Mening och verklighet

Det kan vara så, att de minnen man har egentligen inte är några minnen. Det är nämligen så, att våra hjärnor gärna skapar mening, och om det vi ser inte har någon mening så hittar hjärnan helt enkelt på något så det blir meningsfullt.
Ser man en katt som går på två ben kan det hända, att hjärnan hittar på att katten egentligen är en mekanisk katt, eller ett utklätt barn. Och om någon då tar katten i svansen och slänger den som vore den en kastboll, så är det inget märkvärdigare än att slänga vilken trasa som helst. En leksak helt enkelt.
För det finns ju inte katter som går på två ben.

Om man ser någon bryta sig in i ett hus brukar man se en man i mörka kläder. Oavsett vilket kön och vilken färg det är på kläderna.
Och det är naturligt att minnas snabba bilar utanför banken som blir rånad.

Vår barndom minns vi som vi behöver.
En ljuvlig sommar och en vinter med massor av snö och snölyktor utanför dörren. Goda söndagsmiddagar och massor av julklappar. Alla var alltid snälla.
Eller minns vi när vi var ledsna? Låg under sängen och grät? Inte fick de där skridskorna. Glömde bort att komma hem i rätt tid och fick smisk och utegångsförbud?
Och hur har barnhjärnan satt ihop informationen?
”vet vi” att vi var älskade eller ”vet vi” att ingen ville ha oss?
Tror vi fortfarande att vi har ansvar för mammas och pappas tillkortakommanden – skilsmässor, olyckor, missbruk…
och hur förklarade vi för oss själva att det var vårt fel?
Jo hjärnan hittar på.
För att det ska bli meningsfullt och för att vi ska ha någon sorts kontroll.

Så vad är det vi minns?
Verkligheten?
Ja – men vad är verkligheten? Är det obegripligheter staplade på varandra eller är det våra tolkningar av de där obegripligheterna?
Och vilken tolkning är då den vi ska hålla oss till?

Om vi åker till somliga kulturer förväntas vi svara att vi gärna kommer på middag eller går på bio oavsett om vi tänker göra det eller inte. Allt annat skulle vara oartigt.
Och om vi sedan inte dyker upp är det helt i sin ordning. Något hände säkert på vägen. Vi var ju ändå artiga nog att visa god vilja och därmed bevisa att vi är vänligt sinnade och vill väl.
Men här skulle samma beteende resultera i att ingen skulle lita på våra svar, rätt snart skulle människor sluta fråga om vi vill komma eller följa med.
Vad är rätt?
Och hur tolkar vi det andra menar är rätt?

Inte ens inom samma kultur kan vi säga, att vi ”vet” samma saker om verkligheten.
Politik är att vilja något – att vilja något i verkligheten och att sedan se till att få det gjort.
Men vi tänker olika om det som är vår verklighet och om målen för vårt arbete.
Vi ser inte samma sak när vi tittar på samma sak.

Och förresten, också inom en och samma människa finns många bilder av verkligheten, många som krockar med varandra.
Man måste välja.
Utan att veta om man väljer rätt.
Kanske är det en av de stora anledningarna till, att det är så viktigt att kunna förlåta både sig själv och andra.
Förlåta och gå vidare.
Oavsett hur verkligheten ser ut.

….

Annonser
Published in: on 10 juni, 2012 at 01:56  Kommentarer inaktiverade för Mening och verklighet