Så fort

Tänk att ett liv kan rinna undan så fort.
Så isande snabbt och så obemärkt så att jorden på kistan blandas med livsvattnet under jordfästningsakten och bildar en pöl av brunaktig sörja vid prästens fötter, just vid änden av kistan där man tänker sig att huvudet vilar på sin hårda träkudde.

Ett par psalmer och en mollmelodi.
Några ord.

Andetagen i vinterkylan och glömskan.

Tänk att ett liv kan rinna undan så fort att inte ens en krasserot hinner fästa vid myllan.
Det är jul

Och barnet har somnat under moderns böjda huvud.

….

Published in: on 23 december, 2012 at 07:37  Kommentarer inaktiverade för Så fort  

nitton grader och ylletröjan måste komplettera kakelugnsvärmen

När det är nitton minusgrader ute och kakelugnen måste värma hela huset får man hjälpa till med en ylletröja
eller två
Eller helt enkelt be ett par katter lägga sig någonstans vid magtrakten.
Det är rätt skönt.
Och stjärnorna där ute på vinterhimlen är rätt sköna de också. På sitt sätt.
Det skulle gå att räkna upp många sköna ting.

Det är också fullt möjligt, att räkna upp sådant som skulle kunna ha mening. Verklig mening.
Vänskap
Kärlek
och kanske något så enkelt som att någon säger något vänligt.

Ja, nog finns det mycket som skulle kunna ligga som en väl murad grund för ett livsbygge.
Mening och sammanhang. Tid och rum och kontinuitet.

Märkligt då, att stjärnor aldrig möts och att minusgrader nog inte kan tåla plusgrader.
Och att vänskap och kärlek kan leva i en värld där människor svälter ihjäl både kroppsligt och själsligt.

Kanske är alltsammans en illusion.
Så att kyla lika gärna kunde vara värme och kärlek kunde vara detsamma som ignorans.
För att inget egentligen har någon mening under solen.
Eller bortom solen för den delen.

Ändå… kölden nyper rosenröda märken på en barnkind
och en meteorit färdas genom atmosfären för att illustrera det vi kallar stjärnfall
och vintermörkret jagar småfåglar bortom svältgränsen.

Det är advent.
och ute visar termometern minus nitton grader

….

Published in: on 4 december, 2012 at 12:28  Comments (2)  

Stjärnan och Gud som kanske aldrig varit levande?

Det är det här med att tänka bortom

Stjärnan i fönstret
Vad säger den?
Något om förväntan eller något som bara har med upprepning att göra?
Och om det skulle vara förväntan, vad är det då för innehåll i det förväntade?
Tomma glättiga fraser? Påklistrad gemenskap?
Traditioner som måste uppfyllas utan att man egentligen vet varför.
En mängd tvångsmässiga ritualer?

Eller bär stjärnan något annat, dolt men uppenbart i det mörkaste av mörker?

Jag hänger upp den. Och tänker, att det är det jag gör.
Sedan händer inte så mycket mer.
Gud är död. Eller kanske har Gud aldrig varit levande?
Möjligen kan det gudomliga inte benämnas med ord som död eller levande. I vart fall inte i det jag lägger in i de orden.
Inte förstår jag mig på liv och död.

Jag vet bara, att stjärnan jag hänger upp berättar att det är dags att samla ihop noterna till adventssångerna.
Och att det snart är midvinter.
Den välsignade snön har fallit i övermått och gjort natten lite ljusare.
Men människorna är som alltid avlägsna, än mer nu i kölden och de ogenomträngliga snödrivorna.
Gud är död.
Eller har Gud aldrig varit levande?

Irrblosset i fönstret
stjärnan
och alla de där ursäkterna för att julen.
Nej jag vill inte vara där traditionen tvingar människor gråta över ohunnet skinkspad.

Må den Gud som kanske aldrig haft liv också låta stjärnans ord få mening.
Bara så.
Inte mer än så.

…..

Published in: on 1 december, 2012 at 04:25  Kommentarer inaktiverade för Stjärnan och Gud som kanske aldrig varit levande?