, brydde sig speciellt mycket om de elever som lärarna tyckte var rätt jobbiga att handskas med. Och så var han snygg. Det betyder en del att vara en snygg man i ett sammanhang där de flesta män är lite äldre.
Så var det på hennes skola. Där fanns rektorer och ämneslärare med kulmage och begynnande flint.
Men resten var kvinnor. Kvinnor i alla åldrar och fasoner. Och med en ung snygg vikarie i lärarrummet tävlade de – kanske helt omedvetet – om hans och varandras uppmärksamhet. Det fanns fler nybakade sockerkakor, luktade mer hårspray och syntes fler diskreta läppstift.
Papper städades undan och kjolarna fick visa mer kropp.

Hennes klassföreståndare hade tappat rösten och skulle inte komma tillbaka till klassen på en hel månad.
De hade vikarier. Flera stycken. En av dem var just den där mannen som tycktes samla så mycket beundran. Han som brydde sig om de där eleverna som var lite udda, de där man inte förstod sig på.
Som hon.

Hon kallades plugghäst utan att det egentligen var sant eftersom hon aldrig öppnade en skolbok utanför skolsalen. Varför skulle hon det? De läste ju allt sittandes i de där bänkarna. Varför skulle man läsa det en gång till hemma? Hon räknade alla tal i böckerna på tiondelen av den tid de hade till förfogande och hon suckade djupt över innehållet i de böcker hon tvingades redovisa – böcker hon tillägnade sig på en rast eller två. Så inte var hon någon plugghäst.
Om man inte räknade alla andra böcker hon läste. Facklitteratur blandat med romaner, biografier och rena uppslagsverk. Allt fastnade och fyllde henne med en sorts säkerhet.
– Om man vet svaret på många frågor kanske man kan klara sig. Tänkte hon.

Men vikarien såg henne som en någon utan vänner. En han kunde samla in och berika. kanske fylla med mening.
Hon såg honom komma och tänkte inte så mycket på det i början. Han pratade en massa och hon svarade som hon brukade. Artigt och vänligt. Såg intresserad ut, förstod att hon borde verka smickrad. Så hon sa till de avundsjuka flickorna i klassen att hon gillade honom.
Hon kanske gjorde det. Gillade honom. Hon visste inte vad det var att gilla någon eftersom hon inte brukade vara med människor utan att de bad henne.
Böcker kunde hon gilla. Och tankar.
Om någon tänkte något som gav henne andra tankar. Och om det blev nya tankar i den andra som kunde ge dem tillbaka och det blev som om man tänkte ut något helt nytt för att man tänkte varannan gång. Då kunde man kanske kalla det för att gilla någon.
Men han hade inga tankar.

Till en början sa han bara ord.
Men när de möttes i korridoren den första torsdagen la han sin hand på hennes axel och lät den glida ner över ryggen ner på stjärten.
Hon gick vidare utan att märka det.
Men hon tänkte att han gjorde något konstigt.
Nästa gång det hände stannade hon upp ett ögonblick för att ta reda på vad det var, det konstiga. En hand. Inte hennes hand. På hennes kropp.
Han lät handen stanna och hon liksom förstenades mitt i en rörelse.
För att det inte var sant.
Ingen kunde röra vid hennes kropp, inte ens hon själv.

Lite senare försökte hon berätta om den där handen.
Men hemma fanns ingen som lyssnade med sådana öron. De visste att vikarien var så omtyckt och så bra.
Och de där händerna var nog bara vänlighet. Hon borde väl lära sig att låta någon peta på sig utan att det skulle behöva vara något med det.
Så hon lät det vara. Hans händer och det där att berätta.
Det var på sätt och vis enklast.

Men när han bad henne följa med in i kartrummet.
När hans händer gjorde andra saker. Och hennes mun måste. Hur hon kräktes.
Hon sa något om det också. Om Kartrummet och illamåendet.
Ville visa. Ta någons ögon med sig för att visa att där.
Men ingen ville höra henne. Och hennes ögon vande sig vid att se det ingen annan såg.

