Vänner på stan?

Vi hälsar på varandra genom bilrutan.
Han med sin vanliga vita skjorta och jag med tre lager tröjor.
Ingen av oss vet väl egentligen vad den andre känner eller tänker, vi ser hälsningen, hör orden som sägs när vi möts någonstans där ord kan höras. Men vet väl egentligen inget om varandra.
Tror jag.
Fast kanske ändå. Någon sorts vetskap.
Han är … nåja, ensam. Fast vad är det?
Är jag ensam? Knappast. Eller? Oändligt ensam? Jo. Men ensam? Nej.
Vi delar kanske det.
Det där att vara oändligt ensam men inte ensam.
Ingen av oss säger det så. Eller nämner något om tillsammansskap. Vad nu det skulle vara. Vänner. Kan man vara vän med någon som alltid bär vit skjorta och väldigt ofta spetsiga svarta skor?
Som Vesslan i Ture Sventon.

Å andra sidan… vad är det att vara vän?
Man ser dem på stan. I alla fall är det väl det man tror. Småtjejer som fnittrar och går armkrok. Fast det heter det nog inte nuförtiden. Armkrok.
Pojkar som harklar sig och tar en snus tillsammans. (fördomarna frodas, flickor snusar och pojkar går armkrok… eller?)

Kvinnor som … nej man ser sällan två kvinnor gå så nära att man tänker på vänskap. Eller två män. Och om man ser en man och en kvinna i armkrok, fnissande eller med var sin snus under läppen…
Nej det ser man inte.

Så vad gör vänner på stan?
Vuxna vänner.
Tar en fika med vederbörligt avstånd? Mekar med var sin bil? Drar var sin barnvagn?
Vad är det som händer i tolvårsåldern när hormonerna börjar prata om annan tillfredsställelse än mat och sömn och sällskap?
Hur blir det med vänskapen när barndomsvännerna, de där trygga man ätit från samma glasspinne med, har försvunnit.
Om man haft några alltså.

Vänskap…tja.
Kanske vi har byggt bort det i vårt samhälle. Vi har arbetskamrater om vi har ett arbete. Det är väl det vi ska ha. Arbete och arbetskamrater.
Och kanske ett förhållande. Som ska bygga på vänskap? Åtminstone innehålla vänskap.
Tid för att ha några andra relationer kanske inte är önskvärt?
Rent av skadligt.
Man kan ju bli förälskad i någon annan än sin partner om man har någon.
Eller få för sig att byta jobb.
Förresten kan det bli otroligt farligt om man börjar prata med någon om hur man har det, vad man tänker och vad man vill. Det kan ju visa sig att någon annan vill något annat. Eller samma sak. Man kan börja bråka eller gå ihop om något. Bli farlig.
Kanske.
Om två eller flera vill något som andra kanske också vill men som är tabu… tills några vågar berätta att de vill just det där.
Men… vänskap… kanske är något helt annat än att vara nära någon man delar tankar och viljor med.
Det kan vara så, att om man är vuxen får man bara dela tankar och viljor med någon man har sex med.
Eller möjligen med Gud.
Aldrig någon person man bara tycker om. För om man tycker om måste det handla om attraktion. Men. Om. Det. Inte. Gör. Det. Då.

Tja.
Inte vet jag. Men det är väl det som är grejjen. Att en vän ligger man inte med. Hur attraherad man än kan vara, så ligger man inte med en vän för det är inte det som är vänskap och om man ligger med en vän då är vänskapen … nåja inte förbi, men den har fått en touch av något man måste handskas med, som vänskap utan sex faktiskt slipper.
Och nog är det väl så, att vänner man legat med ofta försvinner ut i periferin om de inte (vilket nog händer) blir pojkvänner/flickvänner.

Men vad vet jag.
Mer än att den där mannen i skjortan ännu bara är en bekant, en att hälsa på genom bilrutan.

Annonser
Published in: on 13 september, 2012 at 08:02  Kommentarer inaktiverade för Vänner på stan?  

Gudstjänst, det är som att jobba i ett lager….

