Den enklaste av alla vägbeskrivningar

Det är det där med varat. Om något verkligen Är – av sig själv. Finns något utan att någon är i relation till det? Kan något Vara – utan att det benämns eller åtminstone upplevs av någon?
Räcker det med att en sten ligger bredvid en annan sten för att de två ska finnas som något som är i relation till något annat?
Eller måste något vi kallar levande finnas där samtidigt?
Skulle världen vara konstant också om inget levande väsen skulle varsebli den?

Måste vi tro på det vi inte ser för att det ska finnas? Och finns det i så fall bara för oss? Om någon annan tror på det är det väl en annan bild, ett annat upplevt vara?
Om det är så skulle det alltså finnas en verklighet för varje enskild människa.
Hur kommer det sig i så fall, att vi kan beskriva något för en annan människa så att den personen förstår vad det är vi beskriver?
Förresten, hur kan vi vara säkra på det? Att andra förstår vad vi menar. Om jag säger rund kanske någon annan ser en form jag inte ens kan föreställa mig. Vi har bara kommit överens om att ordet rund betyder det där som jag ser på ett sätt och en annan ser på ett annat sätt.
Men om jag beskriver vägen till badplatsen… ja, jag beskriver den ju inte som jag själv uppfattar den. Jag försöker säga det jag tror andra måste veta för att hitta. För att jag vet hur andra beskriver vägar.
Kanske är riktningar och av människor tillverkade vägar något vi tror på gemensamt och därför kan känna igen när vi talar om dem?
Men om jag skulle beskriva vägen till badet.. så som jag vet.
Ja. Men min tro är, att de flesta inte skulle förstå.

Såhär:
Om vi utgår från den plats du skulle kalla mitt garage. Jag kan gå med på att säga just så. Mitt garage.
Vänd dig mot den plats där du känner doften av sjö som starkast. Lyssna till ljuden mot marken, ta den riktning som sjunger i e-moll om du har gummisulor eller gummidäck. På din hjärtsida är det då stora ackord, den andra sidan är mer som ett kluster. Om du lyssnar noga (men då krävs lite rörelse) kan du känna i huden att hjärtsidan håller dig kvar på vägen.
Följ den känslan och bli inte rädd när e-moll övergår i c-dur en liten stund. Andas in sjödoften och märk att den blandas med en aning trä i förmultning. Vänd dig så du står med ryggen mot rörelsen och ta dig genom en tung fuga. Som av Buxtehude.
Om det nu är sommar har du doften av äng att gå mot och klustret fortfarande i din hand.
Hjärtat måste följa rytmen du rör dig i och du måste släppa tonarterna. Här är atonal mark. Ljuset kommer att visa dig ut ur den delen av livet. Och hjärthanden vilar trygg mot värmen. Håll den mot värmen medan ljuset söker den andra handen. Färdas sedan åter mot doften av vatten när vägen svängt dig färdigt.
Förlåt dina fötter och omfamna mörkret när det når dig. I vinden hör du andra toner, dovt återkastade från höjderna. De kallas granar men är mycket mer än så.
En aning curry får dig att gå lite snabbbare, akta hjärthanden för det som snärjer, nu är den andra handen nära vatten, men sinnena vet att där är dy och sumpmark.
Ännu några steg och de toner du möter är de som föds av mötet mellan sjö och himmel.
Där är frid.
Och om du sänker kroppen i vattnet vet du något om det dop som är något helt annat än en komplicerad ritual.
Här är alla riter enkla.

Så.
Den enklaste av alla vägbeskrivningar….

Published in: on 27 juni, 2012 at 07:31  Kommentarer inaktiverade för Den enklaste av alla vägbeskrivningar  

samtal med en gransångare?

