Att lämna över makt…

Tänk dig, att du plötsligt blir förflyttad från ditt hem och de människor du älskar till en plats som visserligen kanske ger dig både tak över huvudet och mat, men där alla pratar ett främmande språk och där du är helt ensam, helt utan någon du kan vända dig till med ditt eget språk, ja helt utan någon som känner dig.

Tänk dig att det sker över en dag. Utan att du haft möjlighet att förstå att det ska ske.
Vad tänker du?
Vad känner du?
Hur kommer det att forma dig under resten av ditt liv?

Just nu, här i Sverige har myndigheter bestämt att utsätta en liten tvåårig flicka för just det.

Vad ska vi göra åt det?
Vad kan vi göra åt det?

Har vi verkligen lämnat över den sortens makt till räknenissar som varken träffar dem de har makt över eller lyssnar till människor som vet något om vad barn behöver för att bli hela människor?

Hur är det möjligt?

Published in: on 22 september, 2012 at 09:38  Kommentarer inaktiverade för Att lämna över makt…  

Tillit?

Det kan vara så att tillit bygger på något annat än självinsikt.
Att det till exempel har något att göra med hur man blivit behandlad av sådana människor man är eller varit beroende av under olika delar av sitt liv.
Men oavsett hur mycket eller litet tillit en människa har, handlar det om att hitta rätt avstånd till det man behöver kunna handskas med för att kunna just det.
Handskas med det man möter.
Om jag vet att jag kan det, känner jag tillit.
Så…
Att vara nära någon och lita på att det är något gott handlar alltså om att lita på, att vad som än händer mellan just oss är jag kapabel att ta hand om det.

Men hur vet jag det?
Erfarenhet?

Jo, kanske.

Och det är väl där det börjar brännas – hur ser vi till att våra barn, våra medmänniskor, våra äldre och vi själva får leva i ett samhälle där det är lätt att finna tillit till sin förmåga att handskas med det som sker mellan människor vi har runt omkring oss och – mer eller mindre – är beroende av?
Finns det familjer, grupper, samhällen eller kulturer som lyckas bättre än andra och om det är så – kan vi i så fall lära oss något av dem?

Om vi nu vill leva i tillit.
Vilket kanske inte är helt säkert eftersom det antagligen eliminerar sådant som bygger på att människor ska skrämmas till lydnad… och kanske också tar bort en del av maktens möjligheter.

Tål att tänka på.
Kanske.

Published in: on 21 september, 2012 at 08:28  Kommentarer inaktiverade för Tillit?  

så enkelt, bara några enkla dagar

Det var bara några dagar.
Bara lite mer än en vecka, ändå var det som om hela livet försiggick just då.
Vi var just så många personer som rymdes sittande i en enda stillhet utan att vidröra varandra eller väggen bakom oss medan vi fylldes av en och samma energi, en och samma kropp.
Inte fler och inte färre.
Bara precis så många.
En enda.

Den första dagen var den dag då vi bara behövde säga att.
Den andra dagen fanns inte längre något att
och den tredje dagen gick in i de följande som vore den allt. Eller inget.
Vilket inte längre spelade någon roll.

Åtta timmar fick vi vara. Om vi ville och om kroppen orkade.
Min kropp orkade sex eller sju av de åtta.
Och en timme bland ogräset som minutiöst skulle rensas från de stenlagda gångarna.

Det var kanske de bästa dagarna i mitt liv
de där som var en enda
ett enda andetag
ett enda liv

så enkelt
som en bön.

….

Published in: on 15 september, 2012 at 11:44  Kommentarer inaktiverade för så enkelt, bara några enkla dagar  

Mannen på tunnelbanespåret och alla andra som fallit mot okänd mark

Om någon håller på att förblöda stannar vi väl och hjälper den personen?
Och när en person ligger på ett tunnelbanespår är det god sed att låta bli att råna honom och – om vi inte är starka nog, att lyfta upp honom därifrån, skulle det vara rimligt att ringa 112.
Men om någon håller på att gå under av ekonomiska skäl, eller social oförmåga eller psykisk sjukdom?
Vad är lämpligt beteende då?
Om vi ser någon som rotar i en papperskorg efter tomflaskor.
Eller hör nojorna välla ut ur munnen på någon som krymper sin kropp och vänder sitt ansikte mot marken?
Är det lika självklart då, att stanna och hjälpa den personen?