-Vad är gudstjänst egentligen? frågar han och ser uppfordrande på oss som sitter där och ska planera just en sådan.
– Ja…
Vad är det?
Det kommer en massa ord i huvudet. Sådant jag hört av präster och vådligt fromma människor. Om Jesus som man ska möta där, som om det vore unikt för gudstjänsten, att där är minsann Jesus. Och det där om församlingen som någon sorts egen kropp, en gemenskap som manifesteras i mötet på söndagarna. Att man behöver mötas för att kunna vara en enda kropp. Sådär som det står att man ska vara.
Sen tänker jag, att för mig är det något annat. Eller är det?
– Ja… det är väl ett sätt att upprepa mönstret, det där vi tror på. Säger jag och sätter i halsen. Jamen vad är det jag säger egentligen? Inte för att det inte är sant för mig, men alltså… Om en kille frågar vad gudstjänst är kanske han vill veta vad det är. Och svaret borde väl vara något religiöst. Jag menar… det där med att tro är väl centrum?
Men jag kan inte säga det.

Kanske de andra säger det. De andra i gruppen som kanske har en levande tro på en Gud och en Kristus som är mitt ibland oss.
Jag tror inte så.
Eller. Jo. Alltså jag tror att vi själva får leva det där livet som det pratas om att Jesus gjorde. Att vi får lov att göra mot varandra det vi menar att han gjorde för de människor han mötte.
Och idag vet jag inte om det är det jag gör i kyrkan, eller om det ens är det vi lär oss om eller övar på i kyrkan. Men vad gör jag där då?
– Vad är gudstjänst?
Ekar det i mitt huvud.

Det är lättare att säga vad det inte är.
För mig alltså.
Det är inte en underhållningsform med en scen och en publik.
Det är jag helt säker på, att det inte är. Men jag är lika säker på, att det är just det vi håller på med i många, många av de gudstjänster som firas.
Det är bara det, att det i allmänhet är erbarmligt usla föreställningar med väldigt orepeterade pjäser och en mycket oengagerad publik.
Å andra sidan är det säkert så, att just de där föreställningarna drivs av människor som inte alls är ute efter att stå på scen och göra en föreställning. De där föreställningarna är äkta tro som uttrycker sig i de mönster som är vanliga när man tror på något och vill berätta om det.
Men vad är det vi vill berätta om? Och är det verkligen en scenframställan som är det bästa sättet att framföra det vi tror på? Är det vad gudstjänst är?

Kanske det finns en längtan efter att få dela sina tankar, sitt liv och sin tro.
Och då gör vi det, några av oss som har ord, toner och mod. Men… vi delar, i bästa fall, övningarna och innehållet med varandra på ett lite djupare sätt innan söndagens gudstjänst, vi som ska ”framföra” det vi tror på. De som kommer och sitter i bänkarna då… vad delar de? Finns det ett behov av att dela tankar, liv och tro? Eller vill man göra som jag själv gjort under år av bänknötande innan jag själv blev en av de som hörs och syns.
Det där att komma för att vila i en upprepning som så småningom blir en ritual man inte måste tänka på. Som blir det där man kan utantill. Alla ord och alla toner har upprepats så många gånger att man inte behöver titta i agendan. Man vet precis vad man ska säga och sjunga. Hur man kan röra sig och i vilken ordning. Man hinner fördjupa sig i varje upprepning, hinner hitta bredden, längden, djupet och höjderna i varje ord och i varje rörelse.
Var annars får man den sortens möjlighet?

Jag säger något om det efter planeringen, till en av deltagarna som inte sagt så mycket.
Och hon svarar
– ja, man kan ju få det om man har ett jobb där man gör samma sak om och om igen. Den där upprepningen man försöker hitta mening i.
– Men du… finns det någon mening i att sätta ihop två delar av en leksak eller en bil? Någon större mening alltså? Kan man hitta en större mening i något så … tja, meningslöst?
– Vet inte. Men jag vet att jag lärde mig mycket om mig själv när jag jobbade på ett lager. Jag flyttade pallar med grönsaker från avlastningsstället till olika hyllor. Samma varje dag. Jag satt där i min truck och lärde mig leva faktiskt.
– Hur menar du?
– Jo, jag såg mig själv flytta en ny pall grönsaker och sätta den på en ny plats. Sedan var det en ny pall och en ny plats. Hela dagarna.
– Men?
– Och då var jag fri att tänka nya tankar hela tiden. Jag lärde mig alla rörelser, alla moment, allt jag skulle göra visste jag att jag kunde utan att behöva tänka på det. Men jag måste vara närvarande för att klara av det rent tekniskt och praktiskt. Och för att stå ut blev jag tvungen att lära mig att varje gång jag hämtade en pall var det första gången. Och så hittade jag på en lek där jag fick ett uppdrag att ta reda på vad varje resa var för en resa. Ett nytt mål varenda gång.
– Jaha, jag tror jag fattar. Lite.
– Är det inte samma sak som gudstjänst? Ungefär?
– Jo kanske. Att hitta sig själv i en resa… med ett nytt mål som visst är det samma varje gång, men ändå nytt. För att det är en ny dag med nya grönsaker… eller texter, eller människor eller om Gud själv är ny varje dag. Jo.

