Tid?

Det är det där med tiden, den som påstås gå.
Eller i somliga kulturer sägs komma till oss.
Tiden som används som kontroll eller muta, som praktisk samordnande funktion eller splittrande krav.
Men vad är den egentligen?
Tiden.

Mätbar som enheter uppfunna av astronomer och filosofer eller omätbar som evigheten i de religioner som menar, att livet i mätbar tid bara är ett ögonblicks utsnitt ur den tid som varken har början eller slut.
Evigheten – om den finns – är den tidlös eller är det en tid som har en annan funktion än den mätbara?

Nog kan man sitta och vänta på den tid någon givit, en tid man fått hos en yrkesman eller yrkeskvinna.
Och visst kan man försöka spara tid genom att rationalisera. Fast om någon någonsin lyckats spara tid någonstans skulle jag vilja se det. Kontoutdraget eller beviset på att man sparat ihop till några extra livsveckor – som i så fall skulle kunna tas ut i samband med en särskilt lycklig livshändelse? Eller måste man spara den till de allra sista dagarna? Så de lika gärna kan bli en del av en extralång smärtsam dödsprocess?

Förresten, om man får tid hos någon….vad får man då? Om man ska få syn på den där tiden, liksom fånga in den och blanda den med sin egen tid.
Och tidstjuvar…. hur fungerar det? Om man stjäl tid måste ju tiden kunna stoppas i säckar eller kanske i någon lönnficka?

Nej jag förstår inte det där med tid.
Den kanske inte ens finns.

Och då kan det vara så, att någon sorts skaparande sitter i sin tidlöshet och skrattar åt oss som jagar efter – just det – ingenting.
I stället för att.

Om det nu finns något i stället för tid.