Han sa något om att skriva i huvudet. Alltså att föra imaginära anteckningar av sådant som sker och sedan fotografera de där anteckningarna. Så att de blir kvar som en fotostatkopia lagrad bland alla de andra fotograferade texterna.
Smart.
Jo det fungerar nog. Om man snabbt skriver ner det som sägs och det som sker. Låter fingrarna knappa in varje bokstav i ett rasande tempo – 900nerslag i minuten. Och skriver ut.
Hur många A4 blir det på en timme?
Hur mycket plats tar det i hjärnans hårddisk och finns det något bra sätt att katalogisera det så det går att fiska upp i rätt ögonblick?
En sorts associationskatalog? Som vanligt utan källbeteckningar eftersom namn och datum och eventuell förläggare sällan uttalas och min förmåga att komma ihåg vem jag talar med är obefintlig.

Han sa en hel del annat också.
Sådant som ordning och struktur, om mening. Och om något som måste nämnas som destination. Jag vet inte vilka ord han använde eftersom det enda som syntes ovanför hans huvud just då var det där. Destination.
Om att det som ryms i en människa är till för andra människor. För att all mening har en destination.
Sa han ju inte. Men det var så det kom till mig.

Jo jag skrev ner det. Sådär imaginärt.
Som en fågelsång
och jag hör den som gransångarens skala av tonhöjdsförskjutningar
men ser inte bokstäverna

kanske är det att minnas?

….

Published in: on 25 juni, 2012 at 08:35  Kommentarer inaktiverade för samtal med en gransångare?  

hur kallt är det när det är fem grader och midsommarnatten vägrar ge koltrasten sitt mörker?

Idag tänker jag på hur kallt det är när det är fem grader och stormbyar fyllda med regn.  Att det behövs ylleunderställ och kanske skoteroverall om man ska klara ett par timmar utomhus.

Och så tänker jag att det är midsommar. Juni. Och fem grader som känns som snöstormskallt. Och så säger jag högt så alla hör det att ”jag vill inte”
Jag vill inte frysa, vill inte orka, vill inte finnas och vill inte vara i den här obarmhärtigt kalla världen.

Tanken hinner knappast mer än lägga sig så är det redan en annan dag och en annan tid.
De vita linjerna på vägen, solskenet och vinden liknar något annat än det jag lämnade i någon sorts målmedvetenhet.
– hur blev det med extratröjan? Frågar jag.
Och väntar mig ett svar.

Det är klart att rädslan gärna vill strypa mig när jag varken hör något svar eller vet om den som skulle sagt svaret någonsin hört just den frågan. Den gamla rädslan.
Att aldrig veta vem som svarar. Om någon svarar.
Än en gång ovissheten.

termometern visar plus fjorton grader
och stormen, regnet och tanken på ullunderställ och vintervantar tycks lägga sig platt mot asfalten.
Tre djupa andetag måste stilla mig, bara tre andetag bort måste svaret ligga. Som en tyst överenskommelse.

Men jag måste stanna. Stanna och mota det som kallas panik. Det som aldrig får bli något annat än just det där att stanna. Stanna, andas, tänka och sätta samman.
Det finns en inbyggd GPS i telefonen. En kartbild och en redan inprogrammerad adress.
Härifrån och hem.
Nej jag vet inte något annat än det jag ser. Inget jag känner igen och inget jag sökt.
Men jag ser bilden. Läset siffrorna och andas.
tvåhundratrettio kilometer okänd väg.En borttappad passagerare. Och en nästan tom bensintank.
Paniken. Får inte.

Att köra de där milen.
Att stanna vid bensinmacken, leta i fack och fickor. Hitta bensinkortet i handskfacket.
Köra de där milen
stanna vid den där sjön
tänka

Och ännu en gång finna tiden
Alla de där vita strecken. Men grusvägen?
Grinden och ljudet av vatten.
Många mil och ändå inte närmare det mål som kallas hem.

Jag måste sitta länge med blicken fäst vid bergskammen.
Någon skulle finnas. Någon skulle säga. Någon skulle.