Och hur ser hjälpen ut, den vi gemensamt litar på, när vi som goda medmänniskor ringer 112 eller följer någon till socialbyrån eller psykakuten?
Får den som förblöder ekonomiskt den sortens hjälp som stoppar blödningen och botar den bakomliggande orsaken?
Finns akuthjälp mot ensamhet och fattigdom?
Och hur är det när en människa är svårt sjuk i själen? Vilken sorts första förband finns att tillgå, och är det sedan någon som någonsin sköter de där förbanden, lägger nya själskompresser och hittar läkande salvor för ett sargat psyke?

För visst finns det hjälp och lindring och ofta också bot för det livet ger av kroppsliga och själsliga sår och sjukdomar.
Det vet vi ju. Men har lärt oss, att några sorters lidanden är prioriterade och ger en sorts strålglans till dem som arbetar med dem, och en sorts upphöjdhet hos dem som blivit botade, eller fått lindring.
Andra sorters lidanden anses mindre glamourösa att arbeta med och de som drabbas måste leva med skammen över att vara en Sådan.
En Någon. En som får nöja sig.

Är det någon större skillnad mellan den som blir rånad efter att ha trillat ner på ett tunnelbanespår och den som blir berövad värdigheten efter att ha ramlat ihop i en psykisk kris?
Är det kanske också så, att de människor som berövats rätten till pengar från sjukförsäkringen ligger på ett tunnelbanespår och blir rånade på också det sista, när man begär att de ska sälja lägenheten och bilen för att få pengar till att överleva dagen?

Hur skulle det vara om vi fick en lag som tvingade oss att hjälpa den som är nödställd?
Skulle den lagen då också gälla på myndighetsnivå?

Nej men såklart.
Jag glömde.
Den lagen skulle naturligtvis fungera som de flesta lagar.
Lite beroende på vem som bryter den.
Och i vårt land har myndigheter en helt annan lag med helt annat innehåll än den vanliga medborgare har att följa.

Men kvar står ändå, att om en människa faller behöver den människan någon som finns där.
På ett eller annat sätt är vi alla beroende av det.
På ett eller annat sätt.

….

Published in: on 14 september, 2012 at 07:53  Kommentarer inaktiverade för Mannen på tunnelbanespåret och alla andra som fallit mot okänd mark  

Vänner på stan?

Vi hälsar på varandra genom bilrutan.
Han med sin vanliga vita skjorta och jag med tre lager tröjor.
Ingen av oss vet väl egentligen vad den andre känner eller tänker, vi ser hälsningen, hör orden som sägs när vi möts någonstans där ord kan höras. Men vet väl egentligen inget om varandra.
Tror jag.
Fast kanske ändå. Någon sorts vetskap.
Han är … nåja, ensam. Fast vad är det?
Är jag ensam? Knappast. Eller? Oändligt ensam? Jo. Men ensam? Nej.
Vi delar kanske det.
Det där att vara oändligt ensam men inte ensam.
Ingen av oss säger det så. Eller nämner något om tillsammansskap. Vad nu det skulle vara. Vänner. Kan man vara vän med någon som alltid bär vit skjorta och väldigt ofta spetsiga svarta skor?
Som Vesslan i Ture Sventon.

Å andra sidan… vad är det att vara vän?
Man ser dem på stan. I alla fall är det väl det man tror. Småtjejer som fnittrar och går armkrok. Fast det heter det nog inte nuförtiden. Armkrok.
Pojkar som harklar sig och tar en snus tillsammans. (fördomarna frodas, flickor snusar och pojkar går armkrok… eller?)

Kvinnor som … nej man ser sällan två kvinnor gå så nära att man tänker på vänskap. Eller två män. Och om man ser en man och en kvinna i armkrok, fnissande eller med var sin snus under läppen…
Nej det ser man inte.

