Är elefanten en ko? – Integritet och funktionshinder.


Det finns något som kallas integritet, det betyder att man har saker och ting som man kanske bara delar med den närmaste familjen. Sådant man inte pratar om hur som helst.
Att man har gränser, avstånd och behov som är individuella och som man kräver respekt för.
Det är meningen, att man ska få den respekten.
Andra människor ska inte hur som helst kunna gå över gränserna, alla ska inte veta allt och man har rätt att undanhålla information från sådana man inte litar på eller vill ha riktigt nära.
Somligt kanske man inte vill dela med någon alls.
– som hur man har det i garderoberna, hur man tillfredsställer sig själv, vad man i hemlighet fantiserar om eller att man inte tvättar händerna efter toabesök (vilket tydligen är väääldigt vanligt) eller bara sånt man helt enkelt menar är privat.
Det är en mänsklig rättighet, att få ha den integriteten oavsett om man är sjuk, frisk, svart, vit, lila eller grön.

Det är bland annat därför det finns något som kallas tystnadsplikt och som innebär, att de som måste finnas innanför de där integritetsgränserna utan att egentligen vara närstående inte får berätta för tredje part – eller om de hjälparna är flera – prata med varandra om den människa de har information om.
Man får naturligtvis dela sådant som är av vikt för det jobb man ska göra. Och det kan finnas omständigheter som gör att man måste tala med någon – som också har tystnadsplikt. Aldrig någon annan.

Man får alltså inte prata med familj eller vänner, man får inte spekulera kring omständigheter som rör en människa man har tystnadsplikt mot. Man får faktiskt inte ens berätta, att man vet något.

Egentligen är det självklart.
Det är ju till och med självklart utan att man skrivit på ett papper om tystnadsplikt, att man inte skvallrar om de människor vars hem man bjudits in till som vän. Man berättar inte om damm i hörnen eller annat som kanske kan användas för att ställa någon i dålig dager.
Man för inte vidare information som är personlig eller känslig. Man skvallrar helt enkelt inte om annat än smink och yta.
Eller?

Nåja, om man nu är uppväxt med att det privata, det mest intima, används för en fullständigt vidrig mobbing. Om man har lärt sig, att om man berättar något, så får man det i ansiktet.
Vad gör man då för att skydda sig?
Kanske låter bli att berätta. Kanske utelämnar detaljer. Kanske låter människor tro något annat än det som är uppenbart.
Jaget, självet, den innersta kärnan lämnar man inte ut. Och då blir gränserna för integriteten väldigt vida, ingen kommer innanför ens det man normalt ser som helt offentligt. Allt måste döljas. Och murarna kan muras med ord, stil, jargong eller vad man nu väljer för byggnadsmaterial.

Så kan det vara.

Det kan också vara så, att man helt tappar känslan för gränser. Att allt eller inget kan delas, lämnas ut och får utnyttjas av andra.
Man delar sina ägodelar, sitt hem, sina pengar och sitt liv med andra utan att bry sig om att begränsa vad andra tar med sig av vare sig det som är privat rent mellanmänskligt eller privat när det gäller ägodelar.
Man säger – varsågod, allt mitt är ditt och egentligen värdelöst, trampa gärna på det du, sprid det och låt vem som helst slita i det.

Eller om man också kanske har med sig några grundläggande svåra trauman, kanske blivit utnyttjad, våldtagen, torterad eller har något funktionshinder som begränsar möjligheterna att hävda sin rätt eller härbärgera känslor eller tankar kan det hända, att jaget överväldigas av angrepp, att hela livet är ett angrepp och att det därför är nödvändigt att hitta kraftfulla försvar, som dissociation, split, avskärming… – sker det tidigt i livet kan försvaret bli en del av personligheten – ett psykiskt funktionshinder.
Integritet – och överlevnad – kan då, för den traumatiserade personen, handla om att inte ens berätta om det som skulle kunna hjälpa andra att förstå. Att inte berätta, att inte dela, att inte visa det man själv inte orkar minnas eller leva med.

Det är nog svårt för de flesta, att bära vetskap om sådant man i allmänhet inte ska veta om andra. Svårt att bära vetskap utan kunskap. Och säkert svårt att fråga om det man inte förstår – eftersom man kanske också förstår, att man aldrig kommer att få något svar. I vart fall inte utan en tillit som kanske är omöjlig att uppnå. Om man inte är anhörig eller mycket, mycket nära vän.

Men oavsett det, om man har tystnadsplikt får man inte diskutera med andra, man måste bära utan att förstå. Man får inte spekulera, vrida och vända eller ens antyda.
Och det gäller allt man sett, hört och tror sig veta. En människa som är beroende av andra måste i sitt eget hem, i sitt eget inre få uttrycka sig utan begränsningar, hur tokigt eller vettigt eller utflippat som helst utan att behöva tro, att andra ska använda det för att sprida det – kanske för att få status som någon som ”vet” något snaskigt om en medmänniska.

Det är svårt nog, att leva med begränsningar i fysiska eller psykiska funktioner. Kanske svårare att leva med de osynliga än med de synliga oförmågorna.
Att vara den som överbryggar funktionshindren, som är bron ut i delaktighet och den som gör det möjligt att klara vardagen utanför institutionsvård är nog inte så lätt.

Speciellt inte om man bestämt sig för att den elefant man pratar om är en ko. Som ska mjölkas.

Annonser
Published in: on 6 maj, 2012 at 08:46  Kommentarer inaktiverade för Är elefanten en ko? – Integritet och funktionshinder.