Men minnet av kölden sitter som blå skuggor på huden. Som om någon hackat med baksidan av en hammare mot benen för att väcka dem till liv. Kanske lyckades det.
Någon måste ha tagit mig de tjugotre milen bort. Och någon borde ha svarat mig när jag frågade om den där extra tröjan.
Men vem förde mig mot bergen och var är den extra tröjan?

…..

Men ingen svarar mig när jag ställer mig upp och frågar hur det kommer sig att den extra tröjan inte ens är tvättad.
Jag bara ser ner på mina fötter och hoppas att de vill mig väl när de bär mig över vägen.
Som vore vi ett.
Sedan faller marken mot mig och paniken.
De tre djupa andetagen och det där stadiga taget kring telefonen. Den med GPS.

inte mer än så.
men ylletröjan hade varit skön att svepa runt kroppen när vi måste vänta, fötterna och jag, där vid vägkanten, medan GPS- koordinaterna formar sig till riktningar och mål.

Vi talar med varandra lite senare.
Hon som vet hur det är och jag som helst ville tiga.
Sedan möter hon mig och kör varje mil som en molnstod. En någon att följa. Som en tyst överenskommelse.

Tröjan hittar jag hemma på köksstolen.
Men då har solen redan lagt sig i lä och ropat något om vila.
Och jag lyssnar som om jag hörde varje ord.

Hon och jag.
som tiden och rummet.
Men jag kan ändå inte släppa tanken på de där fem graderna och regnet som kändes som snöstorm mot huden.
Midsommar. Och ljuset som förvägrar koltrasten den där stunden av sång just innan mörkret måste besegras av gryningen.

….

Published in: on 21 juni, 2012 at 12:24  Comments (1)  

Ett annat liv – eller?

ett liv kan vara så mycket, för någon är det en rad av pärlor på en tråd, för andra har tråden aldrig spunnits och pärlorna ligger dolda i de skal som vägrar släppa in ljuset.

– Du, var Katarina här med böckerna igår?
– Va? Nej det tror jag inte.
– Ja men dom ligger väl här? Är det inte dom här böckerna?
– Jaha. Ja.
– Vad bra. Sa hon något om onsdag?
– Va? Nej jag tror inte hon var här.

– Har du tagit fram de där uppgifterna jag bad om?
– Uppgifterna?
– Jamen, vi pratade ju om det nyss.
– Vänta nu. Vad var det jag skulle ta fram sa du?
– Siffrorna om huset.
– Jahaja. Ja det kan jag väl.

– Förresten har du ätit?
– Ja det har jag nog, klockan är ju två.
– Vad bra.

– Har du fått fram de där siffrorna nu då?
– Huset?
– Ja.
– Javisst. Vad ska du ha dem till?
– Suck.

Förlåt.

Sen sätter vi oss i bilen och det finns ett mål. Kanske heter målet bråttom. Och vi talar om vägar och att det ska bli roligt.
Jag har inte en aning om vad som ska bli roligt.
Det är som vanligt och jag säger att det ska det bli.
Sedan åker vi hem. Och det har gått bra. Förstår jag. Det känns skönt i kroppen, som att det blir lätt att sova.

Men det hände inget annat än att morgonen ville något annat än sömn.
Idag är en annan dag.

Och jag undrar om målet är bråttom när vi sätter oss i bilen.
Men man säger att jag gör det jag ska. Så det är i sin ordning, och bråttom brukar bli sista minuten innan jag får sätta mig i bilen igen och svara det sannolika.
Jo det har gått bra.
Allt har gått så bra.

….

Published in: on 11 juni, 2012 at 08:50  Kommentarer inaktiverade för Ett annat liv – eller?  

Mening och verklighet

Det kan vara så, att de minnen man har egentligen inte är några minnen. Det är nämligen så, att våra hjärnor gärna skapar mening, och om det vi ser inte har någon mening så hittar hjärnan helt enkelt på något så det blir meningsfullt.
Ser man en katt som går på två ben kan det hända, att hjärnan hittar på att katten egentligen är en mekanisk katt, eller ett utklätt barn. Och om någon då tar katten i svansen och slänger den som vore den en kastboll, så är det inget märkvärdigare än att slänga vilken trasa som helst. En leksak helt enkelt.
För det finns ju inte katter som går på två ben.