Så vad gör vänner på stan?
Vuxna vänner.
Tar en fika med vederbörligt avstånd? Mekar med var sin bil? Drar var sin barnvagn?
Vad är det som händer i tolvårsåldern när hormonerna börjar prata om annan tillfredsställelse än mat och sömn och sällskap?
Hur blir det med vänskapen när barndomsvännerna, de där trygga man ätit från samma glasspinne med, har försvunnit.
Om man haft några alltså.

Vänskap…tja.
Kanske vi har byggt bort det i vårt samhälle. Vi har arbetskamrater om vi har ett arbete. Det är väl det vi ska ha. Arbete och arbetskamrater.
Och kanske ett förhållande. Som ska bygga på vänskap? Åtminstone innehålla vänskap.
Tid för att ha några andra relationer kanske inte är önskvärt?
Rent av skadligt.
Man kan ju bli förälskad i någon annan än sin partner om man har någon.
Eller få för sig att byta jobb.
Förresten kan det bli otroligt farligt om man börjar prata med någon om hur man har det, vad man tänker och vad man vill. Det kan ju visa sig att någon annan vill något annat. Eller samma sak. Man kan börja bråka eller gå ihop om något. Bli farlig.
Kanske.
Om två eller flera vill något som andra kanske också vill men som är tabu… tills några vågar berätta att de vill just det där.
Men… vänskap… kanske är något helt annat än att vara nära någon man delar tankar och viljor med.
Det kan vara så, att om man är vuxen får man bara dela tankar och viljor med någon man har sex med.
Eller möjligen med Gud.
Aldrig någon person man bara tycker om. För om man tycker om måste det handla om attraktion. Men. Om. Det. Inte. Gör. Det. Då.

Tja.
Inte vet jag. Men det är väl det som är grejjen. Att en vän ligger man inte med. Hur attraherad man än kan vara, så ligger man inte med en vän för det är inte det som är vänskap och om man ligger med en vän då är vänskapen … nåja inte förbi, men den har fått en touch av något man måste handskas med, som vänskap utan sex faktiskt slipper.
Och nog är det väl så, att vänner man legat med ofta försvinner ut i periferin om de inte (vilket nog händer) blir pojkvänner/flickvänner.

Men vad vet jag.
Mer än att den där mannen i skjortan ännu bara är en bekant, en att hälsa på genom bilrutan.

Published in: on 13 september, 2012 at 08:02  Kommentarer inaktiverade för Vänner på stan?  

Gudstjänst, det är som att jobba i ett lager….

-Vad är gudstjänst egentligen? frågar han och ser uppfordrande på oss som sitter där och ska planera just en sådan.
– Ja…
Vad är det?
Det kommer en massa ord i huvudet. Sådant jag hört av präster och vådligt fromma människor. Om Jesus som man ska möta där, som om det vore unikt för gudstjänsten, att där är minsann Jesus. Och det där om församlingen som någon sorts egen kropp, en gemenskap som manifesteras i mötet på söndagarna. Att man behöver mötas för att kunna vara en enda kropp. Sådär som det står att man ska vara.
Sen tänker jag, att för mig är det något annat. Eller är det?
– Ja… det är väl ett sätt att upprepa mönstret, det där vi tror på. Säger jag och sätter i halsen. Jamen vad är det jag säger egentligen? Inte för att det inte är sant för mig, men alltså… Om en kille frågar vad gudstjänst är kanske han vill veta vad det är. Och svaret borde väl vara något religiöst. Jag menar… det där med att tro är väl centrum?
Men jag kan inte säga det.

Kanske de andra säger det. De andra i gruppen som kanske har en levande tro på en Gud och en Kristus som är mitt ibland oss.
Jag tror inte så.
Eller. Jo. Alltså jag tror att vi själva får leva det där livet som det pratas om att Jesus gjorde. Att vi får lov att göra mot varandra det vi menar att han gjorde för de människor han mötte.
Och idag vet jag inte om det är det jag gör i kyrkan, eller om det ens är det vi lär oss om eller övar på i kyrkan. Men vad gör jag där då?
– Vad är gudstjänst?
Ekar det i mitt huvud.

