mirakler?

Ibland händer mirakler.
Som att människor öppnar sina ögon och ser.
Då och då får man vara med om sådant som att ett obegripligt babblande transformeras till meningsfulla budskap.
Och nog har det hänt, att en människa som befunnit sig i en djup brunn av hopplöshet har blivit funnen innan döden tagit henne.
Märkligt nog är det ovanligt att höra talas om den sortens mirakler.
Vi talar tydligen hellre om lottovinster och lyckade sockerkakor.

Förresten är det väl inte så att mirakler bara händer. Det är i allmänhet så, att människor gör dem möjliga.
Utan att det finns något att se, kan inget bli sett.
Om ingen babblar kan ingen tolka. Och om människor aldrig skulle befinna sig i hopplöshet skulle väl inte heller människor kunna bära hopp åt varandra?

– Men är det hopplösheten som gör hoppet möjligt?
frågar någon.

Som om det onda är förutsättningen för det goda. Så att mörkret måste finns för att ljuset ska ha en chans.
Jo, somliga tror så. Många tappar tacksamheten över glädjen när sorgen håller sig på avstånd.
Men att det ena är förutsättningen för det andra?
Nej jag tror inte det.
Det gäller bara att se. Höra. Ta emot, vara öppen och låta bli att döma.
Mer än så är det nog inte.

Nej.
Inte mer än så.

Annonser
Published in: on 28 juli, 2012 at 11:09  Comments (1)  

Buren av tornfalkens rop

Man kan aldrig veta hur taket ser ut när man slår upp ögonen efter en stunds sömn.
Om det är kvar. Eller om det öppnat sig mot himlen.
Som idag.
När ljuset återvände till de ögon som nästan tappat förmågan att se det.
ibland är dagen ändå mer än den natt som lämnade den

och tacksamheten lyfter sitt dimmiga täcke över sjön
som en slöja buren av tornfalkens rop

ännu en morgon i livet

Published in: on 23 juli, 2012 at 07:01  Kommentarer inaktiverade för Buren av tornfalkens rop  

Dissociation

När en människa arbetar hårt för att uppnå ett förväntat resultat och inte når dit blir hon förmodligen besvkiken.

Kanske arg, kanske ledsen. Men säkert besviken.

Men om samma människa sedan får veta, att hon visst uppnått det där målet utan att hon visste om det, hur blir det då? Om hon inte kan upprepa det man förväntar sig av henne och om hon själv inte alls vet eller ens tror det de menar sig ha sett?

Om en människa ena dagen är kapabel att räkna tredjegradsekvationer men nästa dag inte ens får ihop en enkel summa med en annan summa. Och om hon sedan förnekar, att hon över huvud taget kan förstå ekvationer. Vad händer då med de som bevisligen sett hennes uträkningar och med henne, som inte vet att hon kan.

Och vem har rätt? Hon som inte kan eller hon som kan. De som sett att hon kunde eller de som inte sett det. Och vad skulle det kunna bero på, att några vet något om någon annan, som hon själv inte vet.

Och hur skulle det vara om hon som kan sina ekvationer säger just det. Att hon kan. Och sedan när hon blir ombedd att räkna så vet hon inte att hon kan och menar, att någon annan måste räkna. Hon själv har aldrig gjort något liknande.

Det är klart, att förvirringen blir total. 

Men nog skulle man kunna reda ut trådarna. Ta reda på fragmenten och låta dem bli synliga som just det de är. Fragment skilda från varandra med en omutlig styrka.

För att om de skulle föras samman som en enda kropp i en enda tanke och i en enda tid skulle världen rämna och den enda utvägen måste bli döden. En liten kropp genomborrad av en stor. 

Det är väl en sorts kunskap det också. Att orka vila i, att vad som är för stunden bara handlar om det som är för stunden. Att det bara finns ett enda nu. Och just nu kanske det är möjligt att räkna med både x och y. Som en sorts kromosomer eller som ett sätt att förstå något annat. Kanske som lösningen på en gåta.

Men det är klart, visst skulle det vara fint att få se hela bilden. Hela människan hela tiden. 

