Ett annat sorts samtal.

– Ja mig håller de på att krossa, eller mörda eller något. Men det är väl som det ska. Jag visste ju egentligen att jag inte hade rätt att leva. Det lärde jag mig tidigt.

– Men vad är det du säger?

– Nej inget. Det var inget.

– jag hörde att du sa att du inte var värd att leva.

– Ja det sa jag. Det är sant att jag sa det. Och det är det som är sanningen. Att jag aldrig borde ha blivit född till det här livet som jag ändå inte klarar av att leva.

– Det gör du väl?

– Nej jag gör inte det. Ser du inte det?

– Ja men du jobbar ju. Och jag ser ju att du klarar det.

– javisst. Jag älskar mitt jobb. Det är bara det att jag inte kommer att kunna fortsätta med det om inte mina syskon ställer upp. Eller om jag får hjälp från någon annan.

– Va?

– Ja, det är så förstår du, att jag kan jobba, jag kan prata med dig och jag kan tänka. Jag kan en massa. Men det jag kan, kan jag för att du eller någon annan finns i min närhet och påminner mig om en massa saker som du inte ens tänker på att du påminner mig om.
Du vet, det där som kallas vardag.

– Jag förstår inte.

– Nej jag vet. Du förstår inte och du vill nog inte veta. Eller tror mig inte. Men du ska få veta ändå. Jag har minnesluckor hela tiden. Tappar tid och rum och vet att jag förlorat sammanhangen när jag tappat den där tiden och det där rummet. Alltså när jag inte jobbar eller skriver. Jag kan sjunga och spela också och hålla mig kvar i tiden. Äh, jag kan ändå inte förklara så du begriper.

– Jamen jag vill ju veta om jag ska kunna hjälpa dig.

– Du kan inte hjälpa mig. Jag har fått den hjälp jag behövt, och blivit av med den. Du förstår, jag har levt med det här sedan jag var barn. Jag har lärt mig leva helt beroende av att människor finns där och ser till att jag vet att jag finns i tiden. Oavsett om dom vet om det eller inte så är det så.
När jag inte har den hjälpen är jag förlorad. Förut, för länge sedan, när man trodde att jag skulle kunna klara mig, löste jag det hela, det där med att finnas, genom att göra mig själv väldigt illa, eller också blev jag så kaotisk att jag måste vara omhändertagen på sjukhus. Antingen diagnostiserad som psykiskt sjuk eller inlagd för att jag inte ätit, sovit, druckit… ja alltså jag var helt uttorkad och mycket sjuk. Och kunde inte röra mig alls.
Då trodde dom att jag hade ätit något jag inte tålde, jag är glutenintolerant och laktosintolerant och allergisk mot en massa proteiner. Och jag hade en massa autoimmuna reaktioner, struma och leder som svällde och kroppen liksom skrek utan att jag kunde säga ett ord om det.
Ja alltså jag klarar mig bra om någon kan se till att den kropp som är min får det den behöver.

– För att du inte kan se till dig själv alltså? Du menar att du inte fixar. Det där är ju sjukt. Äh, vaddå, du är ju klädd och har duschat och kan uppenbarligen ta dig till kylskåpet.

– Ja jag kan ju det.

– Jamen gör det då.

– Ja det gör jag när du säger det. Och jag säger att jag ska göra det.
Sen vet jag inte. Förstår du det? Att jag inte vet sedan. Eller före.
Och att just nu är det en tunn tråd av kärleksfulla släktingar som ger mig det jag behöver av helhet. Dom har sina tider och jag får deras. Det är klart att det är sjukt.
Och om det är sjukt måste jag ju få hjälp. Och nu är det min familj som måste ge den där medicinen, hjälpen. Som jag inte längre får från någon annan.
Dom liksom blir verklighetens staketstolpar som upprätthåller tidslinorna och ser till att jag finns där i och kan fortsätta göra det jag är bra på och älskar. Det där som sker bortom kroppen.
Du förstår, jag kan inte vara i min kropp. Om jag måste vara i min kropp tappar jag tiden och rummet. Jag försvinner in i intet och vaknar i en annan tid och har tappat hela sammanhanget.

– Va?

– Nej jag kan inte vara i min kropp. Så fort jag måste veta att jag har en kropp svartnar medvetandet – och jag har lärt mig att det är då jag dissocierar. Jag vet inte i förväg när det sker men det är ett helvete. Förstår du?
Att plötsligt har något hänt, det är en annan tid och människor pratar med mig som om jag sagt något jag inte vet att jag sagt, påminner om saker jag inte vet att jag skulle påminnas om eller svarar på något jag inte vet att jag frågat om. Och jag måste bara lita på att det de pratar om är verkligheten. Att jag finns i den kontext som är deras, jag måste anpassa mig, gissa, räkna ut.
Och våga fråga. Våga be, våga gissa och våga låta bli att ta reda på.
Det är ett helvete. Kan du förstå det?

– Nej jag kan inte förstå. Jag hör vad du säger men det där är konstigt. För konstigt.

– Jag vet. Varför tror du att jag låter bli att säga något om det. När människor reagerar som du. Och inte kan förstå. Inte vill, eller bara skakar på huvudet.

– ja det är klart.

– För att jag inte orkar med att du inte vill förstå mig. Eller för att jag inte orkar. Och för att.
Så.

– Vad så?

– Men du

– Men säg något då

– Tappade tråden. Ska du kanske åka hem nu.

– Ja jag kanske ska det.

———

Annonser
Published in: on 1 juni, 2012 at 09:39  Comments (2)  

2 kommentarer

  1. Läser.. och förstår att det finns så mycket som händer runt om oss och inom oss. Det är lite som det är.

  2. som det är… ja.


Kommentarer inaktiverade.