Fårets visdom och människans eviga fråga.

Man hör henne bräka, hon som saknar sitt lamm.
Hon kunde inte ge det di, eller kanske var hon helt enkelt inte där. Förvirrad av ålder eller kanske bara som vanligt i en värld där lamm kan komma och gå utan att lämna något annat spår än en doft.
Och nu söker hon doften och den flock som redan gått från fållan till hagen.

Hon har alltid varit en aning mer pratsam än de andra fåren. En klok tacka som ropade samman sin flock när hon själv bar bjällra och hade status som den som visste vägarna.
Men det var några år sedan. Hon är gammal nu.

Gammal och kantig. Men lika pratsam och pockande på uppmärksamhet när någon människa är i närheten.
Hon ska bli kliad under hakan och smekt runt mungipan.
Och så ska hon gnida sig, liksom gosa in sig mot benen på den som står kvar liksom för att hennes doft ska fastna på den människa hon utvalt.
Hon kanske har vetat att också hon varit utvald att stanna när de andra får gå till slakt.
Har varit.
Nu kanske hon vet något annat.

Det finns dagar och nätter när människor också vet.
Kanske inte något om utvaldhet.
Men om livet och döden, om att stanna och att gå.

Den dag en människa måste ropa som tackan i hagen efter något som saknar gestalt och inte kan svara, den dagen vet hon bara mörkret och intigheten.
Och hon går som ett får utan flock, som en irrande skugga för att söka slaktarens fålla.

Hon ser inte ögonen som följer hennes steg.
känner inte igen några röster
söker inte längre efter någon annan än den okände som ska sluta hennes vandring
Fållan och grinden som ska stänga vägen hon lämnar bakom sig. Hon vet att hon gått de där stigarna men minns inte mer än andan.
Mumlet som stannat i sinnet.
Det finns inget mer.

Och visheten ropar med tackan som söker sitt slut.
Det finns inget mer
allt är ett intet av skuggor

….

Annonser
Published in: on 1 maj, 2012 at 07:18  Kommentarer inaktiverade för Fårets visdom och människans eviga fråga.