Änkan och bönerna

Det står i den tjocka bok som kallas Bibel, om en änka som inte ger sig när hon ber om hjälp med sin överlevnad.
Det är en eländigt snål och besvärlig person hon har att göra med, han fräser något om att hon får klara sig bäst hon vill, tror jag i alla fall att han fräser, och jag tror att han tänker, att hon nog ger upp om han bara är tillräckligt avvisande.
Men se det gör hon inte.
Hon tjatar och gnatar, återkommer, talar för sin sak och upprepar det hon vill ha sagt. Om och om igen.
Så till sist ger han upp.
Det är besvärligare att ha henne rännande där än att ge henne det hon ber om.

Ja, och sedan ska vi förstå, att om man kan tjata sig till något av en människa som ju alltid både är på gott och ont så kan man tänka sig, att Gud som enbart är god ska ge med sig så mycket lättare.
Man kan alltså tänka sig, att Gud skulle säga nej och nej och nej och vi skulle säga att jodå det här är faktiskt det jag behöver, hörrdu, nu får du se här, titta, jag behöver det här!!
Och så skulle Gud äntligen höra och se och… ja man skulle få det man behöver för att leva.
Om man tjatar alltså.

Varför ska det vara så?
Vad i hela fridens namn är det som gör, att det måste tjatas så infernaliskt för att livet ska fyllas av. Ja. Liv.
Hur skulle det vara om man helt enkelt fick det man behövde utan att tjata? Utan att ens veta att man behövde det eftersom det redan fanns där. Som en självklarhet.
Vad är det för gudomligt med att behöva bli tjatad på?

Helgonen, de där som vandrat genom sju portar och stigit upp på berget Karmel eller vandrat genom berg och dalar. De säger nästan alla, att de där bönerna, längtan, det som gör att vi tjatar, handlar om att vi behöver lära oss att ta emot.
För att vi tror att vi är smågudar med egen kraft och egen makt så att vi egentligen inte behöver något från någon annan.
Och lever vi så då kommer vi att få brist på en massa. Och försöka hitta bot mot bristerna.
Och det kan man göra på en massa olika sätt.

Man kan försöka få det man behöver genom att ta det från andra som man tror har det man vill ha.
Man kan förneka sitt behov och projicera sin längtan.
Man kan se till att ständigt smutskasta andra för att få en känsla av att ändå ha det ganska bra och slippa känna att man behöver något.

Eller också, säger helgonen, så förstår man, att den där känslan av brist handlar om något man faktiskt kan få någon annan stans än i det lilla. Att det finns något som verkligen kan fylla den där hungern, ta hand om det där behovet.
Men att det inte är så lätt att skilja mellan behovet av det där äkta och de ytliga behov av självtillfredsställelse man kan ha.
Och då behöver man tjata.
Inte för att Gud skulle behöva tjatet utan för att man själv behöver hitta vad det är man verkligen längtar efter.
Man kan ju tjata om en massa pengar. Och då lär man upptäcka, att även om man ibland skulle ha rätt mycket av den varan, så är längtan ändå kvar. Man blir inte nöjd.
Så man fortsätter tjata. Kanske om pengar, kanske om något annat. Något man vill ha. Eller bli, eller vara.
När man ber om det verkliga, det riktiga livet, då får man det.
Kanske som en stor överraskning. Något man inte riktigt förstår men njuter av.
Tills den dag det känns som det tar slut.
Och man börjar längta ännu mer.
Liksom för att man ska lära sig vad det är man verkligen ska be om.
Tjata om inifrån. Lära sig begära och längta efter så mycket att man till slut struntar i att vilja ha något annat.
Säger helgonen.

Det kan vara så att de har rätt.
Och att det finns en sorts tjat som är nödvändigt.
Och att det där med att tro eller be eller vad man nu gör i relation till den gud man kanske tror på är något som inte följer de vanliga reglerna för vad som är vanlig hövlighet.
Så.
Man kanske ska låta bli att vara så högtidligt artig mot den kraft vi kallar Gud och tillber i våra kyrkor.
Man kanske skulle börja tjata, gnata, envetet höja rösten och kräva liv i överflöd. Fred och frid enligt löftena och nya himlar och en ny jord.
Nu på en gång.

– Det kanske inte skulle vara så dumt det.
tyckte jag att änkan viskade i mitt öra just när jag var på väg att ta bort just de raderna.

Jo du Gud. Det är nu dina människor behöver dig. Så nu får du faktiskt öppna de där portarna och ge oss det du har.
Förstår du? Vi behöver dig nu. Direkt. Du har ju lovat.
Och förresten, även om du inte lovat så är du Gud och kan ge oss det vi behöver, precis det vi behöver.
Nu.
Direkt.

Och så skulle det ju vara fint om vi nu kunde se att vi fick allt det där. Och bli helt galna av tacksamhet.
För att vi fått det.

För det är ju också en tanke. En besvärlig en.
Tänk om vi redan fått allt vi behöver.
Utan att vi fattat det.

—–

Annonser
Published in: on 13 maj, 2012 at 10:42  Kommentarer inaktiverade för Änkan och bönerna