Vikarien i klassrumsdörren

Han var lärare på hennes skola. Förresten, han var egentligen inte någon riktig lärare, bara en som hade kommit in som vikarie, och då behövde man inte vara lärare bara man kunde dela ut stenciler.
Den sorten fanns det rätt många av, och de användes i alla ämnen på alla stadier utan att någon egentligen visste om de var lämpliga ens för stencilutdelning.

Den här vikarien var mycket omtyckt bland de riktiga lärarna. Han var rolig, verkade tycka om eleverna, brydde sig speciellt mycket om de elever som lärarna tyckte var rätt jobbiga att handskas med. Och så var han snygg. Det betyder en del att vara en snygg man i ett sammanhang där de flesta män är lite äldre.
Så var det på hennes skola. Där fanns rektorer och ämneslärare med kulmage och begynnande flint.
Men resten var kvinnor. Kvinnor i alla åldrar och fasoner. Och med en ung snygg vikarie i lärarrummet tävlade de – kanske helt omedvetet – om hans och varandras uppmärksamhet. Det fanns fler nybakade sockerkakor, luktade mer hårspray och syntes fler diskreta läppstift.
Papper städades undan och kjolarna fick visa mer kropp.

Hennes klassföreståndare hade tappat rösten och skulle inte komma tillbaka till klassen på en hel månad.
De hade vikarier. Flera stycken. En av dem var just den där mannen som tycktes samla så mycket beundran. Han som brydde sig om de där eleverna som var lite udda, de där man inte förstod sig på.
Som hon.

Hon kallades plugghäst utan att det egentligen var sant eftersom hon aldrig öppnade en skolbok utanför skolsalen. Varför skulle hon det? De läste ju allt sittandes i de där bänkarna. Varför skulle man läsa det en gång till hemma? Hon räknade alla tal i böckerna på tiondelen av den tid de hade till förfogande och hon suckade djupt över innehållet i de böcker hon tvingades redovisa – böcker hon tillägnade sig på en rast eller två. Så inte var hon någon plugghäst.
Om man inte räknade alla andra böcker hon läste. Facklitteratur blandat med romaner, biografier och rena uppslagsverk. Allt fastnade och fyllde henne med en sorts säkerhet.
– Om man vet svaret på många frågor kanske man kan klara sig. Tänkte hon.

Men vikarien såg henne som en någon utan vänner. En han kunde samla in och berika. kanske fylla med mening.
Hon såg honom komma och tänkte inte så mycket på det i början. Han pratade en massa och hon svarade som hon brukade. Artigt och vänligt. Såg intresserad ut, förstod att hon borde verka smickrad. Så hon sa till de avundsjuka flickorna i klassen att hon gillade honom.
Hon kanske gjorde det. Gillade honom. Hon visste inte vad det var att gilla någon eftersom hon inte brukade vara med människor utan att de bad henne.
Böcker kunde hon gilla. Och tankar.
Om någon tänkte något som gav henne andra tankar. Och om det blev nya tankar i den andra som kunde ge dem tillbaka och det blev som om man tänkte ut något helt nytt för att man tänkte varannan gång. Då kunde man kanske kalla det för att gilla någon.
Men han hade inga tankar.

Till en början sa han bara ord.
Men när de möttes i korridoren den första torsdagen la han sin hand på hennes axel och lät den glida ner över ryggen ner på stjärten.
Hon gick vidare utan att märka det.
Men hon tänkte att han gjorde något konstigt.
Nästa gång det hände stannade hon upp ett ögonblick för att ta reda på vad det var, det konstiga. En hand. Inte hennes hand. På hennes kropp.
Han lät handen stanna och hon liksom förstenades mitt i en rörelse.
För att det inte var sant.
Ingen kunde röra vid hennes kropp, inte ens hon själv.

Lite senare försökte hon berätta om den där handen.
Men hemma fanns ingen som lyssnade med sådana öron. De visste att vikarien var så omtyckt och så bra.
Och de där händerna var nog bara vänlighet. Hon borde väl lära sig att låta någon peta på sig utan att det skulle behöva vara något med det.
Så hon lät det vara. Hans händer och det där att berätta.
Det var på sätt och vis enklast.

Men när han bad henne följa med in i kartrummet.
När hans händer gjorde andra saker. Och hennes mun måste. Hur hon kräktes.
Hon sa något om det också. Om Kartrummet och illamåendet.
Ville visa. Ta någons ögon med sig för att visa att där.
Men ingen ville höra henne. Och hennes ögon vande sig vid att se det ingen annan såg.

När hon måste ta av sig kläderna i omklädningsrummet var det som om hon visste att nu måste alla se. Och hon ställde sig och hela jorden snurrade omkring henne medan hon tappade andan och föll in i ett mörker hon trodde alla kunde se.
Men när hon vaknade hade hennes ögon vant sig vid alltsammans och hon visste att hon inte kunde se.
Det var vad hon sa.
Att hon inte kunde se. Att hela synen var förändrad, borta och att det enda hon visste var att det cirkulerade fläckvis inför hennes ögon, de där illamåendefläckarna. Det hon svalt och svalt och svalt.
Det hade kommit upp inför hennes ögon och det var det enda hon såg.

De tog henne till ett sjukhus.
Man satte elektroder på hennes huvud, lyste in i hennes ögon, tappade ut ryggmärgsvätska och tog blod från alla möjliga ställen.
Men ingen kunde se något av det hon själv slutat se.
Så hon förklarades frisk och skrevs ut och måste fortsätta oseende.
Vikarien mötte henne i klassrumsdörren med ett leende och en hand över hennes ena axel.
Den dagen var det något som togs från henne. Och synen vände sig inåt som en krok för att fånga det lästa och det matematiskt fullkomliga. Det som formades till abstraktioner och formler.
Som rader av ofarligt liv.

Och vikariens leende stannade på hans läppar under alla de veckor han stod för att möta henne i klassrumsdörren.

….

Annonser
Published in: on 25 maj, 2012 at 08:03  Kommentarer inaktiverade för Vikarien i klassrumsdörren