Behöver Jesus verkligen ost till brödet?

Om han skulle komma idag.
Jesus alltså. Den där typen som ställer till det så att man är tvungen att reagera eller i alla fall tänka till. Om man överhuvud taget är med i verkligheten alltså.
Om han skulle materialisera sig på Coop en fredageftermiddag vid ostdisken. Ta en nummerlapp och vänta på sin tur att få smaka sig igenom sortimentet.
-Få se nu, har ni lagrad prästost? Skulle behöva ett eller två kilo till på söndag. Och så en tre fyra fiskar, det går bra med vanlig abborre eller om det finns nyfiskad torsk. Sen kan du väl ge mig tips på någon sorts bröd som håller god kvalitet.
Nehej, jahaja, ja jag får gå till brödavdelningen.

– Jamen, säger ni väl. Inte behövde han väl ost?
Jo men det är nya tider nu. Bröd och fisk och osttider. Och vem har förresten hört talas om svenskar som äter bara fisk och bröd utan pålägg. Så vi får ost på våra mackor när vi följer med honom ut till långsjön där han börjar prata med en som bor i en gammal husvagn eftersom han blivit utförsäkrad och tvingats sälja huset som bara gav skulder. Ja hus är billigare nu än när han köpte och så var det en massa lån. Så nu står han där med husvagn som han nog inte heller får äga egentligen. Men vad ska man göra när man har betalningsanmärkningar och inga pengar?
Såklart måste Jesus gå och prata med just honom. Är det någon som väntar sig något annat?
Men vänta nu. Nu vänder han visst. Och går tillbaka till stan och traskar rakt in i ett stort kontor där det sitter en fet farbror med blankt skrivbord.
– Får jag slå mig ner en stund? Frågar Jesus som av någon anledning inte blivit stoppad av sekreteraren. Hon kanske inte ens såg honom. Somliga ser honom faktiskt inte. Kanske för att han ser rätt alldaglig ut. Klädd som alla andra där han är just för tillfället. Så nu har han en grå kavaj och ett par jeans på sig. Inget skägg. Väldigt välkammad.
– Vem är du? Frågar VD:n
– Jesus.
– Jahaja. Säger VD:n skeptiskt. Kan du göra vin av det här bordsvattnet så tror jag dig.
– OK säger Jesus och häller upp i kristallglaset.
Om man själv skulle råka ut för något sådant skulle man väl svimma. Antar jag. Men den här VD:n tar glaset. håller det under näsan, drar in doften och tar en mun.
– Ah! Säger han.
– Fin årgång i år säger Jesus.
– Verkligen, svarar VD:n och fortsätter – Och vad vill du då?
– Skulle behöva att du följde mig.
– Jaha, och vart skulle den resan gå då, om jag följde dig?
– Hem
– Till dig eller mig?
– Jag tror det kvittar. Följ mig så kommer du dit du ska.
– OK säger VD:n och reser sig. Jag ska bara hämta portföljen. Jag har plånboken där, och min smartphone.
– Nej du behöver inget av det, säger Jesus. Jag har allt du behöver. Se här. Och så visar han upp kassen med bröd och fiskar och de stora bitarna ost.
– Åh. Säger VD:n. Förresten heter jag Peter.
– Jag vet. Säger Jesus.

Ja, och sedan går de iväg mot långsjön medan vi följer efter lite på avstånd tills han stoppar en av oss i gruppen. Johanna heter hon och ser väl ut att vara kring de trettio. Ingen av oss känner henne speciellt väl, hon är lite udda, verkar inte som hon bryr sig så mycket om sitt utseende eller så. Ingen av oss vet vad hon gör. Kanske är hon bara arbetslös.
– Hej Johanna. Säger han
– Hej du. Säger hon, kanske vet hon inte vad han heter.
– Är du bra på att fiska? Frågar han.
– Nja, säger hon, jag har väl metat lite abborre och fått upp någon gädda någon gång.
– Metspö?
– Ja. Med mask.
– Ok, vill du agna med något annat än mask och få upp riktigt stora firrar? Frågar Jesus och ler lite snett.
– Haha, skrattar Johanna.
– Då säger vi det, säger Jesus och ger henne en sten. – Ta den här och kasta framför fötterna på storfisken därborta! Och så pekar han på en man med en typisk prästkrage runt halsen.