Nästa gång ska jag säga, till den som frågar, att Gudstjänst är som att jobba i ett lager.
Man åker omkring med en truck och lastar och lastar av och upptäcker att det är det som är livet…
Men man måste göra resan själv.

…..

Published in: on 5 september, 2012 at 08:01  Comments (1)  

som tystnad

Som om elden alltid funnits
eller orden
Som den vilande glädjen
och sömnen

Som om viljan hade lagts i jord
att vara sin egen herre

Men människobarn kan tänka
kanske forma
de dödas föremål
som vore de åtråvärt liv

Idag brinner elden av den kraft som kom av kylan
och solen står ännu en tid som en väktare

…..

Published in: on 2 september, 2012 at 10:34  Kommentarer inaktiverade för som tystnad  

Behöver Jesus verkligen ost till brödet?

Om han skulle komma idag.
Jesus alltså. Den där typen som ställer till det så att man är tvungen att reagera eller i alla fall tänka till. Om man överhuvud taget är med i verkligheten alltså.
Om han skulle materialisera sig på Coop en fredageftermiddag vid ostdisken. Ta en nummerlapp och vänta på sin tur att få smaka sig igenom sortimentet.
-Få se nu, har ni lagrad prästost? Skulle behöva ett eller två kilo till på söndag. Och så en tre fyra fiskar, det går bra med vanlig abborre eller om det finns nyfiskad torsk. Sen kan du väl ge mig tips på någon sorts bröd som håller god kvalitet.
Nehej, jahaja, ja jag får gå till brödavdelningen.

– Jamen, säger ni väl. Inte behövde han väl ost?
Jo men det är nya tider nu. Bröd och fisk och osttider. Och vem har förresten hört talas om svenskar som äter bara fisk och bröd utan pålägg. Så vi får ost på våra mackor när vi följer med honom ut till långsjön där han börjar prata med en som bor i en gammal husvagn eftersom han blivit utförsäkrad och tvingats sälja huset som bara gav skulder. Ja hus är billigare nu än när han köpte och så var det en massa lån. Så nu står han där med husvagn som han nog inte heller får äga egentligen. Men vad ska man göra när man har betalningsanmärkningar och inga pengar?
Såklart måste Jesus gå och prata med just honom. Är det någon som väntar sig något annat?
Men vänta nu. Nu vänder han visst. Och går tillbaka till stan och traskar rakt in i ett stort kontor där det sitter en fet farbror med blankt skrivbord.
– Får jag slå mig ner en stund? Frågar Jesus som av någon anledning inte blivit stoppad av sekreteraren. Hon kanske inte ens såg honom. Somliga ser honom faktiskt inte. Kanske för att han ser rätt alldaglig ut. Klädd som alla andra där han är just för tillfället. Så nu har han en grå kavaj och ett par jeans på sig. Inget skägg. Väldigt välkammad.
– Vem är du? Frågar VD:n
– Jesus.
– Jahaja. Säger VD:n skeptiskt. Kan du göra vin av det här bordsvattnet så tror jag dig.
– OK säger Jesus och häller upp i kristallglaset.
Om man själv skulle råka ut för något sådant skulle man väl svimma. Antar jag. Men den här VD:n tar glaset. håller det under näsan, drar in doften och tar en mun.
– Ah! Säger han.
– Fin årgång i år säger Jesus.
– Verkligen, svarar VD:n och fortsätter – Och vad vill du då?
– Skulle behöva att du följde mig.
– Jaha, och vart skulle den resan gå då, om jag följde dig?
– Hem
– Till dig eller mig?
– Jag tror det kvittar. Följ mig så kommer du dit du ska.
– OK säger VD:n och reser sig. Jag ska bara hämta portföljen. Jag har plånboken där, och min smartphone.
– Nej du behöver inget av det, säger Jesus. Jag har allt du behöver. Se här. Och så visar han upp kassen med bröd och fiskar och de stora bitarna ost.
– Åh. Säger VD:n. Förresten heter jag Peter.
– Jag vet. Säger Jesus.