Om man ser någon bryta sig in i ett hus brukar man se en man i mörka kläder. Oavsett vilket kön och vilken färg det är på kläderna.
Och det är naturligt att minnas snabba bilar utanför banken som blir rånad.

Vår barndom minns vi som vi behöver.
En ljuvlig sommar och en vinter med massor av snö och snölyktor utanför dörren. Goda söndagsmiddagar och massor av julklappar. Alla var alltid snälla.
Eller minns vi när vi var ledsna? Låg under sängen och grät? Inte fick de där skridskorna. Glömde bort att komma hem i rätt tid och fick smisk och utegångsförbud?
Och hur har barnhjärnan satt ihop informationen?
”vet vi” att vi var älskade eller ”vet vi” att ingen ville ha oss?
Tror vi fortfarande att vi har ansvar för mammas och pappas tillkortakommanden – skilsmässor, olyckor, missbruk…
och hur förklarade vi för oss själva att det var vårt fel?
Jo hjärnan hittar på.
För att det ska bli meningsfullt och för att vi ska ha någon sorts kontroll.

Så vad är det vi minns?
Verkligheten?
Ja – men vad är verkligheten? Är det obegripligheter staplade på varandra eller är det våra tolkningar av de där obegripligheterna?
Och vilken tolkning är då den vi ska hålla oss till?

Om vi åker till somliga kulturer förväntas vi svara att vi gärna kommer på middag eller går på bio oavsett om vi tänker göra det eller inte. Allt annat skulle vara oartigt.
Och om vi sedan inte dyker upp är det helt i sin ordning. Något hände säkert på vägen. Vi var ju ändå artiga nog att visa god vilja och därmed bevisa att vi är vänligt sinnade och vill väl.
Men här skulle samma beteende resultera i att ingen skulle lita på våra svar, rätt snart skulle människor sluta fråga om vi vill komma eller följa med.
Vad är rätt?
Och hur tolkar vi det andra menar är rätt?

Inte ens inom samma kultur kan vi säga, att vi ”vet” samma saker om verkligheten.
Politik är att vilja något – att vilja något i verkligheten och att sedan se till att få det gjort.
Men vi tänker olika om det som är vår verklighet och om målen för vårt arbete.
Vi ser inte samma sak när vi tittar på samma sak.

Och förresten, också inom en och samma människa finns många bilder av verkligheten, många som krockar med varandra.
Man måste välja.
Utan att veta om man väljer rätt.
Kanske är det en av de stora anledningarna till, att det är så viktigt att kunna förlåta både sig själv och andra.
Förlåta och gå vidare.
Oavsett hur verkligheten ser ut.

….

Published in: on 10 juni, 2012 at 01:56  Kommentarer inaktiverade för Mening och verklighet  

Relation

Vi träffas bara mycket hastigt, hon med sina skitiga jeans och jag med min stora tröja. Det är kanske så vi känner igen varandra. Jeansen och tröjan.
Hon säger inte så mycket, kramar mig snabbt eftersom hon vet det där med att kramas.
Och jag låter henne.
Sedan gör vi det vi brukar. Hon gör kaffe och sätter på vattenkokaren. Tar bort duken från bordet och lägger dit tidningen.
Som om någon av oss hade tänkt läsa den.
Jag skulle väl hitta något att säga men är tyst som vanligt. Mycket tyst men fylld.
Som av ord som fått vila.

Sedan är vi två.

Jag tänker på det när hon har gått. Att skillnaden mellan att vara och att bara existera är så hårfin.
Och att två existenser skapar ett vara.

Det ingen vet är väl hur någon kan finnas bortom varat.
Om det är det som är själva kärnan i all religion. Skaparen som upprätthåller allt som är.
Så att den som är alltid finns i relation till den som skapar. Och att ingen finns som inte är i den relationen.