Om det inte vore för det där om den genomborrade kroppen.

Published in: on 15 juli, 2012 at 01:59  Kommentarer inaktiverade för Dissociation  

Gudspartikeln

Om det är så, att det finns någon sorts gudspartikel, alltså något som är ingenting och som är allt… Något som varken är bundet av tid eller rum, som finns (eller inte finns) samtidigt i evighet… Amen…

Ja, om det är så.. 

Fast det är väl så det är med Gud. Att Gud Är just det där man aldrig kan se eftersom om man får syn på Gud blir man inget eftersom tiden och rummet är ett intet i det som Är.

Nej med ord kan man nog inte beskriva det som inte finns. Men som alltså Är bortom och i det som finns.

Frågan om tro – alltså, om man tror på sin egen existens bortom det man kan uppfatta med sina sinnen och om man tror på en existens bortom det egna självet… Det där att lämna allt för att finna allt. Paradoxerna och den omvända pedagogiken, värdet av det som inte går att mäta i relation till sådant som mäts i storlekar och pengar.

Frågan är inte om Gud finns. Frågan är om det går att fråga eftersom själva frågan innebär en begränsning.

För om Gud Är mer än allt och mindre än intet, och själva frågan handlar om det som finns mellan intet och allt, ja då finns inget svar som täcker det där ”att vara”

Tanken omfattar varken varat eller det bortom varat. Så vad finns kvar att reflektera?

Det kommer för mig, att det enda jag kan är att vara där jag är. Som en bön. 

Inte mer än så. 

Published in: on 12 juli, 2012 at 07:14  Kommentarer inaktiverade för Gudspartikeln  

När natten jagar dagen

När sommarnatten skymmer sol
som skyar, men av mörker
går tiden daggkyld utan skor
att söka skydd mot hösten

Men ingenstans kan tid få ro
när natten jagar dagen
Den springer andfådd nakenlopp
och vissnar liksom gräset

i sommardagens grymma ljus
där livet går förlorat
att falla mot den mörka jord
en kista vigd åt döden

Men ingenstans kan tid få ro
nej inte ens i döden
där väntar våndan, den att bli
en nyfödd dag om våren

Published in: on 9 juli, 2012 at 08:02  Kommentarer inaktiverade för När natten jagar dagen  

Om inte livet.

 

Om det är kärlek som driver oss att leva

skulle det då också vara kärleken

som älskar oss levande?

Men om livet och döden är delar av samma enhet

skulle då också döden vara av kärlek?

 

Kan det vara så enkelt

att också döden är byggd av kärlek

så att livet älskar oss in i döden

 

Så är mörkret bara en del av ljuset

som en vila

Nog kunde kärleken vara detsamma

om inte livet.

Published in: on 4 juli, 2012 at 11:59  Kommentarer inaktiverade för Om inte livet.  

Att hata

Det är svårt att förstå att människor måste hata.
men uppenbart att det är så
Man hatar och måste såra den man hatar.
Det är svårt att förstå meningen med att såra en människa.
Men uppenbart att det fyller en mening
Man måste kanske såra för att rättfärdiga hatet

Published in: on 2 juli, 2012 at 11:33  Kommentarer inaktiverade för Att hata  

Bilder och andetag

Att stirra ut i mörker där natten är ljus
eller att se ljuset i mörkret
Inte är det samma sak men ändå byggt av samma innehåll
Mörker och ljus
Nattsvart förtvivlan som inte anar gryningen – eller hoppet som lyser i mörkret.
ljus och mörker

Myggan som krossas mot huden
eller huden som krossas där myggan lämnat sitt gift
Den ena mot den andra
Det ena mot det andra

Bilderna som ska beskriva något som annars aldrig blir sagt
och orden som säger något för att bilden ska bli tydlig för den som annars inget ser
De ord som används skulle vara exakta
men kan bara vara fragment

Den som lyssnar hör sin egen andning
men kanske menar att de andetagen är allt.
Och nog är det så
att för varje människa är de egna andetagen allt.

Published in: on 1 juli, 2012 at 03:16  Kommentarer inaktiverade för Bilder och andetag