Den enklaste av alla vägbeskrivningar

Det är det där med varat. Om något verkligen Är – av sig själv. Finns något utan att någon är i relation till det? Kan något Vara – utan att det benämns eller åtminstone upplevs av någon?
Räcker det med att en sten ligger bredvid en annan sten för att de två ska finnas som något som är i relation till något annat?
Eller måste något vi kallar levande finnas där samtidigt?
Skulle världen vara konstant också om inget levande väsen skulle varsebli den?

Måste vi tro på det vi inte ser för att det ska finnas? Och finns det i så fall bara för oss? Om någon annan tror på det är det väl en annan bild, ett annat upplevt vara?
Om det är så skulle det alltså finnas en verklighet för varje enskild människa.
Hur kommer det sig i så fall, att vi kan beskriva något för en annan människa så att den personen förstår vad det är vi beskriver?
Förresten, hur kan vi vara säkra på det? Att andra förstår vad vi menar. Om jag säger rund kanske någon annan ser en form jag inte ens kan föreställa mig. Vi har bara kommit överens om att ordet rund betyder det där som jag ser på ett sätt och en annan ser på ett annat sätt.
Men om jag beskriver vägen till badplatsen… ja, jag beskriver den ju inte som jag själv uppfattar den. Jag försöker säga det jag tror andra måste veta för att hitta. För att jag vet hur andra beskriver vägar.
Kanske är riktningar och av människor tillverkade vägar något vi tror på gemensamt och därför kan känna igen när vi talar om dem?
Men om jag skulle beskriva vägen till badet.. så som jag vet.
Ja. Men min tro är, att de flesta inte skulle förstå.

Såhär:
Om vi utgår från den plats du skulle kalla mitt garage. Jag kan gå med på att säga just så. Mitt garage.
Vänd dig mot den plats där du känner doften av sjö som starkast. Lyssna till ljuden mot marken, ta den riktning som sjunger i e-moll om du har gummisulor eller gummidäck. På din hjärtsida är det då stora ackord, den andra sidan är mer som ett kluster. Om du lyssnar noga (men då krävs lite rörelse) kan du känna i huden att hjärtsidan håller dig kvar på vägen.
Följ den känslan och bli inte rädd när e-moll övergår i c-dur en liten stund. Andas in sjödoften och märk att den blandas med en aning trä i förmultning. Vänd dig så du står med ryggen mot rörelsen och ta dig genom en tung fuga. Som av Buxtehude.
Om det nu är sommar har du doften av äng att gå mot och klustret fortfarande i din hand.
Hjärtat måste följa rytmen du rör dig i och du måste släppa tonarterna. Här är atonal mark. Ljuset kommer att visa dig ut ur den delen av livet. Och hjärthanden vilar trygg mot värmen. Håll den mot värmen medan ljuset söker den andra handen. Färdas sedan åter mot doften av vatten när vägen svängt dig färdigt.
Förlåt dina fötter och omfamna mörkret när det når dig. I vinden hör du andra toner, dovt återkastade från höjderna. De kallas granar men är mycket mer än så.
En aning curry får dig att gå lite snabbbare, akta hjärthanden för det som snärjer, nu är den andra handen nära vatten, men sinnena vet att där är dy och sumpmark.
Ännu några steg och de toner du möter är de som föds av mötet mellan sjö och himmel.
Där är frid.
Och om du sänker kroppen i vattnet vet du något om det dop som är något helt annat än en komplicerad ritual.
Här är alla riter enkla.

Så.
Den enklaste av alla vägbeskrivningar….

Annonser
Published in: on 27 juni, 2012 at 07:31  Kommentarer inaktiverade för Den enklaste av alla vägbeskrivningar