När hon måste ta av sig kläderna i omklädningsrummet var det som om hon visste att nu måste alla se. Och hon ställde sig och hela jorden snurrade omkring henne medan hon tappade andan och föll in i ett mörker hon trodde alla kunde se.
Men när hon vaknade hade hennes ögon vant sig vid alltsammans och hon visste att hon inte kunde se.
Det var vad hon sa.
Att hon inte kunde se. Att hela synen var förändrad, borta och att det enda hon visste var att det cirkulerade fläckvis inför hennes ögon, de där illamåendefläckarna. Det hon svalt och svalt och svalt.
Det hade kommit upp inför hennes ögon och det var det enda hon såg.

De tog henne till ett sjukhus.
Man satte elektroder på hennes huvud, lyste in i hennes ögon, tappade ut ryggmärgsvätska och tog blod från alla möjliga ställen.
Men ingen kunde se något av det hon själv slutat se.
Så hon förklarades frisk och skrevs ut och måste fortsätta oseende.
Vikarien mötte henne i klassrumsdörren med ett leende och en hand över hennes ena axel.
Den dagen var det något som togs från henne. Och synen vände sig inåt som en krok för att fånga det lästa och det matematiskt fullkomliga. Det som formades till abstraktioner och formler.
Som rader av ofarligt liv.

Och vikariens leende stannade på hans läppar under alla de veckor han stod för att möta henne i klassrumsdörren.

….

Published in: on 25 maj, 2012 at 08:03  Kommentarer inaktiverade för Vikarien i klassrumsdörren  

Något annat än en övertygelse?

Det är inte svårt att förstå, att det är svårt att förstå något annat än det man tror på.
Det som är svårt är, att viljan att undersöka inte finns där. Att viljan att fråga eller se efter saknas.
Att det bara finns en färdig bild, ett färdigt svar och en enda vilja. Den att bevisa att den bilden är den enda rimliga.

Som i en religiös sekt.
Man har en övertygelse som måste upprätthållas genom att allt man ser, hör eller känner måste anpassas till övertygelsen.
Gud älskar den som bär gröna damasker. och eftersom vi alla bär gröna damasker så älskar Gud oss. Alla andra som inte bär gröna damasker måste varnas. Övertygas om att de gör något oerhört farligt i det att de struntar i de gröna.

Och om någon som hört om damaskernas förmåga att skapa gudomlig kärlek ändå inte tror att det är sant, då vet man. Den personen är förtappad och allt hon gör visar på att det är just det hon är.
Om hon snavar och bryter ett ben är det ett bevis. Tjänar hon mycket pengar är det också ett bevis – eftersom pengar är en styggelse så länge de inte används på rätt sätt. Och rätt sätt är bestämt av de som bär grönt.
Det är så enkelt att ett barn kan förstå det! Och det är i sig ett bevis för sanningshalten. Det där att ett barn kan förstå.

Det är klart, att det inte är så intressant att fråga om alternativen.
Men om man ändå frågar?
– Vad var det som hände när du ramlade?
– Hur kommer det sig att du inte har på dig något grönt?
– Vad är det som gör att du slutat tala med oss?
– Hur har du det?

Kanske skulle man då få svar?
Eller inte. Det är klart, att om någon ur den där gruppen med gröna damasker kommer med sådana frågor så tror man att det finns en baktanke. Ännu ett sätt att missionera. Försöka bakvägen, att övertyga om den enda rätta bilden.
Så svaren kanske uteblir. Också om viljan fanns där både från den som frågade och den som lät bli att svara.

Om man lär sig att det finns ett rätt svar.
Men ser det uppenbara, att det finns flera alternativa möjligheter.
Och ändå måste svara med det som bestämts som rätt – för att bli godkänd, och ändå inte svarar rätt.
För att man ser något annat.
Vad händer då?

Jo man hamnar i ett utanförskap. Man kan bli hånad, utfryst, kanske förföljd eller till och med fängslad och avrättad. Lite beroende på vilket land man råkat födas i.