Så kanske allt vi är speglas i just den verkligheten. Relationen som blir synlig när två människor möts. För att vi bara kan spegla det vi är skapade att spegla. och det är relation. Allt liv är relation.

Och bortom den relationen är intet.
Döden?
Men om döden är, då är den för att den också är i relation till skaparen av död.
Är det så, är döden, liksom livet, enbart en spegelbild av skaparen.

Vem vet.
När vi träffas, hon med sina skitiga jeans och jag med min stora tröja, då kanske vi träffas som spegelbilderna av livet och döden. Som uttryck för den oändlighet som kanske är grunden för all existens och som för oss människor bara kan bli synlig som relation.

Nog är det en tanke så god som någon annan.

Published in: on 7 juni, 2012 at 08:03  Kommentarer inaktiverade för Relation  

som vilket som helst

Det här kan vara ett inlägg som vilket som helst. Eller det sista.
Man kan sluta mitt i.
Så är det ju med livet. Man vet aldrig när det tar slut.

Idag.
I morgon.

Någon dag när solen skiner eller kanske som idag när regnet aldrig slutar falla.
Någon har lagt laptopen i mitt knä.

Jag skakar på huvudet och orkar inte säga mer än nej.
Men skriver.

Så oändligt trött.

Samlar ihop alla detaljer som ligger och skräpar. Ser klockan i övre högra hörnet på skärmen och inser att det redan är kväll.
Någon tog min dag.

Så oändligt trött.

….

Published in: on 3 juni, 2012 at 06:58  Kommentarer inaktiverade för som vilket som helst  

Det finns en Gud som hatar barn

Det finns en Gud som hatar barn
en Gud som går på gatan
Han söker varje hemlöst skarn
och klär sig dovt, som Satan

Det finns en Gud som krossar liv
en Gud som trampar stigar
Han går med stora tunga kliv
och hjälper dem som krigar

Det finns en Gud som bryr sig om
En Gud som letar vänner
Han ropar högt ett vredgat ”kom”
och vet vad mänskor känner

Det är den Gud som har all makt
Den Gud som bor i styrkan
Han leder varje sjuk till slakt
och bor i största kyrkan

Det är den Gud som leder oss
Den Gud vi själva äger
Han är en stor och grå koloss
i hjärtat slår han läger

Published in: on 2 juni, 2012 at 05:58  Comments (2)  

Ett annat sorts samtal.

– Ja mig håller de på att krossa, eller mörda eller något. Men det är väl som det ska. Jag visste ju egentligen att jag inte hade rätt att leva. Det lärde jag mig tidigt.

– Men vad är det du säger?

– Nej inget. Det var inget.

– jag hörde att du sa att du inte var värd att leva.

– Ja det sa jag. Det är sant att jag sa det. Och det är det som är sanningen. Att jag aldrig borde ha blivit född till det här livet som jag ändå inte klarar av att leva.

– Det gör du väl?

– Nej jag gör inte det. Ser du inte det?

– Ja men du jobbar ju. Och jag ser ju att du klarar det.

– javisst. Jag älskar mitt jobb. Det är bara det att jag inte kommer att kunna fortsätta med det om inte mina syskon ställer upp. Eller om jag får hjälp från någon annan.

– Va?

– Ja, det är så förstår du, att jag kan jobba, jag kan prata med dig och jag kan tänka. Jag kan en massa. Men det jag kan, kan jag för att du eller någon annan finns i min närhet och påminner mig om en massa saker som du inte ens tänker på att du påminner mig om.
Du vet, det där som kallas vardag.

– Jag förstår inte.

– Nej jag vet. Du förstår inte och du vill nog inte veta. Eller tror mig inte. Men du ska få veta ändå. Jag har minnesluckor hela tiden. Tappar tid och rum och vet att jag förlorat sammanhangen när jag tappat den där tiden och det där rummet. Alltså när jag inte jobbar eller skriver. Jag kan sjunga och spela också och hålla mig kvar i tiden. Äh, jag kan ändå inte förklara så du begriper.