Ja, och sedan går de iväg mot långsjön medan vi följer efter lite på avstånd tills han stoppar en av oss i gruppen. Johanna heter hon och ser väl ut att vara kring de trettio. Ingen av oss känner henne speciellt väl, hon är lite udda, verkar inte som hon bryr sig så mycket om sitt utseende eller så. Ingen av oss vet vad hon gör. Kanske är hon bara arbetslös.
– Hej Johanna. Säger han
– Hej du. Säger hon, kanske vet hon inte vad han heter.
– Är du bra på att fiska? Frågar han.
– Nja, säger hon, jag har väl metat lite abborre och fått upp någon gädda någon gång.
– Metspö?
– Ja. Med mask.
– Ok, vill du agna med något annat än mask och få upp riktigt stora firrar? Frågar Jesus och ler lite snett.
– Haha, skrattar Johanna.
– Då säger vi det, säger Jesus och ger henne en sten. – Ta den här och kasta framför fötterna på storfisken därborta! Och så pekar han på en man med en typisk prästkrage runt halsen.

Johanna gör som han säger och stenen skriker ”Stopp”
Det gör prästen också. Skriker alltså.
– Vad gör du? Frågar han Johanna.
– Kastar sten framför dina fötter och stenen skriker stopp. Svarar Johanna som om hon vetat redan innan vad som skulle hända. Fast man ser på hennes ansikte att hon är ganska skärrad.
– Och vad får dig att kasta sten på mig?
– Inte på dig. Säger Johanna. Bara framför dig. För att Jesus sa åt mig att göra det.
– På så sätt. Säger prästen och ser förbryllad ut medan han undersöker stenen med foten. – Och var har du träffat Jesus då? Frågar han.
– Där borta. Det är han i jeans och kavaj… öh, nej han har bytt till vanlig tröja nu. Mannen i den blå tröjan där borta.
– Säger han att han är Jesus?
– Ja just det. han är Jesus.
– Då vill jag gärna prata med honom. Kan du presentera oss?

Och så går de två bort mot Jesus, Johanna böjer sig ner och tar upp stenen, hon tänker att hon kanske behöver den igen. Hon lägger den i fickan, den passar bra där, liten och platt och solvarm.

-Hej Filip säger Jesus till prästen.
– Hm.Hej. Säger Filip. Och vem är du?
– Du har mött mig många gånger, så det tror jag du vet. Ska vi sätta oss här och ta en bit bröd. Förresten har du något att dricka med dig?
– Nja, jag var nyss på systemet så jag har ett par flaskor vin men dom har jag inte tänkt öppna nu. Jag är i tjänst…
– Ja det är vi väl två om. Men det går nog bra med ett glas vin.
Och så tar Jesus en vinflaska ur Filips väska och sätter sig på en sten, öppnar flaskan, tar fram ett par glas från sin egen väska, fiskar upp ett bröd och bryter det för att dela med oss som står där och inte riktigt vet vad vi ska göra.
– Ta här, säger han. Och ät. Det är gott.
Sedan skickar han glasen.
– Drick det ni behöver allihopa, det räcker åt alla.
Och vi äter och dricker.

– Men fisken då? kan jag inte låta bli att fråga.
– Den måste kokas. Svarar Jesus. Är det någon som har en gryta?
Och det var det ju.
– Åh, Maria, sa Jesus. Dig har jag längtat efter att få träffa. Tar du hand om fisken?
– Ja jag bor precis här bredvid så jag kan koka den. Ni kan väl komma med allihopa, jag har plats i min trädgård.