Det är klart att man kan välja att tiga och samtycka, för att slippa obehagligheter.
Eller också kan man inte det. För att man saknar förmågan att välja. För att man är en del av det som är utanför den bild man borde anamma.
Att då samtycka till de gröna damaskernas verklighet är att förneka sin egen sanning.
Ska man göra det?
Ska man gå med på att jorden är platt fast man sett att den är rund?
Ska man gå med på, att en fågel har luft under vingarna bara när den flyger – eller ska man säga det man ser, att en fågel alltid har luft under vingarna eftersom allt annat vore att förneka själva luften.

Luften finns alltid.
De gröna damaskerna finns så länge någon tillverkar dem.
Men varken luft eller damasker gör någon skillnad.

Det är när vi ser vad luften och damaskerna gör med oss som verkligheten blir synlig.

….

Published in: on 21 maj, 2012 at 08:02  Kommentarer inaktiverade för Något annat än en övertygelse?  

famnen som utnyttjar barnets hjälplöshet

Jo, jag hörde en predikan.
Och glömde väl bort det mesta som vanligt. Men några ord har snurrat i huvudet.
Något om tillit. Om barnet som alltid kan springa rätt in i mammas eller pappas famn. Som alltid kan räkna med att famnen finns där och bär.
Och så något om hjälplöshet.
Om att vi måste se till att inte bygga ett samhälle som föraktar hjälplöshet och förtrycker de svaga.

Resten försvann i bilderna av ett litet barn som springer rätt in i en famn som utnyttjar dess hjälplöshet.
Vuxenfamnen som söker sin egen tillfredsställelse och river sönder allt som kallas kärlek för att ersätta det med tomhet. inte ens rädsla. Bara tomhet.

Hur ska ett barn som lärt sig den läxan kunna resa sig upp för att springa in i någon enda famn. Ens om den kallas gudomlig kärlek.

Men
Det var en bra predikan
tror jag

En som slutade i en insikt om hur oändligt viktigt det är att avslöja varje tendens till förakt för det svaga.
För att om vi inte avslöjar den sortens förakt har vi snart ett samhälle som slutar ta hand om barn, gamla, sjuka och funktionshindrade. Som öppnar famnar bara för att utnyttja de individer som springer in i en bedräglig trygghet. Som vill straffa människor som inte klarar sig själva och se till att skuldbelägga individer för att de inte passar in i systemen.

Ja det är nog viktigt.
En viktig predikan i en tid när kyrkans ord slutat bära just något annat än urvattnade traditioner.
Om det nu inte vore för det där evangeliet.

Det där som predikan handlade om.

…..

Published in: on 20 maj, 2012 at 04:46  Kommentarer inaktiverade för famnen som utnyttjar barnets hjälplöshet  

Att döda en människa är ganska enkelt

Det finns många sätt att döda människor.
En del av dem tillåter att den döde lever vidare utan att ha något liv att leva.
Andra metoder dödar både kropp och själ. Eller åtminstone det man ser av kroppen och själen. Det finns ju dom som tror på ett evigt liv både vad gäller den fysiska kroppen och den andliga.
Ingen vet väl vad som sker efter döden.
Men oavsett hur det är med den saken kan man döda en människa lika fort som en kula avslossad från en revolver färdas hundra meter.
Utan att ens behöva avlossa något skjutvapen.
Med ett par tre ord.
Eller kanske genom att lämna ut en annan människas livsinnehåll, få sina trettio silverpenningar mot ett vackert förräderi. Få blänka lite i kejsarens ögon och låta det egna värdet stråla en nanosekund i universum.

Man kan också välja att göra det långsamt.
Till exempel genom att plåga ett litet spädbarn, våldta det innan det fyllt tio och sedan se till att ingen finns där som tror att det kan vara sant.
Sedan kan man låta barnet långsamt finna en plats som känns en aning trygg, ge det möjlighet att växa upp, lära det tillit och se till att det finns människor där som ger mening och sammanhang.
Innan man plötsligt en dag skrattar rått och menar att den sortens vådtagna människor inte har något berättigande, och lämnar henne med ett liv utan mening, dömd till evig död eftersom varje relation har blivit en plåga. Och vad är liv om inte relation?

