tänk om man kunde släppa taget….

Om det är så.
Att allt det där som drabbar människor, det vi kallar ont, omöjligt, ödets svärta… allt det där meningslösa, om det egentligen inte alls handlar om dem som råkar illa ut.
Om det finns någon mening med det som sker, så som man brukar säga om allt som sker – och så söker man meningen i det individuella offret.
I stället för att söka i kollektivet.
Om någon utsätts för det vi kallar ont är det ju en av oss, en i en sammansatt organism som kallas mänskligheten, som bär något vi alla är delaktiga i. Ingen råkar ut för en olycka utan att någon annan byggt vägen eller tillverkat spriten som visserligen druckits av den som körde bilen – men inte av den som blev påkörd.
Och inte blir en människa mobbad utan att någon mobbar och om någon mobbar finns den personen också i ett sammanhang.
Allt hänger samman.
Och offret kanske inte alls bär den förklarande meningen. Det kanske till och med är så, att offret sällan bär den förklarande meningen.

Man kanske säger
– Jag blev utsatt för våldtäkten för att jag skulle lära mig något.
Men egentligen kanske man borde säga
– Jag blev utsatt för våldtäkten för att någon annan skulle lära sig något – eller mer sannolikt – för att många andra måste lära sig något.
Kanske offret också lär sig något – sannolikt beroende på hur han eller hon blir mottagen av de människor som finns runt honom eller henne. (Nej jag gillar inte ordet hen, skriver heller många bokstäver varje gång)
Och kanske kan det ibland vara så, att förövare och offer tillsammans skulle kunna förstå en mening utifrån hur de förhåller sig till varandra och resten av mänskligheten.

En man som slår en kvinna befinner sig visserligen i ett privat utrymme om det sker i hemmet – men hemmet finns inte i en isolerad annan verklighet än all annan verklighet.
Allt påverkar allt och våld är förmodligen ett symptom på att något bör undersökas, diagnosticeras och läkas. Och diagnosen när någon slår någon annan borde innebära, att man analyserar hela kontexten. Allt som sker runt dem som brukar våld och alla de påverkar när de utövar våld.
Annars blir samhället en sorts mobb som väljer ut sina offer, de som inte kan stå emot trycket, kommer att pysa ut hela samhällets obalans – och de som har makt tar tacksamt emot möjligheten att peka ut förövare som kan förvisas ”ut i öknen” som en syndabock.
Man tror att nu är problemet löst, förövaren är utkörd, inlåst eller åtminstone bestraffad och stämplad som olämplig.

Det är bara det, att problemen finns kvar i det samhälle som låter enskilda människor bära skulden för kollektivets svårigheter.
Och problemen alstrar nya spänningar som söker nya individer – som blir utsedda till syndabockar eller offerlamm.

Vi vet ju att det är så i små grupper. Vi känner till mobbingmekanismer och förstår oss på det där som kallas projicering.
Men varför skulle det som sker i små grupper bara gälla skolklasser och så kallade dåliga arbetsplatser?
Varför ser vi så gärna individer som förövare?
Hur kommer det sig, att till och med sjukdom numera är något man ser som meriterande för utanförskap – är du sjuk tillräckligt länge är du inte längre värd samma omsorg som de andra medborgarna – din sjukdom har blivit något du borde ha sett till att sluta med.
Och vad är det som hänt, när ett samhälle tillåter att ungdomar går ut ur skolan utan tillräckliga betyg eller kunskaper för att gå vidare i livet som en fullvärdig medborgare – och dessutom skuldbelägger ungdomen, barnet, för att skolan misslyckats med att ge de verktyg och grundläggande kunskaper man behöver för att ha möjlighet att gå vidare i utbildningssystemet eller arbetslivet?
Är det barnens fel att de inte klarar av skolan så som den är uppbyggd?
Kanske skulle det vara klokt, att sätta diagnoser och betyg på skolan i stället för att låta barnen bära dem?

Tänk om det är så, att om man slutar lägga skuld på individer och i stället försöker se sammanhang och om man försöker bedöma möjligheter i stället för att stirra sig blind på att hitta syndabockar, så kan det öppna sig helt nya möjligheter där man frigör människor som då kan vara till nytta i stället för att skickas ut i utanförskap.
Bara tanken…

…kanske räcker ganska långt.

….

Annonser
Published in: on 4 augusti, 2012 at 12:23  Kommentarer inaktiverade för tänk om man kunde släppa taget….