Vänskap

Vi har väl alla upptäckt någon gång vilka som är verkliga vänner och vilka som egentligen mest bara använt sig av oss för egennytta eller vad det nu är som gör att människor väljer att kalla något vänskap.

Man går igenom någon livskris, det händer saker i livet som är svåra att klara av, som kanske drabbar på ett sätt som är svårt att förstå eller ens stå ut med. Och behöver verkliga vänner. Sådana som förstår att låta livet vara som det är och som bara finns där. Lyssnar och ordnar praktiska saker. Hjälper till med kontakter, tider och vardagligheter. Och som kan lyssna till både det som varit och det som är – och som förstår att de betyder något utan att de ständigt måste få det bekräftat.
Kärlek handlar nog mycket om just det. Att den inte hela tiden måste bli bekräftad och utfordrad.
För när man behöver den där kärleken har man inget att föda den med.

Det är nog det som skiljer ut vilka som är verkliga vänner och vilka som nog mest använder vänskap för att själva få känna sig betydelsefulla.
Antagligen är vi alla både verkliga vänner och mer ytliga, sådana som äter bekräftelse. Jag menar alltså inte att dela in människor i bra och dåliga vänner. Jag menar bara, att vi individuellt kan vara mer eller mindre verkliga vänner för varandra.

Och – och det var det jag skulle komma till- de där vännerna som visar sig vara de man behöver på riktigt visar sig ofta vara människor man faktiskt inte väntade sig det av.
De har kanske funnits lite i periferin, kanske inte tagit så stor plats, inte hävdat sig själva och inte behövt så mycket för egen del heller.
Människor med egen integritet och ett egenvärde ser kanske inte ut som den bild man själv har av hur människor med integritet och kunskap om sitt egenvärde ser ut.
De behöver ju inte hävda sig, behöver inte ständig bekräftelse och vet att de är älskade och omtyckta när de faktiskt är det.

Det är en viktig insikt.
Att när man känner att man behöver föda någon med beröm eller bekräftelse ska man nog också inse, att man behöver känna att man inte ska lita på den vänskap som ser ut att växa fram.

Vad verklig vänskap bygger på?
Ja om man visste det skulle det vara enkelt att välja bort alla de andra. Men hur skulle världen se ut då?
Man får nog vara ödmjuk nog att förstå, att livet inte är så lätt för någon enda människa och att det antagligen är mer kärleksfullt att förlåta än att välja bort.
Men nog är det svårt ibland.

Annonser
Published in: on 10 maj, 2012 at 10:54  Kommentarer inaktiverade för Vänskap  

Sniglarna

De bodde i garaget i ganska stora lådor och jag matade dem med maskrosblad och nate. Jag såg dem föröka sig och lärde mig hur de såg ut när de skulle dö. Ibland för att jag glömt vattna deras bäddar.

Ibland rymde de och då hittade jag dem på garagegolvet. Eller åtminstone deras kroppar. Förtorkade.

De var inga kaniner. Inga djur med ulliga pälsar och känsliga nosar.
De var slemmiga sniglar.
Inte ens snäckor. Bara bruna små sniglar som villigt lät sig infångas i vårt lilla trädgårdsland. Jag tyckte om att ha dem i lådor för att se hur de levde.
Och hur de dog.

Jag har nog alltid försökt lära mig något om livet. Och om döden. På en massa olika sätt. Det är väl mänskligt även om det där med att samla sniglar är ett mer udda sätt att studera de där existentiella frågorna.

En annan sak jag samlade på var ord.
Ovanliga ord som ehuru och ehvad. Och velociped och kiliastisk. Fast jag trodde aldrig på det där kiliastiska riket även om ordet var ett av mina favoriter.
Ord har jag förresten fortsatt att samla på. Inte så mycket för vad de betyder utan för hur de kan användas och byggas om.
Jag studerar dem, lär mig hur de ser ut när de lever och lär mig hur de dör. Sedan försöker jag ge dem nytt liv genom att lägga dem tillsammans med andra ord. Göra meningar där det saknas innehåll och fylla innehåll med mening.
Men jag tror inte heller nu på det där kiliastiska riket utan använder uttrycket mer för dess mångårighet. Det där med tusen år, tusental. Nog är också tusental ett ord att samla.
Liksom tusenbröder och transformativt ledarskap. Ah!