Jo, jag följer med jag också. Fast jag borde åka hem.
Det kanske är så med Jesus. Att man följer med ifall han bjuder på fisk hemma hos Maria. Jag känner henne jag också.
Hon och jag har åkt med samma buss och pratat om män. Den där sorten som lovar en massa men sedan aldrig hör av sig.
Nu tänker jag, att Jesus kanske också är sån. Att han lovar en massa.
Å andra sidan har han ju hört av sig nu, tänker jag.
Nej. Jag tvivlar faktiskt inte. Konstigt. Borde jag inte tänka att det är en bluffmakare det där. En såndär galning som.
Nej. Konstigt.
– Du, säger han till mig.
– Ja. Säger jag.
– Jag vill att du skriver något om det här.
– OK, svarar jag. Klart jag ska.
– Bra, säger han.
Och så gör jag det. Skriver något.

Bara så. Enkelt.

Published in: on 16 augusti, 2012 at 11:37  Comments (2)  

Hur skulle det vara, om vi verkligen trodde att varje människa var lika mycket värd?

Om människovärdet inte är förhandlingsbart finns inte några människor som är värda mindre än andra.
Och då faller alla system som värderar.
Om det verkligen är så, att alla är lika mycket värda, lika värdefulla, och vi skulle leva efter den tron, skulle det inte finnas människor som behövde svälta så länge det fanns mat i världen – att dela.
Ingen skulle behöva leva med mindre förnödenheter än någon annan och det skulle anses suspekt att äga förmögenheter man inte såg till att dela med andra.
Ägande kunde säkert vara helt i sin ordning – men kanske skulle ägandet betyda något annat i frågor som handlar om hur man handskas med det ägda.

Skolor skulle knappast behöva sätta betyg – i vart fall inte för att med betygens hjälp kunna sortera människor i sådana som kommer att lyckas i livet från dem man menar sig inte ha kapacitet att göra det.
Kanske kunde betyg i stället handla om att klargöra vad varje individ kan bidra med i kollektivet, så att man på så sätt skulle berika samhället med människorna i stället för att människorna skulle bli rika på samhällets bekostnad.
Då skulle säkert ingen behöva stå med skuld, alla vore ju lika värdefulla för det samhälle som förstår sig på att ta vara på både det vi kallar för styrkor och det vi benämner som svagheter.

Och om ingen skulle kunna kalla sig rik så skulle det ju inte heller finnas någon fattig.
Ingen kunde vara hemlös i ett samhälle där man tänker sig, att varje individ är värd ett hem oavsett hans eller hennes förmåga att arbeta eller sköta sig – som vi kallar det. Då kanske det skulle heta att man hade en alternativ livsstil, värdefull för att ett samhälle behöver många perspektiv på vad det är att vara människa.
Och kanhända somliga skulle välja att bo på andra sätt än det vi menar vara människovärdigt – men som vi då skulle respektera och göra möjligt för att också alternativa livsformer skulle vara värdefulla för helheten.

Kanske skulle vi fortsätta sätta diagnoser på barn med olika typer av hjärnor. För att varje diagnos är ett sätt att ge varje individ de möjligheter som behövs för att ta tillvara just den variationen vad gäller perception och uttryck. Och då skulle vi nog också förstå, att de olika perspektiv som människor med ADHD, Autism, ADD och allt annat vi kallar det olika, att alla de perspektiven är som en kista fylld med skatter.
Men då skulle vi ju också veta, att det alldagliga liksom det geniala, precis som det udda är delar i en helhet där allt måste finnas för att samhället verkligen ska blomstra.

Om det vore så, att människolivets okränkbara värde var det vi trodde på, skulle nog världen se lite annorlunda ut.
Kanske inte mindre arbetsam att leva i.
Men annorlunda.

Published in: on 13 augusti, 2012 at 03:58  Kommentarer inaktiverade för Hur skulle det vara, om vi verkligen trodde att varje människa var lika mycket värd?  

tänk om man kunde släppa taget….

Om det är så.
Att allt det där som drabbar människor, det vi kallar ont, omöjligt, ödets svärta… allt det där meningslösa, om det egentligen inte alls handlar om dem som råkar illa ut.
Om det finns någon mening med det som sker, så som man brukar säga om allt som sker – och så söker man meningen i det individuella offret.
I stället för att söka i kollektivet.
Om någon utsätts för det vi kallar ont är det ju en av oss, en i en sammansatt organism som kallas mänskligheten, som bär något vi alla är delaktiga i. Ingen råkar ut för en olycka utan att någon annan byggt vägen eller tillverkat spriten som visserligen druckits av den som körde bilen – men inte av den som blev påkörd.
Och inte blir en människa mobbad utan att någon mobbar och om någon mobbar finns den personen också i ett sammanhang.
Allt hänger samman.
Och offret kanske inte alls bär den förklarande meningen. Det kanske till och med är så, att offret sällan bär den förklarande meningen.