– Jamen jag vill ju veta om jag ska kunna hjälpa dig.

– Du kan inte hjälpa mig. Jag har fått den hjälp jag behövt, och blivit av med den. Du förstår, jag har levt med det här sedan jag var barn. Jag har lärt mig leva helt beroende av att människor finns där och ser till att jag vet att jag finns i tiden. Oavsett om dom vet om det eller inte så är det så.
När jag inte har den hjälpen är jag förlorad. Förut, för länge sedan, när man trodde att jag skulle kunna klara mig, löste jag det hela, det där med att finnas, genom att göra mig själv väldigt illa, eller också blev jag så kaotisk att jag måste vara omhändertagen på sjukhus. Antingen diagnostiserad som psykiskt sjuk eller inlagd för att jag inte ätit, sovit, druckit… ja alltså jag var helt uttorkad och mycket sjuk. Och kunde inte röra mig alls.
Då trodde dom att jag hade ätit något jag inte tålde, jag är glutenintolerant och laktosintolerant och allergisk mot en massa proteiner. Och jag hade en massa autoimmuna reaktioner, struma och leder som svällde och kroppen liksom skrek utan att jag kunde säga ett ord om det.
Ja alltså jag klarar mig bra om någon kan se till att den kropp som är min får det den behöver.

– För att du inte kan se till dig själv alltså? Du menar att du inte fixar. Det där är ju sjukt. Äh, vaddå, du är ju klädd och har duschat och kan uppenbarligen ta dig till kylskåpet.

– Ja jag kan ju det.

– Jamen gör det då.

– Ja det gör jag när du säger det. Och jag säger att jag ska göra det.
Sen vet jag inte. Förstår du det? Att jag inte vet sedan. Eller före.
Och att just nu är det en tunn tråd av kärleksfulla släktingar som ger mig det jag behöver av helhet. Dom har sina tider och jag får deras. Det är klart att det är sjukt.
Och om det är sjukt måste jag ju få hjälp. Och nu är det min familj som måste ge den där medicinen, hjälpen. Som jag inte längre får från någon annan.
Dom liksom blir verklighetens staketstolpar som upprätthåller tidslinorna och ser till att jag finns där i och kan fortsätta göra det jag är bra på och älskar. Det där som sker bortom kroppen.
Du förstår, jag kan inte vara i min kropp. Om jag måste vara i min kropp tappar jag tiden och rummet. Jag försvinner in i intet och vaknar i en annan tid och har tappat hela sammanhanget.

– Va?

– Nej jag kan inte vara i min kropp. Så fort jag måste veta att jag har en kropp svartnar medvetandet – och jag har lärt mig att det är då jag dissocierar. Jag vet inte i förväg när det sker men det är ett helvete. Förstår du?
Att plötsligt har något hänt, det är en annan tid och människor pratar med mig som om jag sagt något jag inte vet att jag sagt, påminner om saker jag inte vet att jag skulle påminnas om eller svarar på något jag inte vet att jag frågat om. Och jag måste bara lita på att det de pratar om är verkligheten. Att jag finns i den kontext som är deras, jag måste anpassa mig, gissa, räkna ut.
Och våga fråga. Våga be, våga gissa och våga låta bli att ta reda på.
Det är ett helvete. Kan du förstå det?

– Nej jag kan inte förstå. Jag hör vad du säger men det där är konstigt. För konstigt.

– Jag vet. Varför tror du att jag låter bli att säga något om det. När människor reagerar som du. Och inte kan förstå. Inte vill, eller bara skakar på huvudet.

– ja det är klart.

– För att jag inte orkar med att du inte vill förstå mig. Eller för att jag inte orkar. Och för att.
Så.

– Vad så?

– Men du

– Men säg något då

– Tappade tråden. Ska du kanske åka hem nu.

– Ja jag kanske ska det.

———

Published in: on 1 juni, 2012 at 09:39  Comments (2)