Eller varför inte se till att en människas alla ägodelar skingras, hus brinner upp och se till att vänner visar sig vara fiender. Misshandla dem som står nära och låta dem tro att det är hon som fått sina ägodelar förödda som ligger bakom- och man sprider ut att hon själv brände upp sitt hus och kan tänkas vilja sätta andras i brand dessutom. Också ett sätt att omöjliggöra alla relationer.

Många sätt finns det.
Om man inte helt enkelt sätter en kula i pannan på den man vill döda.
fast det kanske är för enkelt
och möjligen en aning för lindrigt om man nu bestämt sig för att dödandet är det enda sättet att få rädslan ur kroppen.
För visst måste det väl vara rädsla, det som driver människor att döda varandra?
Inte kan det väl vara bara hungern efter makt? Eller något så simpelt som självrättfärdighet?

– om vi ser till att döda alla som ändå inte klarar av att leva, så gör vi världen en välgärning.
Ni kommer att tacka mig för det en dag.
Säger man och höjer kniven.

Ja. Varför inte?

Published in: on 19 maj, 2012 at 05:07  Kommentarer inaktiverade för Att döda en människa är ganska enkelt  

Det som Är

Så här är det.
En människa består av atomer. Och alla de där atomerna cirkulerar hela tiden och byter plats med varandra och bryr sig inte om några gränser mer än sina egna.
De finns i förhållande till varandra, men vad de står i för förhållande till den materia de för tillfället skapar vet man inte.
Om man tänker på det så kan man tänka att gränser är något annat än det man i vanliga fall menar att det är.

Eller, de där gränserna vi handskas med finns väl, men är kanske mer av en tillfällig konstruktion, eller rent av en imaginär konstruktion vi skapar för att vi själva är begränsade. Måste vara begränsade.
Å andra sidan består vi av samma materia som cirkulerar i allt som finns i en ständigt obegränsad rörelse.
Så hur vet vi egentligen vad vi är eller vad vi har.

Man kan ju invända mot det där och säga att det inte har någon betydelse. Att vi är det vi ser och det vi känner inom oss. Och att vi vet vad vi har när vi använder våra sinnen och konstaterar det.
Vi kan äga. Vara. Och veta.

Men… om det vi äger idag kan vara någon annans i morgon. Delvis utbytt.
Om vi dricker ett glas saft vi själva kokat och menar att det är något unikt vi själva gjort fast det i själva verket består av vatten som en gång columbus och en noshörning druckit… och ja inte vet jag varifrån bären och sockret fått sin kraft och vilka stationer de passerat och vad de satts samman av för erfarenheter.
Men jag har ju inte gjort något annat än samlat det som redan funnits sedan evigheten började och blandat det med min egen sammansatta verklighe och sedan låtit redan befintlig energi få röra vid det jag sedan kallar saft. Inte är det något nytt.

Men gott.
Smaken är god.
Oavsett vad nanopartiklarna som ingår i den har varit delaktiga innan.

Och där finns en självklar tanke.
Det som är allra minst. Det som är grunden för allt liv, all materia och för luften vi andas, allt vi är.
Det som finns utan något annat syfte än att vara grund för allt liv och all materia och allt som är.
Det är det som Är.

Något annat finns inte.
än det som Är.

….

Published in: on 18 maj, 2012 at 08:37  Kommentarer inaktiverade för Det som Är  

– Känd från TV-serien ”mina mirakler”

Folk flyger i flygmaskiner, helikoptrar och fastspända i glidare. Visst, de far omkring uppe i luften, till och med med raketer som når ända till månen kan man flyga i.
Men vad gör det för skillnad mer än att man tar sig från en plats till en annan utan att behöva använda kroppen till annat än att vara instängd i en farkost (eller ha farkosten fastspänd på kroppen)?
Jag menar, man tar sig ju inte till själva himlen med hjälp av flygplan och raketer.
Om man nu är lite religiöst lagd och tänker sig till himlen.