Man kanske säger
– Jag blev utsatt för våldtäkten för att jag skulle lära mig något.
Men egentligen kanske man borde säga
– Jag blev utsatt för våldtäkten för att någon annan skulle lära sig något – eller mer sannolikt – för att många andra måste lära sig något.
Kanske offret också lär sig något – sannolikt beroende på hur han eller hon blir mottagen av de människor som finns runt honom eller henne. (Nej jag gillar inte ordet hen, skriver heller många bokstäver varje gång)
Och kanske kan det ibland vara så, att förövare och offer tillsammans skulle kunna förstå en mening utifrån hur de förhåller sig till varandra och resten av mänskligheten.

En man som slår en kvinna befinner sig visserligen i ett privat utrymme om det sker i hemmet – men hemmet finns inte i en isolerad annan verklighet än all annan verklighet.
Allt påverkar allt och våld är förmodligen ett symptom på att något bör undersökas, diagnosticeras och läkas. Och diagnosen när någon slår någon annan borde innebära, att man analyserar hela kontexten. Allt som sker runt dem som brukar våld och alla de påverkar när de utövar våld.
Annars blir samhället en sorts mobb som väljer ut sina offer, de som inte kan stå emot trycket, kommer att pysa ut hela samhällets obalans – och de som har makt tar tacksamt emot möjligheten att peka ut förövare som kan förvisas ”ut i öknen” som en syndabock.
Man tror att nu är problemet löst, förövaren är utkörd, inlåst eller åtminstone bestraffad och stämplad som olämplig.

Det är bara det, att problemen finns kvar i det samhälle som låter enskilda människor bära skulden för kollektivets svårigheter.
Och problemen alstrar nya spänningar som söker nya individer – som blir utsedda till syndabockar eller offerlamm.

Vi vet ju att det är så i små grupper. Vi känner till mobbingmekanismer och förstår oss på det där som kallas projicering.
Men varför skulle det som sker i små grupper bara gälla skolklasser och så kallade dåliga arbetsplatser?
Varför ser vi så gärna individer som förövare?
Hur kommer det sig, att till och med sjukdom numera är något man ser som meriterande för utanförskap – är du sjuk tillräckligt länge är du inte längre värd samma omsorg som de andra medborgarna – din sjukdom har blivit något du borde ha sett till att sluta med.
Och vad är det som hänt, när ett samhälle tillåter att ungdomar går ut ur skolan utan tillräckliga betyg eller kunskaper för att gå vidare i livet som en fullvärdig medborgare – och dessutom skuldbelägger ungdomen, barnet, för att skolan misslyckats med att ge de verktyg och grundläggande kunskaper man behöver för att ha möjlighet att gå vidare i utbildningssystemet eller arbetslivet?
Är det barnens fel att de inte klarar av skolan så som den är uppbyggd?
Kanske skulle det vara klokt, att sätta diagnoser och betyg på skolan i stället för att låta barnen bära dem?

Tänk om det är så, att om man slutar lägga skuld på individer och i stället försöker se sammanhang och om man försöker bedöma möjligheter i stället för att stirra sig blind på att hitta syndabockar, så kan det öppna sig helt nya möjligheter där man frigör människor som då kan vara till nytta i stället för att skickas ut i utanförskap.
Bara tanken…

…kanske räcker ganska långt.

….

Published in: on 4 augusti, 2012 at 12:23  Kommentarer inaktiverade för tänk om man kunde släppa taget….  

… men är det att vara ond?

Men varför? Varför gör de så här mot mig? Frågar hon. Och menar det människor slängt i hennes brevinkast och klottrat på hennes dörr och spridit ut som rykten i huset.
-Jo, vi har väl alla behov av att förlägga obehagligheter utanför oss själva.. säger jag och tystnar.
Det kallas projektion och. Nej jag kan inte fortsätta. Förklaringar i det här läget är bara löjliga. De hjälper varken henne eller den nerklottrade dörren.

