hur kallt är det när det är fem grader och midsommarnatten vägrar ge koltrasten sitt mörker?

Idag tänker jag på hur kallt det är när det är fem grader och stormbyar fyllda med regn.  Att det behövs ylleunderställ och kanske skoteroverall om man ska klara ett par timmar utomhus.

Och så tänker jag att det är midsommar. Juni. Och fem grader som känns som snöstormskallt. Och så säger jag högt så alla hör det att ”jag vill inte”
Jag vill inte frysa, vill inte orka, vill inte finnas och vill inte vara i den här obarmhärtigt kalla världen.

Tanken hinner knappast mer än lägga sig så är det redan en annan dag och en annan tid.
De vita linjerna på vägen, solskenet och vinden liknar något annat än det jag lämnade i någon sorts målmedvetenhet.
– hur blev det med extratröjan? Frågar jag.
Och väntar mig ett svar.

Det är klart att rädslan gärna vill strypa mig när jag varken hör något svar eller vet om den som skulle sagt svaret någonsin hört just den frågan. Den gamla rädslan.
Att aldrig veta vem som svarar. Om någon svarar.
Än en gång ovissheten.

termometern visar plus fjorton grader
och stormen, regnet och tanken på ullunderställ och vintervantar tycks lägga sig platt mot asfalten.
Tre djupa andetag måste stilla mig, bara tre andetag bort måste svaret ligga. Som en tyst överenskommelse.

Men jag måste stanna. Stanna och mota det som kallas panik. Det som aldrig får bli något annat än just det där att stanna. Stanna, andas, tänka och sätta samman.
Det finns en inbyggd GPS i telefonen. En kartbild och en redan inprogrammerad adress.
Härifrån och hem.
Nej jag vet inte något annat än det jag ser. Inget jag känner igen och inget jag sökt.
Men jag ser bilden. Läset siffrorna och andas.
tvåhundratrettio kilometer okänd väg.En borttappad passagerare. Och en nästan tom bensintank.
Paniken. Får inte.

Att köra de där milen.
Att stanna vid bensinmacken, leta i fack och fickor. Hitta bensinkortet i handskfacket.
Köra de där milen
stanna vid den där sjön
tänka

Och ännu en gång finna tiden
Alla de där vita strecken. Men grusvägen?
Grinden och ljudet av vatten.
Många mil och ändå inte närmare det mål som kallas hem.

Jag måste sitta länge med blicken fäst vid bergskammen.
Någon skulle finnas. Någon skulle säga. Någon skulle.

Men minnet av kölden sitter som blå skuggor på huden. Som om någon hackat med baksidan av en hammare mot benen för att väcka dem till liv. Kanske lyckades det.
Någon måste ha tagit mig de tjugotre milen bort. Och någon borde ha svarat mig när jag frågade om den där extra tröjan.
Men vem förde mig mot bergen och var är den extra tröjan?

…..

Men ingen svarar mig när jag ställer mig upp och frågar hur det kommer sig att den extra tröjan inte ens är tvättad.
Jag bara ser ner på mina fötter och hoppas att de vill mig väl när de bär mig över vägen.
Som vore vi ett.
Sedan faller marken mot mig och paniken.
De tre djupa andetagen och det där stadiga taget kring telefonen. Den med GPS.

inte mer än så.
men ylletröjan hade varit skön att svepa runt kroppen när vi måste vänta, fötterna och jag, där vid vägkanten, medan GPS- koordinaterna formar sig till riktningar och mål.

Vi talar med varandra lite senare.
Hon som vet hur det är och jag som helst ville tiga.
Sedan möter hon mig och kör varje mil som en molnstod. En någon att följa. Som en tyst överenskommelse.

Tröjan hittar jag hemma på köksstolen.
Men då har solen redan lagt sig i lä och ropat något om vila.
Och jag lyssnar som om jag hörde varje ord.

Hon och jag.
som tiden och rummet.
Men jag kan ändå inte släppa tanken på de där fem graderna och regnet som kändes som snöstorm mot huden.
Midsommar. Och ljuset som förvägrar koltrasten den där stunden av sång just innan mörkret måste besegras av gryningen.

….

Annonser
Published in: on 21 juni, 2012 at 12:24  Comments (1)  

One Comment

  1. Tycker du skriver så fint, så känslosamt, du förmedlar en stämning med den här texten, och jag sitter här på min blommande ö, med yoghurttallriken i sängen, täcket över benen, och kan inte elda eftersom måsen har ett bo på skorstenen. 🙂
    Vet du, i morgon dimper det ner ett brev i Tierps kommuns brevlåda, ett brev från mig, med ansökan om entledigande eller vad det heter.
    Jag har äntligen sagt upp mig.
    På vinst och förlust ~ det blir som det ska, och jag har ett vik några veckor till bara.
    Men jag tänker mycket på dig ska du veta.
    Steina, varm kram till dig!


Kommentarer inaktiverade.