Det sägs ju att han, Jesus, lyftes upp på något sätt, rätt upp till den där himlen man tänker sig som paradiset eller i vart fall något gott man hoppas på. Hur det gick till rent tekniskt får man inte veta.
Men …
Helikoptrar fanns nog inte på den tiden, inte raketer heller, förresten, hur hade det sett ut? Med kontrolltorn och nedräkning och en massa journalister och fotografer med enorma objektiv riktade mot hans ännu rätt sargade kropp.
Nej.Just det.
Men om man ska tro det som rapporteras i de skrifter som väl någon sorts journalistisk begåvning ändå nedtecknade, så flög han faktiskt upp i himlen. Och har sedan dess inte synts till. Mer än symboliskt då. Eller som de där bilderna vi är så duktiga på att teckna åt oss.

En del av de där bilderna är rätt otäcka.
Jamen tänk på den sockersött leende despot som sträcker ut sina händer och välsignar alla som tror på honom men låter resten brännas till döds i diverse ugnar.
Nej jag säger inte att det är sant att Jesus skulle vara sådan. Jag bara berättar om en av alla bilder jag tycker jag fått berättad för mig av människor som helt klart tror att det är sådan han är. Jag vet inte om de har rätt. Kanske har dom det.
Andra bilder säger ju andra saker. Som att han uppmanar folk att se till att få lida för det är extra fint. Och såklart, det där som handlar om att man ska se till att vara obetydlig. Ovärdig. Helst så värdelös som möjligt för att kunna vara föremål någon kärlek från gudomlig källa.

Några andra bilder jag fått se är de där som visar honom som en typ som älskar alla alltid. Hur det än är så är man älskad. Och det känns ju fint. Skönt. Den bilden vill man ju gärna tro på. I alla fall jag vill gärna tro så.
Men tänker, att det ju inte heller verkar riktigt rimligt, att kärlek ska vara helt villkorslös. Något måste det väl kosta ändå?

Men hur det än är med de där bilderna så delar alla bildmakare samma berättelser, och en av dem är ju den där om att han, Jesus, flyger upp till himlen. Återvänder hem liksom.

Och det är väl sant. Kanske. Om man nu ska tro på det som är skrivet. Som om allt skrivet skulle vara sant bara för att det står svart på vitt.
Läs expressen… (eller någon annan tidning, vilken som helst)
Och se, där står skrivet om alla möjliga fantastiska ting. Mest sådant man kan förfasa sig över. Men ska man tro att det är sant?

”Oväntad upplösning – Jesus upp till himlen”
Jesus från Nasaret, känd från TV-serien ”mina mirakler” tycks ha gjort sitt allra sista program. Vid torsdagens inspelning lyfte han nämligen från jorden och tycktes sväva in i himlen. Alla försök att fånga in honom misslyckades och nu ser TV-serien ut att ha mist sin störste talang. Frågan är om Miranda eller Peter kan ta hans plats som mirakelmästare eller om hela serien nu får läggas ner i väntan på en eventuell återkomst.

Ja kanske ändå.
Man skulle läsa, kanske ha sett något avsnitt av serien och tycka något. Rycka på axlarna och kanske tänka att det där var ju ett lite nytt och oväntat grepp för att få tittare till serien.
Men skulle man tro att det var sant på riktigt?
Nej såklart inte.
Sånt händer ju inte. Att någon far upp i himlen, trotsar tyngdlagen och försvinner upp i ett intet där bara stjärnstoft kan existera.

Så vad var det som hände då?
Om det hände.
Och om det hände, vad angår det oss?
Ingen lär ju kunna göra om det, oavsett vad man tror.
Så?

Just så

foto,: Jonathan Clarks skulptur ”The eight Hour” som finns att se i Salisbury Cathedral

Published in: on 17 maj, 2012 at 10:31  Kommentarer inaktiverade för – Känd från TV-serien ”mina mirakler”  

Hjärnkoll….

Det är det där med att ha koll. Järnkoll – eller  hjärnkoll (förresten, titta gärna in på just den sidan – http://www.hjarnkoll.se)

Man kan tro att man vet hur ”det ska vara” och vara trygg med just den vetskapen.