Det är lättare att säga vad det inte är.
För mig alltså.
Det är inte en underhållningsform med en scen och en publik.
Det är jag helt säker på, att det inte är. Men jag är lika säker på, att det är just det vi håller på med i många, många av de gudstjänster som firas.
Det är bara det, att det i allmänhet är erbarmligt usla föreställningar med väldigt orepeterade pjäser och en mycket oengagerad publik.
Å andra sidan är det säkert så, att just de där föreställningarna drivs av människor som inte alls är ute efter att stå på scen och göra en föreställning. De där föreställningarna är äkta tro som uttrycker sig i de mönster som är vanliga när man tror på något och vill berätta om det.
Men vad är det vi vill berätta om? Och är det verkligen en scenframställan som är det bästa sättet att framföra det vi tror på? Är det vad gudstjänst är?

Kanske det finns en längtan efter att få dela sina tankar, sitt liv och sin tro.
Och då gör vi det, några av oss som har ord, toner och mod. Men… vi delar, i bästa fall, övningarna och innehållet med varandra på ett lite djupare sätt innan söndagens gudstjänst, vi som ska ”framföra” det vi tror på. De som kommer och sitter i bänkarna då… vad delar de? Finns det ett behov av att dela tankar, liv och tro? Eller vill man göra som jag själv gjort under år av bänknötande innan jag själv blev en av de som hörs och syns.
Det där att komma för att vila i en upprepning som så småningom blir en ritual man inte måste tänka på. Som blir det där man kan utantill. Alla ord och alla toner har upprepats så många gånger att man inte behöver titta i agendan. Man vet precis vad man ska säga och sjunga. Hur man kan röra sig och i vilken ordning. Man hinner fördjupa sig i varje upprepning, hinner hitta bredden, längden, djupet och höjderna i varje ord och i varje rörelse.
Var annars får man den sortens möjlighet?

Jag säger något om det efter planeringen, till en av deltagarna som inte sagt så mycket.
Och hon svarar
– ja, man kan ju få det om man har ett jobb där man gör samma sak om och om igen. Den där upprepningen man försöker hitta mening i.
– Men du… finns det någon mening i att sätta ihop två delar av en leksak eller en bil? Någon större mening alltså? Kan man hitta en större mening i något så … tja, meningslöst?
– Vet inte. Men jag vet att jag lärde mig mycket om mig själv när jag jobbade på ett lager. Jag flyttade pallar med grönsaker från avlastningsstället till olika hyllor. Samma varje dag. Jag satt där i min truck och lärde mig leva faktiskt.
– Hur menar du?
– Jo, jag såg mig själv flytta en ny pall grönsaker och sätta den på en ny plats. Sedan var det en ny pall och en ny plats. Hela dagarna.
– Men?
– Och då var jag fri att tänka nya tankar hela tiden. Jag lärde mig alla rörelser, alla moment, allt jag skulle göra visste jag att jag kunde utan att behöva tänka på det. Men jag måste vara närvarande för att klara av det rent tekniskt och praktiskt. Och för att stå ut blev jag tvungen att lära mig att varje gång jag hämtade en pall var det första gången. Och så hittade jag på en lek där jag fick ett uppdrag att ta reda på vad varje resa var för en resa. Ett nytt mål varenda gång.
– Jaha, jag tror jag fattar. Lite.
– Är det inte samma sak som gudstjänst? Ungefär?
– Jo kanske. Att hitta sig själv i en resa… med ett nytt mål som visst är det samma varje gång, men ändå nytt. För att det är en ny dag med nya grönsaker… eller texter, eller människor eller om Gud själv är ny varje dag. Jo.

Nästa gång ska jag säga, till den som frågar, att Gudstjänst är som att jobba i ett lager.
Man åker omkring med en truck och lastar och lastar av och upptäcker att det är det som är livet…
Men man måste göra resan själv.

…..

Published in: on 5 september, 2012 at 08:01  Comments (1)  

som tystnad

Som om elden alltid funnits
eller orden
Som den vilande glädjen
och sömnen

Som om viljan hade lagts i jord
att vara sin egen herre

Men människobarn kan tänka
kanske forma
de dödas föremål
som vore de åtråvärt liv

Idag brinner elden av den kraft som kom av kylan
och solen står ännu en tid som en väktare

…..

Published in: on 2 september, 2012 at 10:34  Kommentarer inaktiverade för som tystnad