Johanna gör som han säger och stenen skriker ”Stopp”
Det gör prästen också. Skriker alltså.
– Vad gör du? Frågar han Johanna.
– Kastar sten framför dina fötter och stenen skriker stopp. Svarar Johanna som om hon vetat redan innan vad som skulle hända. Fast man ser på hennes ansikte att hon är ganska skärrad.
– Och vad får dig att kasta sten på mig?
– Inte på dig. Säger Johanna. Bara framför dig. För att Jesus sa åt mig att göra det.
– På så sätt. Säger prästen och ser förbryllad ut medan han undersöker stenen med foten. – Och var har du träffat Jesus då? Frågar han.
– Där borta. Det är han i jeans och kavaj… öh, nej han har bytt till vanlig tröja nu. Mannen i den blå tröjan där borta.
– Säger han att han är Jesus?
– Ja just det. han är Jesus.
– Då vill jag gärna prata med honom. Kan du presentera oss?

Och så går de två bort mot Jesus, Johanna böjer sig ner och tar upp stenen, hon tänker att hon kanske behöver den igen. Hon lägger den i fickan, den passar bra där, liten och platt och solvarm.

-Hej Filip säger Jesus till prästen.
– Hm.Hej. Säger Filip. Och vem är du?
– Du har mött mig många gånger, så det tror jag du vet. Ska vi sätta oss här och ta en bit bröd. Förresten har du något att dricka med dig?
– Nja, jag var nyss på systemet så jag har ett par flaskor vin men dom har jag inte tänkt öppna nu. Jag är i tjänst…
– Ja det är vi väl två om. Men det går nog bra med ett glas vin.
Och så tar Jesus en vinflaska ur Filips väska och sätter sig på en sten, öppnar flaskan, tar fram ett par glas från sin egen väska, fiskar upp ett bröd och bryter det för att dela med oss som står där och inte riktigt vet vad vi ska göra.
– Ta här, säger han. Och ät. Det är gott.
Sedan skickar han glasen.
– Drick det ni behöver allihopa, det räcker åt alla.
Och vi äter och dricker.

– Men fisken då? kan jag inte låta bli att fråga.
– Den måste kokas. Svarar Jesus. Är det någon som har en gryta?
Och det var det ju.
– Åh, Maria, sa Jesus. Dig har jag längtat efter att få träffa. Tar du hand om fisken?
– Ja jag bor precis här bredvid så jag kan koka den. Ni kan väl komma med allihopa, jag har plats i min trädgård.

Jo, jag följer med jag också. Fast jag borde åka hem.
Det kanske är så med Jesus. Att man följer med ifall han bjuder på fisk hemma hos Maria. Jag känner henne jag också.
Hon och jag har åkt med samma buss och pratat om män. Den där sorten som lovar en massa men sedan aldrig hör av sig.
Nu tänker jag, att Jesus kanske också är sån. Att han lovar en massa.
Å andra sidan har han ju hört av sig nu, tänker jag.
Nej. Jag tvivlar faktiskt inte. Konstigt. Borde jag inte tänka att det är en bluffmakare det där. En såndär galning som.
Nej. Konstigt.
– Du, säger han till mig.
– Ja. Säger jag.
– Jag vill att du skriver något om det här.
– OK, svarar jag. Klart jag ska.
– Bra, säger han.
Och så gör jag det. Skriver något.

Bara så. Enkelt.

Annonser
Published in: on 16 augusti, 2012 at 11:37  Comments (2)  

2 kommentarer

  1. Ja! Va trevligt med lite upprättelse. Svårare än så där är det ju inte.., tänker jag, när jag läser. Och så tänker jag, att Jesus kan ju vara en alldeles vanlig man som är vänlig. Det är nog lite Jesus i mig också.

    • Ja det r klart att det r! Kram!


Kommentarer inaktiverade.