… men är det att vara ond?

Men varför? Varför gör de så här mot mig? Frågar hon. Och menar det människor slängt i hennes brevinkast och klottrat på hennes dörr och spridit ut som rykten i huset.
-Jo, vi har väl alla behov av att förlägga obehagligheter utanför oss själva.. säger jag och tystnar.
Det kallas projektion och. Nej jag kan inte fortsätta. Förklaringar i det här läget är bara löjliga. De hjälper varken henne eller den nerklottrade dörren.

– Människor är kanske onda innerst inne. Säger hon och spärrar upp ögonen. Jag med, fortsätter hon. För jag vill hämnas. Jag vill att det ska kännas likadant i dem som det gör i mig. Jag vill kasta ruttna ägg i deras brevlåda och skriva ”psykopat” på deras dörrar.
– Men är det att vara ond? frågar jag.
– Nej kanske inte, säger hon. Och jag har ju inte kastat skit på dem. Inte gjort dem något. Så jag förstår inte.Varför har dom gjort så mot mig?
– Det räcker kanske att du är annorlunda?
– Så du tycker det är OK att folk pratar skit då? Att dom vill mig illa?
– Nej det sa jag inte. Jag sa bara att det kanske räcker att man är annorlunda för att man ska bli en måltavla.
– Fan också.

Vi pratar inte så mycket mer om det där. Men jag tror att vi båda två försöker förstå något. Det där om hur människor kan göra mot varandra. Och av vilka anledningar.

– Makt. Säger hon nästan samtidigt som jag säger detsamma.
– Makt och det där att vilja vara bättre än andra. För att inte bli sedd som sämre. Fast nu börjar jag förklara igen. Det handlar inte om att förklara, vill jag säga. Men tiger.
– Men du, säger hon, Om man inte vill bli likadan, vad ska man då göra? Bara vara ett offer och låta dem få som dom vill?
– Hur menar du?
– ja jag kan ju låta dem jaga iväg mig, låta deras trakasserier sluta som dom väl vill. Att jag ska flytta. Försvinna ut ur deras åsyn.
– Så att dom kan hitta någon ny att trakassera? För det är väl det som alltid händer. Att någon ny blir måltavla.
– Fan. Ska man stanna bara för att skydda någon man inte ens känner då?
– Nej det är klart. eller ja. Eller jag vet inte. Du har ju ditt liv att leva. Så .. ja.

Det spelar kanske ingen roll om det är en skolklass som mobbar en elev, en trappuppgång som trakasserar en boende eller en medarbetare på en arbetsplats som blir utsatt. Eller för den delen en familjemedlem som förtrycks och misshandlas.
Hur det än är så är det människor som låter sig själva bli vapen i en meningslös mobb.
Och offret kommer alltid att fråga sig själv varför det sker. Som om den som blir utsatt är den som bär skulden.
Förutsägbart som en soluppgång.

Men kan man göra något åt det? Något som är så starkt.
Kanske inte.
Om man inte står bredvid och låter bli att kliva in. Om man är en som står bredvid och ropar att ”Nej vänta nu, vad är det som sker här?” Om man är stark nog att ställa frågor och vänta sig svar…
I stället för att bli domare eller kanske låta andra bli det.
Då kanske man skulle kunna förändra något litet. Åtminstone för den som utsatts för angreppen. För att då finns någon där som har sett. Sett och reagerat.
Det kan vara hela skillnaden mellan att orka fortsätta leva och att ge upp.
Är någon av oss så stark?

Vi ser på varandra och skakar på våra huvuden.
– Nej jag tror inte det handlar om att vara stark, säger hon.
– Jamen. Säger jag.
– Nej det handlar om att ställa sig bredvid varandra och bli starka tillsammans. Ensam klarar man det inte.
– Jamen.
– Nej.

Och hon har nog rätt. Det handlar inte om egen styrka. Det handlar om att förstå att det handlar om att den enda styrka en människa kan ha är den man får i gemenskapen med andra. Och då kan man välja att antingen bli stark på andras bekostnad eller bli stark för att man ger upp sin egen styrka till förmån för gemenskapen, den som inkluderar i stället för att utesluta.

– Men jag kan nog ändå inte stanna kvar i den här trappuppgången. Jag tror inte jag någonsin kommer att kunna finna den där sortens gemenskap här. Är jag egoistisk då?
– Ja kanske.
– OK då är jag väl det då. Egoistisk som lämnar min plats till någon annan.

Och så fyller hon vattenkokaren och fixar till den där godaste av alla drycker, favorittheet med ett stänk av mjölk i.
Vi har varandra.
Och just nu räcker det. Det behövs inte mer än så.

Nej just det.
Inte mer än så.

….

Annonser
Published in: on 1 augusti, 2012 at 05:48  Kommentarer inaktiverade för … men är det att vara ond?