Men så händer det något.
Man inser, att hjärnan har sin egen koll, en annan sort än den som stavas med ett enkelt J
För hur kommer det sig annars, att det är möjligt att se något som inte finns? För att man bestämt sig för att det finns.
Man ser en spindel där det egentligen bara finns en hårtuss för att någon berättat att det sitter en spindel just där. Och då ser man det. Spindelbenen och den ludna kroppen.
Om ingen sagt att det var en spindel kanske man hade sett håret. Eller något helt annat.
Något som av någon anledning fanns i det egna huvudet.

Hjärnan gör lite som den vill.
Den kan bestämma ett helt liv för en människa utan att människan egentligen har en aning om att det är hjärnan, inte hon själv som ställer till det. (Nåja, hjärnan är väl en del av henne, men ändå..)
Man är med om något riktigt otäckt någon gång i livet. Något så otäckt, att det inte går att uppleva det. Det är för hemskt. och då hittar hjärnan på att det egentligen inte hänt.
Men samtidigt vet samma hjärna, att det faktiskt HAR hänt och blir påmind av dofter, färger eller ljud. Och reagerar med att skicka ut signaler till kroppens hormonsystem för att berätta att ”nu är det fara å färde, se till att vara beredd att slåss, eller göm dig, eller skrik, eller spring för livet#
Fast det egentligen inte finns något att vara rädd för. Eftersom det som var farligt redan har hänt i en annan tid. Fast hjärnan då bestämde att det egentligen inte hände alls.

Och så tror man att man har järnkoll.
Fast man är helt hjärnkollrad.
….

Published in: on 15 maj, 2012 at 11:30  Kommentarer inaktiverade för Hjärnkoll….  

skorpioner och att lyssna till rätt budskap

Det finns olika sätt att berätta något.
Man kan se på ett berg från flera olika håll och en vägg ser aldrig likadan ut från insidan som från utsidan.
Berättelser skiljer sig åt beroende på vem som berättar dem.
Och om man lyssnar noga kan man upptäcka, att två berättare vill olika saker med samma berättelse.

Det är viktigt att förstå det när man lyssnar.
Att man kan försöka lyssna inte bara till innehålet i orden utan till det som förmedlas av orden, själva budskapet.
Så att man inte missar det viktiga.
Det som måste få bli sagt så att någon hör det.
Även om man inte alltid svarar på det på det sätt som väntas av den som kommer med sitt budskap.

Som det där med skorpionerna.
Om man till äventyrs är i ett land där det finns skorpioner och man har ett barn som pekar på en hög med ägg och säger ”fnuhgg” samtidigt som det traskar en stor skorpion precis över ägghögen, inte ger man då barnet den där skorpionen? Fast ungen inte kan prata rent och kanske pekade på skorpionen?!
Nej man hör fnuhgg och ser skorpionen och ger ungen ägget.
För att man svarar på rätt budskap. Och har valt vilken historia man vill fortsätta att bygga.

…..

Published in: on 14 maj, 2012 at 02:53  Kommentarer inaktiverade för skorpioner och att lyssna till rätt budskap  

Änkan och bönerna

Det står i den tjocka bok som kallas Bibel, om en änka som inte ger sig när hon ber om hjälp med sin överlevnad.
Det är en eländigt snål och besvärlig person hon har att göra med, han fräser något om att hon får klara sig bäst hon vill, tror jag i alla fall att han fräser, och jag tror att han tänker, att hon nog ger upp om han bara är tillräckligt avvisande.
Men se det gör hon inte.
Hon tjatar och gnatar, återkommer, talar för sin sak och upprepar det hon vill ha sagt. Om och om igen.
Så till sist ger han upp.
Det är besvärligare att ha henne rännande där än att ge henne det hon ber om.

Ja, och sedan ska vi förstå, att om man kan tjata sig till något av en människa som ju alltid både är på gott och ont så kan man tänka sig, att Gud som enbart är god ska ge med sig så mycket lättare.
Man kan alltså tänka sig, att Gud skulle säga nej och nej och nej och vi skulle säga att jodå det här är faktiskt det jag behöver, hörrdu, nu får du se här, titta, jag behöver det här!!
Och så skulle Gud äntligen höra och se och… ja man skulle få det man behöver för att leva.
Om man tjatar alltså.