Man kan förresten samla sådant som andra kastat bort också. Gamla kvitton och kuvert.
Nötskal och mänskliga naglar.
Äckligt säger du? Ja kanske. Men är det någon skillnad mellan att samla andras avlagda naglar och att samla andras misstag?
Jag tror de flesta borde inrikta sig på naglarna. Och försöka låta bli att rada upp misstagen.
Men vad vet jag om livet. Eller om döden.
Sniglar berättar inte mycket.
Och orden lär oss bara något om hur vi säger något vi tror att vi förstått.
Naglar kanske är det närmaste vi kommer. I vart fall när det gäller det där mysteriet som kallas död. Är en avklippt nagel död? När dör den i så fall? Redan medan den sitter på något finger någonstans? Den saknar ju känsel.
Och går att klippa av. Lycklig som de kiliastiska människorna. De som lever i tusenårsrikets till synes eviga lycka.
Som döda naglar i en snigellåda?

Ja vad vet jag.
Mer än att ord aldrig räcker till för att förmedla en sanning.

….

Published in: on 8 maj, 2012 at 11:59  Kommentarer inaktiverade för Sniglarna  

Är elefanten en ko? – Integritet och funktionshinder.


Det finns något som kallas integritet, det betyder att man har saker och ting som man kanske bara delar med den närmaste familjen. Sådant man inte pratar om hur som helst.
Att man har gränser, avstånd och behov som är individuella och som man kräver respekt för.
Det är meningen, att man ska få den respekten.
Andra människor ska inte hur som helst kunna gå över gränserna, alla ska inte veta allt och man har rätt att undanhålla information från sådana man inte litar på eller vill ha riktigt nära.
Somligt kanske man inte vill dela med någon alls.
– som hur man har det i garderoberna, hur man tillfredsställer sig själv, vad man i hemlighet fantiserar om eller att man inte tvättar händerna efter toabesök (vilket tydligen är väääldigt vanligt) eller bara sånt man helt enkelt menar är privat.
Det är en mänsklig rättighet, att få ha den integriteten oavsett om man är sjuk, frisk, svart, vit, lila eller grön.

Det är bland annat därför det finns något som kallas tystnadsplikt och som innebär, att de som måste finnas innanför de där integritetsgränserna utan att egentligen vara närstående inte får berätta för tredje part – eller om de hjälparna är flera – prata med varandra om den människa de har information om.
Man får naturligtvis dela sådant som är av vikt för det jobb man ska göra. Och det kan finnas omständigheter som gör att man måste tala med någon – som också har tystnadsplikt. Aldrig någon annan.

Man får alltså inte prata med familj eller vänner, man får inte spekulera kring omständigheter som rör en människa man har tystnadsplikt mot. Man får faktiskt inte ens berätta, att man vet något.

Egentligen är det självklart.
Det är ju till och med självklart utan att man skrivit på ett papper om tystnadsplikt, att man inte skvallrar om de människor vars hem man bjudits in till som vän. Man berättar inte om damm i hörnen eller annat som kanske kan användas för att ställa någon i dålig dager.
Man för inte vidare information som är personlig eller känslig. Man skvallrar helt enkelt inte om annat än smink och yta.
Eller?

Nåja, om man nu är uppväxt med att det privata, det mest intima, används för en fullständigt vidrig mobbing. Om man har lärt sig, att om man berättar något, så får man det i ansiktet.
Vad gör man då för att skydda sig?
Kanske låter bli att berätta. Kanske utelämnar detaljer. Kanske låter människor tro något annat än det som är uppenbart.
Jaget, självet, den innersta kärnan lämnar man inte ut. Och då blir gränserna för integriteten väldigt vida, ingen kommer innanför ens det man normalt ser som helt offentligt. Allt måste döljas. Och murarna kan muras med ord, stil, jargong eller vad man nu väljer för byggnadsmaterial.

Så kan det vara.

Det kan också vara så, att man helt tappar känslan för gränser. Att allt eller inget kan delas, lämnas ut och får utnyttjas av andra.
Man delar sina ägodelar, sitt hem, sina pengar och sitt liv med andra utan att bry sig om att begränsa vad andra tar med sig av vare sig det som är privat rent mellanmänskligt eller privat när det gäller ägodelar.
Man säger – varsågod, allt mitt är ditt och egentligen värdelöst, trampa gärna på det du, sprid det och låt vem som helst slita i det.

Eller om man också kanske har med sig några grundläggande svåra trauman, kanske blivit utnyttjad, våldtagen, torterad eller har något funktionshinder som begränsar möjligheterna att hävda sin rätt eller härbärgera känslor eller tankar kan det hända, att jaget överväldigas av angrepp, att hela livet är ett angrepp och att det därför är nödvändigt att hitta kraftfulla försvar, som dissociation, split, avskärming… – sker det tidigt i livet kan försvaret bli en del av personligheten – ett psykiskt funktionshinder.
Integritet – och överlevnad – kan då, för den traumatiserade personen, handla om att inte ens berätta om det som skulle kunna hjälpa andra att förstå. Att inte berätta, att inte dela, att inte visa det man själv inte orkar minnas eller leva med.

