Gudstjänst, det är som att jobba i ett lager….

-Vad är gudstjänst egentligen? frågar han och ser uppfordrande på oss som sitter där och ska planera just en sådan.
– Ja…
Vad är det?
Det kommer en massa ord i huvudet. Sådant jag hört av präster och vådligt fromma människor. Om Jesus som man ska möta där, som om det vore unikt för gudstjänsten, att där är minsann Jesus. Och det där om församlingen som någon sorts egen kropp, en gemenskap som manifesteras i mötet på söndagarna. Att man behöver mötas för att kunna vara en enda kropp. Sådär som det står att man ska vara.
Sen tänker jag, att för mig är det något annat. Eller är det?
– Ja… det är väl ett sätt att upprepa mönstret, det där vi tror på. Säger jag och sätter i halsen. Jamen vad är det jag säger egentligen? Inte för att det inte är sant för mig, men alltså… Om en kille frågar vad gudstjänst är kanske han vill veta vad det är. Och svaret borde väl vara något religiöst. Jag menar… det där med att tro är väl centrum?
Men jag kan inte säga det.

Kanske de andra säger det. De andra i gruppen som kanske har en levande tro på en Gud och en Kristus som är mitt ibland oss.
Jag tror inte så.
Eller. Jo. Alltså jag tror att vi själva får leva det där livet som det pratas om att Jesus gjorde. Att vi får lov att göra mot varandra det vi menar att han gjorde för de människor han mötte.
Och idag vet jag inte om det är det jag gör i kyrkan, eller om det ens är det vi lär oss om eller övar på i kyrkan. Men vad gör jag där då?
– Vad är gudstjänst?
Ekar det i mitt huvud.

Det är lättare att säga vad det inte är.
För mig alltså.
Det är inte en underhållningsform med en scen och en publik.
Det är jag helt säker på, att det inte är. Men jag är lika säker på, att det är just det vi håller på med i många, många av de gudstjänster som firas.
Det är bara det, att det i allmänhet är erbarmligt usla föreställningar med väldigt orepeterade pjäser och en mycket oengagerad publik.
Å andra sidan är det säkert så, att just de där föreställningarna drivs av människor som inte alls är ute efter att stå på scen och göra en föreställning. De där föreställningarna är äkta tro som uttrycker sig i de mönster som är vanliga när man tror på något och vill berätta om det.
Men vad är det vi vill berätta om? Och är det verkligen en scenframställan som är det bästa sättet att framföra det vi tror på? Är det vad gudstjänst är?

Kanske det finns en längtan efter att få dela sina tankar, sitt liv och sin tro.
Och då gör vi det, några av oss som har ord, toner och mod. Men… vi delar, i bästa fall, övningarna och innehållet med varandra på ett lite djupare sätt innan söndagens gudstjänst, vi som ska ”framföra” det vi tror på. De som kommer och sitter i bänkarna då… vad delar de? Finns det ett behov av att dela tankar, liv och tro? Eller vill man göra som jag själv gjort under år av bänknötande innan jag själv blev en av de som hörs och syns.
Det där att komma för att vila i en upprepning som så småningom blir en ritual man inte måste tänka på. Som blir det där man kan utantill. Alla ord och alla toner har upprepats så många gånger att man inte behöver titta i agendan. Man vet precis vad man ska säga och sjunga. Hur man kan röra sig och i vilken ordning. Man hinner fördjupa sig i varje upprepning, hinner hitta bredden, längden, djupet och höjderna i varje ord och i varje rörelse.
Var annars får man den sortens möjlighet?

Jag säger något om det efter planeringen, till en av deltagarna som inte sagt så mycket.
Och hon svarar
– ja, man kan ju få det om man har ett jobb där man gör samma sak om och om igen. Den där upprepningen man försöker hitta mening i.
– Men du… finns det någon mening i att sätta ihop två delar av en leksak eller en bil? Någon större mening alltså? Kan man hitta en större mening i något så … tja, meningslöst?
– Vet inte. Men jag vet att jag lärde mig mycket om mig själv när jag jobbade på ett lager. Jag flyttade pallar med grönsaker från avlastningsstället till olika hyllor. Samma varje dag. Jag satt där i min truck och lärde mig leva faktiskt.
– Hur menar du?
– Jo, jag såg mig själv flytta en ny pall grönsaker och sätta den på en ny plats. Sedan var det en ny pall och en ny plats. Hela dagarna.
– Men?
– Och då var jag fri att tänka nya tankar hela tiden. Jag lärde mig alla rörelser, alla moment, allt jag skulle göra visste jag att jag kunde utan att behöva tänka på det. Men jag måste vara närvarande för att klara av det rent tekniskt och praktiskt. Och för att stå ut blev jag tvungen att lära mig att varje gång jag hämtade en pall var det första gången. Och så hittade jag på en lek där jag fick ett uppdrag att ta reda på vad varje resa var för en resa. Ett nytt mål varenda gång.
– Jaha, jag tror jag fattar. Lite.
– Är det inte samma sak som gudstjänst? Ungefär?
– Jo kanske. Att hitta sig själv i en resa… med ett nytt mål som visst är det samma varje gång, men ändå nytt. För att det är en ny dag med nya grönsaker… eller texter, eller människor eller om Gud själv är ny varje dag. Jo.

Nästa gång ska jag säga, till den som frågar, att Gudstjänst är som att jobba i ett lager.
Man åker omkring med en truck och lastar och lastar av och upptäcker att det är det som är livet…
Men man måste göra resan själv.

…..

Annonser
Published in: on 5 september, 2012 at 08:01  Comments (1)  

One Comment

  1. Gillar berättelsen om lagret som parallell.

    Innan den kom, så tänkte jag på den där arbetaren som inte lavade den ena stenen på den andra utan byggde en katedral.


Kommentarer inaktiverade.