Varför ska det vara så?
Vad i hela fridens namn är det som gör, att det måste tjatas så infernaliskt för att livet ska fyllas av. Ja. Liv.
Hur skulle det vara om man helt enkelt fick det man behövde utan att tjata? Utan att ens veta att man behövde det eftersom det redan fanns där. Som en självklarhet.
Vad är det för gudomligt med att behöva bli tjatad på?

Helgonen, de där som vandrat genom sju portar och stigit upp på berget Karmel eller vandrat genom berg och dalar. De säger nästan alla, att de där bönerna, längtan, det som gör att vi tjatar, handlar om att vi behöver lära oss att ta emot.
För att vi tror att vi är smågudar med egen kraft och egen makt så att vi egentligen inte behöver något från någon annan.
Och lever vi så då kommer vi att få brist på en massa. Och försöka hitta bot mot bristerna.
Och det kan man göra på en massa olika sätt.

Man kan försöka få det man behöver genom att ta det från andra som man tror har det man vill ha.
Man kan förneka sitt behov och projicera sin längtan.
Man kan se till att ständigt smutskasta andra för att få en känsla av att ändå ha det ganska bra och slippa känna att man behöver något.

Eller också, säger helgonen, så förstår man, att den där känslan av brist handlar om något man faktiskt kan få någon annan stans än i det lilla. Att det finns något som verkligen kan fylla den där hungern, ta hand om det där behovet.
Men att det inte är så lätt att skilja mellan behovet av det där äkta och de ytliga behov av självtillfredsställelse man kan ha.
Och då behöver man tjata.
Inte för att Gud skulle behöva tjatet utan för att man själv behöver hitta vad det är man verkligen längtar efter.
Man kan ju tjata om en massa pengar. Och då lär man upptäcka, att även om man ibland skulle ha rätt mycket av den varan, så är längtan ändå kvar. Man blir inte nöjd.
Så man fortsätter tjata. Kanske om pengar, kanske om något annat. Något man vill ha. Eller bli, eller vara.
När man ber om det verkliga, det riktiga livet, då får man det.
Kanske som en stor överraskning. Något man inte riktigt förstår men njuter av.
Tills den dag det känns som det tar slut.
Och man börjar längta ännu mer.
Liksom för att man ska lära sig vad det är man verkligen ska be om.
Tjata om inifrån. Lära sig begära och längta efter så mycket att man till slut struntar i att vilja ha något annat.
Säger helgonen.

Det kan vara så att de har rätt.
Och att det finns en sorts tjat som är nödvändigt.
Och att det där med att tro eller be eller vad man nu gör i relation till den gud man kanske tror på är något som inte följer de vanliga reglerna för vad som är vanlig hövlighet.
Så.
Man kanske ska låta bli att vara så högtidligt artig mot den kraft vi kallar Gud och tillber i våra kyrkor.
Man kanske skulle börja tjata, gnata, envetet höja rösten och kräva liv i överflöd. Fred och frid enligt löftena och nya himlar och en ny jord.
Nu på en gång.

– Det kanske inte skulle vara så dumt det.
tyckte jag att änkan viskade i mitt öra just när jag var på väg att ta bort just de raderna.

Jo du Gud. Det är nu dina människor behöver dig. Så nu får du faktiskt öppna de där portarna och ge oss det du har.
Förstår du? Vi behöver dig nu. Direkt. Du har ju lovat.
Och förresten, även om du inte lovat så är du Gud och kan ge oss det vi behöver, precis det vi behöver.
Nu.
Direkt.

Och så skulle det ju vara fint om vi nu kunde se att vi fick allt det där. Och bli helt galna av tacksamhet.
För att vi fått det.

För det är ju också en tanke. En besvärlig en.
Tänk om vi redan fått allt vi behöver.
Utan att vi fattat det.

—–

Published in: on 13 maj, 2012 at 10:42  Kommentarer inaktiverade för Änkan och bönerna