Sniglarna

De bodde i garaget i ganska stora lådor och jag matade dem med maskrosblad och nate. Jag såg dem föröka sig och lärde mig hur de såg ut när de skulle dö. Ibland för att jag glömt vattna deras bäddar.

Ibland rymde de och då hittade jag dem på garagegolvet. Eller åtminstone deras kroppar. Förtorkade.

De var inga kaniner. Inga djur med ulliga pälsar och känsliga nosar.
De var slemmiga sniglar.
Inte ens snäckor. Bara bruna små sniglar som villigt lät sig infångas i vårt lilla trädgårdsland. Jag tyckte om att ha dem i lådor för att se hur de levde.
Och hur de dog.

Jag har nog alltid försökt lära mig något om livet. Och om döden. På en massa olika sätt. Det är väl mänskligt även om det där med att samla sniglar är ett mer udda sätt att studera de där existentiella frågorna.

En annan sak jag samlade på var ord.
Ovanliga ord som ehuru och ehvad. Och velociped och kiliastisk. Fast jag trodde aldrig på det där kiliastiska riket även om ordet var ett av mina favoriter.
Ord har jag förresten fortsatt att samla på. Inte så mycket för vad de betyder utan för hur de kan användas och byggas om.
Jag studerar dem, lär mig hur de ser ut när de lever och lär mig hur de dör. Sedan försöker jag ge dem nytt liv genom att lägga dem tillsammans med andra ord. Göra meningar där det saknas innehåll och fylla innehåll med mening.
Men jag tror inte heller nu på det där kiliastiska riket utan använder uttrycket mer för dess mångårighet. Det där med tusen år, tusental. Nog är också tusental ett ord att samla.
Liksom tusenbröder och transformativt ledarskap. Ah!

Man kan förresten samla sådant som andra kastat bort också. Gamla kvitton och kuvert.
Nötskal och mänskliga naglar.
Äckligt säger du? Ja kanske. Men är det någon skillnad mellan att samla andras avlagda naglar och att samla andras misstag?
Jag tror de flesta borde inrikta sig på naglarna. Och försöka låta bli att rada upp misstagen.
Men vad vet jag om livet. Eller om döden.
Sniglar berättar inte mycket.
Och orden lär oss bara något om hur vi säger något vi tror att vi förstått.
Naglar kanske är det närmaste vi kommer. I vart fall när det gäller det där mysteriet som kallas död. Är en avklippt nagel död? När dör den i så fall? Redan medan den sitter på något finger någonstans? Den saknar ju känsel.
Och går att klippa av. Lycklig som de kiliastiska människorna. De som lever i tusenårsrikets till synes eviga lycka.
Som döda naglar i en snigellåda?

Ja vad vet jag.
Mer än att ord aldrig räcker till för att förmedla en sanning.

….

Annonser
Published in: on 8 maj, 2012 at 11:59  Kommentarer inaktiverade för Sniglarna