– Människor är kanske onda innerst inne. Säger hon och spärrar upp ögonen. Jag med, fortsätter hon. För jag vill hämnas. Jag vill att det ska kännas likadant i dem som det gör i mig. Jag vill kasta ruttna ägg i deras brevlåda och skriva ”psykopat” på deras dörrar.
– Men är det att vara ond? frågar jag.
– Nej kanske inte, säger hon. Och jag har ju inte kastat skit på dem. Inte gjort dem något. Så jag förstår inte.Varför har dom gjort så mot mig?
– Det räcker kanske att du är annorlunda?
– Så du tycker det är OK att folk pratar skit då? Att dom vill mig illa?
– Nej det sa jag inte. Jag sa bara att det kanske räcker att man är annorlunda för att man ska bli en måltavla.
– Fan också.

Vi pratar inte så mycket mer om det där. Men jag tror att vi båda två försöker förstå något. Det där om hur människor kan göra mot varandra. Och av vilka anledningar.

– Makt. Säger hon nästan samtidigt som jag säger detsamma.
– Makt och det där att vilja vara bättre än andra. För att inte bli sedd som sämre. Fast nu börjar jag förklara igen. Det handlar inte om att förklara, vill jag säga. Men tiger.
– Men du, säger hon, Om man inte vill bli likadan, vad ska man då göra? Bara vara ett offer och låta dem få som dom vill?
– Hur menar du?
– ja jag kan ju låta dem jaga iväg mig, låta deras trakasserier sluta som dom väl vill. Att jag ska flytta. Försvinna ut ur deras åsyn.
– Så att dom kan hitta någon ny att trakassera? För det är väl det som alltid händer. Att någon ny blir måltavla.
– Fan. Ska man stanna bara för att skydda någon man inte ens känner då?
– Nej det är klart. eller ja. Eller jag vet inte. Du har ju ditt liv att leva. Så .. ja.

Det spelar kanske ingen roll om det är en skolklass som mobbar en elev, en trappuppgång som trakasserar en boende eller en medarbetare på en arbetsplats som blir utsatt. Eller för den delen en familjemedlem som förtrycks och misshandlas.
Hur det än är så är det människor som låter sig själva bli vapen i en meningslös mobb.
Och offret kommer alltid att fråga sig själv varför det sker. Som om den som blir utsatt är den som bär skulden.
Förutsägbart som en soluppgång.

Men kan man göra något åt det? Något som är så starkt.
Kanske inte.
Om man inte står bredvid och låter bli att kliva in. Om man är en som står bredvid och ropar att ”Nej vänta nu, vad är det som sker här?” Om man är stark nog att ställa frågor och vänta sig svar…
I stället för att bli domare eller kanske låta andra bli det.
Då kanske man skulle kunna förändra något litet. Åtminstone för den som utsatts för angreppen. För att då finns någon där som har sett. Sett och reagerat.
Det kan vara hela skillnaden mellan att orka fortsätta leva och att ge upp.
Är någon av oss så stark?

Vi ser på varandra och skakar på våra huvuden.
– Nej jag tror inte det handlar om att vara stark, säger hon.
– Jamen. Säger jag.
– Nej det handlar om att ställa sig bredvid varandra och bli starka tillsammans. Ensam klarar man det inte.
– Jamen.
– Nej.

Och hon har nog rätt. Det handlar inte om egen styrka. Det handlar om att förstå att det handlar om att den enda styrka en människa kan ha är den man får i gemenskapen med andra. Och då kan man välja att antingen bli stark på andras bekostnad eller bli stark för att man ger upp sin egen styrka till förmån för gemenskapen, den som inkluderar i stället för att utesluta.

– Men jag kan nog ändå inte stanna kvar i den här trappuppgången. Jag tror inte jag någonsin kommer att kunna finna den där sortens gemenskap här. Är jag egoistisk då?
– Ja kanske.
– OK då är jag väl det då. Egoistisk som lämnar min plats till någon annan.

Och så fyller hon vattenkokaren och fixar till den där godaste av alla drycker, favorittheet med ett stänk av mjölk i.
Vi har varandra.
Och just nu räcker det. Det behövs inte mer än så.

Nej just det.
Inte mer än så.

….

