Vem ska veta om du inte gör det?

och vem ska trösta knyttet – en berättelse om det omöjliga

OK
Tänk dig att du vaknar upp i en säng du aldrig sovit i.
Med en främmande man vid din sida. En som snarkar dessutom, och luktar fruktansvärt illa.
Om du dessutom inte är lagd åt det hållet att du väljer att gå i säng med män, dvs när du haft anledning att gå till sängs med någon. Att du alltså inte är heterosexuell gör det kanske ännu lite knepigare.
Men ok, kanske det räcker med att det är en främmande säng som luktar illa och du förstår att du legat med den där snarkande mannen.
Nej, du var inte full. Hade inte druckit alls faktiskt.

Det sista du minns före du vaknade var något med en buss. Få se nu. Det var en grön buss som svängde ut framför dig. Och en liten flicka som höll på att bli överkörd. Och du ropade till och. Sedan vaknade du i den här mannens säng.

När du försöker ta reda på vad klockan är ser du samtidigt att det är fel datum. Alltså. Det är fel siffror, men du vet inte med dig att du ställt om klockan så till den grad att det skulle kunna stå 27 i stället för 14.
Och solen har gått upp. Mannen slutar snarka.
Han vaknar och mumlar något om kaffe. Att du ska göra kaffe åt honom?

Du tar ett djupt andetag och undrar över vad mer du inte vet.

Känner du igen dig?
Nej antagligen inte.
Men om du ändå kan tänka dig in i situationen. Om du, för ett ögonblick, kan föreställa dig att vakna i en främmande mans säng utan att veta hur du hamnat där.
Om du kan tänka tanken, att varje ögonblick av tiden du har, är ett ögonblick av att försöka sätta ihop det du inte vet med det du vet.

Då har du förstått något obehagligt.
Gott så.
Eller, kanske inte så gott, men då har du ansträngt dig och kan kanske ta nästa steg.
Det där med att föreställa dig att du bara kan vara tanke.
Att du inte kan sätta samman tanken med kroppen och tanken med känslan. Det enda du kan göra är att konstatera och försöka förstå. Och sedan lämna resten åt det tomrum du inte kan omfatta med tanken.
Det som sker när du inte är där. Det du alltså inte kan minnas.

Nej det är nog för svårt.
Helt obeskrivligt svårt.
Om det inte kommer en människa i din väg, en någon som kan berätta för dig hur saker och ting sitter ihop. Som finns där och ser till att ingen tid går förlorad eftersom närvaron av en annan människa gör det omöjligt, eller åtminstone mycket osannolikt att du ska försvinna tillsammans med främmande män.
Om samma person dessutom vet hur det är, att kropp och tanke aldrig kan mötas och att tanken måste få rum, då vet du att du är trygg. Någon finns där och tar emot när du måste vara fri att sätta samman och minnas. Någon berättar din dag för dig, kopplar ihop morgon med middag och middag med kväll och sätter samman det du minns med det du inte minns. Och förstår, att du minns det mesta men aldrig allt tillsammans.

Du kanske också förstår, att när du tänker kan du inte använda kroppen. Du måste antingen tänka eller röra dig – och när du rör dig kan du inte sätta samman något med tanken. Då måste någon finnas där som vet att du behöver hjälp med allt det där som är något annat än tanke.
Eller också förstår du inte det. Du kanske aldrig har fått hjälp att orka veta.
Och då är du helt utlämnad åt ett kaos du inte har en möjlighet att handskas med ens i tanken.
En tillvaro du naturligtvis då inte kan förstå, än mindre röra dig i, absolut inte organisera och säkert inte leva med utan betydande svårigheter.
Då måste du bli sedd, infångad av någon hjälpsam människa, förd till akutpsyk som kanske, i bästa fall, förstår något litet av det du lever dig genom. Men antagligen ser de bara en osammanhängande människa de tolkar som psykotisk. Kanske schizofren.
Och du kanske till och med tror att det är så det är. Och låter dem ge dig starka mediciner som inte alls gör dig bättre, nej, du får ett kraftigt blodtrycksfall, slutar andas och det tar ett helt dygn innan du vaknar med dropp och extravak och stor uppståndelse kring hur det kunde bli så fel.

Man kanske försöker med andra mediciner, lugnande, sövande och såna som tar bort biverkningarna av de där som ska ge dig balans. Men inget händer annat än att du sover och världen snurrar om möjligt mer än den gjorde innan.
Du är dessutom obegripligt klar i huvudet med jämna mellanrum. Kanske är du inte alls psykotisk, kanske lurar du dem bara? Spelar något märkligt spel? Du vet att du inte spelar spel. Men du förstår inte vad det är som händer. Du tappar tid. Du tappar ordning och minne och din kropp ramlar ihop som ett korthus när du försöker tänka en sammanhängande tanke.
Och det värsta är kanske känslan av att någon vill dig illa, att någon kommer att göra dig mycket illa.
Att det händer igen och igen. Nu och nu. En så stark smärta att du tappar medvetandet. Igen. Och igen.

Du förstår ju att människor runt dig inte förstår.
Inte ens du förstår. Att du vaknar i en främmande mans säng. Eller står med obetalda räkningar för något du inte vet att du köpt. Att du måste ta dig samman och försöka hitta. Försöka se. Försöka veta.

Inte är det väl så underligt då om du älskar att göra sådant du verkligen behärskar? Att du hittar sådant du sysslar med i timmar, låter dig uppslukas av och försvinna in i. Att du blir oerhört skicklig i just sådant som tanken kan forma i oändliga rader av kusnskap.
Och nog är det lätt att stanna i lyckan av att de där kunskaperna kan nå andras tankar, andras ordningar och andras verklighet.
Den delade kunskapens trygga rum är din borg. Om du får möjlighet.

Om du aldrig hittar den där platsen för tanken, för ditt liv och för din kärlek, då kanske du måste stanna orörlig. Omöjlig. Utan någon möjlig identitet. Utlämnad till ett vara som ständigt växlar för att alternativet. Inte. Och tomheten. Det barn som timvis vaggade sitt eget hjärta i oändlighet. Det enda hjärtat i den enda oändligheten.

Är det så svårt att förstå egentligen?
Ja.
Det är väl det. Tänker du och förstår att det du vaknar till är en omöjlig resa genom tider och rum.
Det är då du måste tänka att det finns tåg som rusar fram i natten, broar som välver sig över djupen och oändliga vidder av okunskap dolda bortom både nätter och djup.

Alla de där dagarna som inte går att tänka.
och den tid som skulle varit din
de där människorna som skakar på sina huvuden och menar att tid och rum är en enkel ekvation
De som säger att allt hänger samman och bevisar sin verklighet med siffror och rader av händelser. En och en efter varandra.
Och du skakar på huvudet utan att förstå.

Nej det är klart att du inte kan förstå något sådant.
Det är klart.

Vem skulle klandra dig för det?

Illustrationer: ”The pedofil” och ”Sail to the moon” av Ben Walker.  ”Dissociation”av okänd konstnär.

Annonser
Published in: on 29 maj, 2012 at 10:25  Kommentarer inaktiverade för Vem ska veta om du inte gör det?