Det är nog svårt för de flesta, att bära vetskap om sådant man i allmänhet inte ska veta om andra. Svårt att bära vetskap utan kunskap. Och säkert svårt att fråga om det man inte förstår – eftersom man kanske också förstår, att man aldrig kommer att få något svar. I vart fall inte utan en tillit som kanske är omöjlig att uppnå. Om man inte är anhörig eller mycket, mycket nära vän.

Men oavsett det, om man har tystnadsplikt får man inte diskutera med andra, man måste bära utan att förstå. Man får inte spekulera, vrida och vända eller ens antyda.
Och det gäller allt man sett, hört och tror sig veta. En människa som är beroende av andra måste i sitt eget hem, i sitt eget inre få uttrycka sig utan begränsningar, hur tokigt eller vettigt eller utflippat som helst utan att behöva tro, att andra ska använda det för att sprida det – kanske för att få status som någon som ”vet” något snaskigt om en medmänniska.

Det är svårt nog, att leva med begränsningar i fysiska eller psykiska funktioner. Kanske svårare att leva med de osynliga än med de synliga oförmågorna.
Att vara den som överbryggar funktionshindren, som är bron ut i delaktighet och den som gör det möjligt att klara vardagen utanför institutionsvård är nog inte så lätt.

Speciellt inte om man bestämt sig för att den elefant man pratar om är en ko. Som ska mjölkas.

Published in: on 6 maj, 2012 at 08:46  Kommentarer inaktiverade för Är elefanten en ko? – Integritet och funktionshinder.  

poetiskt värre…

Avläsgset hörs, som ett minne
toner av gulsparv och mes
doften av nytvättat linne
kråkan som kraxat sig hes

Bäcken tar sats genom skogen
löser ur kölden sin kropp
formar sen myllan som plogen-
ett årligen välkänt förlopp

Nere vid sjökanten syns sen
de flyttande ändernas flock
fjädrarnas blänk- sen förförs den
som vill det. med kvackande pock

Vitsippor trängs med varandra
och gräset får fnatt där det står
tyst med sig själv och de andra
som sträcker sig upp- som ett hår

som ingen har tvättat och fönat
sen kvällen då höst blev till natt
Men se, nu har solen belönat
den väntande jorden – en skatt!

Och se, bli förförd, öppna sinnet
när livet blir till, utan ord
men fyllt av den själ som bär minnet
av det som var sommarens bord.

Published in: on 2 maj, 2012 at 10:02  Kommentarer inaktiverade för poetiskt värre…  

Fårets visdom och människans eviga fråga.

Man hör henne bräka, hon som saknar sitt lamm.
Hon kunde inte ge det di, eller kanske var hon helt enkelt inte där. Förvirrad av ålder eller kanske bara som vanligt i en värld där lamm kan komma och gå utan att lämna något annat spår än en doft.
Och nu söker hon doften och den flock som redan gått från fållan till hagen.

Hon har alltid varit en aning mer pratsam än de andra fåren. En klok tacka som ropade samman sin flock när hon själv bar bjällra och hade status som den som visste vägarna.
Men det var några år sedan. Hon är gammal nu.

Gammal och kantig. Men lika pratsam och pockande på uppmärksamhet när någon människa är i närheten.
Hon ska bli kliad under hakan och smekt runt mungipan.
Och så ska hon gnida sig, liksom gosa in sig mot benen på den som står kvar liksom för att hennes doft ska fastna på den människa hon utvalt.
Hon kanske har vetat att också hon varit utvald att stanna när de andra får gå till slakt.
Har varit.
Nu kanske hon vet något annat.

Det finns dagar och nätter när människor också vet.
Kanske inte något om utvaldhet.
Men om livet och döden, om att stanna och att gå.

Den dag en människa måste ropa som tackan i hagen efter något som saknar gestalt och inte kan svara, den dagen vet hon bara mörkret och intigheten.
Och hon går som ett får utan flock, som en irrande skugga för att söka slaktarens fålla.

Hon ser inte ögonen som följer hennes steg.
känner inte igen några röster
söker inte längre efter någon annan än den okände som ska sluta hennes vandring
Fållan och grinden som ska stänga vägen hon lämnar bakom sig. Hon vet att hon gått de där stigarna men minns inte mer än andan.
Mumlet som stannat i sinnet.
Det finns inget mer.

Och visheten ropar med tackan som söker sitt slut.
Det finns inget mer
allt är ett intet av skuggor

….

Published in: on 1 maj, 2012 at 07:18  Kommentarer inaktiverade för Fårets visdom och människans eviga fråga.