Published in: on 1 augusti, 2012 at 05:48  Kommentarer inaktiverade för … men är det att vara ond?  

mirakler?

Ibland händer mirakler.
Som att människor öppnar sina ögon och ser.
Då och då får man vara med om sådant som att ett obegripligt babblande transformeras till meningsfulla budskap.
Och nog har det hänt, att en människa som befunnit sig i en djup brunn av hopplöshet har blivit funnen innan döden tagit henne.
Märkligt nog är det ovanligt att höra talas om den sortens mirakler.
Vi talar tydligen hellre om lottovinster och lyckade sockerkakor.

Förresten är det väl inte så att mirakler bara händer. Det är i allmänhet så, att människor gör dem möjliga.
Utan att det finns något att se, kan inget bli sett.
Om ingen babblar kan ingen tolka. Och om människor aldrig skulle befinna sig i hopplöshet skulle väl inte heller människor kunna bära hopp åt varandra?

– Men är det hopplösheten som gör hoppet möjligt?
frågar någon.

Som om det onda är förutsättningen för det goda. Så att mörkret måste finns för att ljuset ska ha en chans.
Jo, somliga tror så. Många tappar tacksamheten över glädjen när sorgen håller sig på avstånd.
Men att det ena är förutsättningen för det andra?
Nej jag tror inte det.
Det gäller bara att se. Höra. Ta emot, vara öppen och låta bli att döma.
Mer än så är det nog inte.

Nej.
Inte mer än så.

Published in: on 28 juli, 2012 at 11:09  Comments (1)  

Buren av tornfalkens rop

Man kan aldrig veta hur taket ser ut när man slår upp ögonen efter en stunds sömn.
Om det är kvar. Eller om det öppnat sig mot himlen.
Som idag.
När ljuset återvände till de ögon som nästan tappat förmågan att se det.
ibland är dagen ändå mer än den natt som lämnade den

och tacksamheten lyfter sitt dimmiga täcke över sjön
som en slöja buren av tornfalkens rop

ännu en morgon i livet

Published in: on 23 juli, 2012 at 07:01  Kommentarer inaktiverade för Buren av tornfalkens rop  

Dissociation

När en människa arbetar hårt för att uppnå ett förväntat resultat och inte når dit blir hon förmodligen besvkiken.

Kanske arg, kanske ledsen. Men säkert besviken.

Men om samma människa sedan får veta, att hon visst uppnått det där målet utan att hon visste om det, hur blir det då? Om hon inte kan upprepa det man förväntar sig av henne och om hon själv inte alls vet eller ens tror det de menar sig ha sett?

Om en människa ena dagen är kapabel att räkna tredjegradsekvationer men nästa dag inte ens får ihop en enkel summa med en annan summa. Och om hon sedan förnekar, att hon över huvud taget kan förstå ekvationer. Vad händer då med de som bevisligen sett hennes uträkningar och med henne, som inte vet att hon kan.

Och vem har rätt? Hon som inte kan eller hon som kan. De som sett att hon kunde eller de som inte sett det. Och vad skulle det kunna bero på, att några vet något om någon annan, som hon själv inte vet.

Och hur skulle det vara om hon som kan sina ekvationer säger just det. Att hon kan. Och sedan när hon blir ombedd att räkna så vet hon inte att hon kan och menar, att någon annan måste räkna. Hon själv har aldrig gjort något liknande.

Det är klart, att förvirringen blir total. 

Men nog skulle man kunna reda ut trådarna. Ta reda på fragmenten och låta dem bli synliga som just det de är. Fragment skilda från varandra med en omutlig styrka.

För att om de skulle föras samman som en enda kropp i en enda tanke och i en enda tid skulle världen rämna och den enda utvägen måste bli döden. En liten kropp genomborrad av en stor. 

Det är väl en sorts kunskap det också. Att orka vila i, att vad som är för stunden bara handlar om det som är för stunden. Att det bara finns ett enda nu. Och just nu kanske det är möjligt att räkna med både x och y. Som en sorts kromosomer eller som ett sätt att förstå något annat. Kanske som lösningen på en gåta.

Men det är klart, visst skulle det vara fint att få se hela bilden. Hela människan hela tiden. 

Om det inte vore för det där om den genomborrade kroppen.

Published in: on 15 juli, 2012 at 01:59  Kommentarer inaktiverade för Dissociation