Gudspartikeln

Om det är så, att det finns någon sorts gudspartikel, alltså något som är ingenting och som är allt… Något som varken är bundet av tid eller rum, som finns (eller inte finns) samtidigt i evighet… Amen…

Ja, om det är så.. 

Fast det är väl så det är med Gud. Att Gud Är just det där man aldrig kan se eftersom om man får syn på Gud blir man inget eftersom tiden och rummet är ett intet i det som Är.

Nej med ord kan man nog inte beskriva det som inte finns. Men som alltså Är bortom och i det som finns.

Frågan om tro – alltså, om man tror på sin egen existens bortom det man kan uppfatta med sina sinnen och om man tror på en existens bortom det egna självet… Det där att lämna allt för att finna allt. Paradoxerna och den omvända pedagogiken, värdet av det som inte går att mäta i relation till sådant som mäts i storlekar och pengar.

Frågan är inte om Gud finns. Frågan är om det går att fråga eftersom själva frågan innebär en begränsning.

För om Gud Är mer än allt och mindre än intet, och själva frågan handlar om det som finns mellan intet och allt, ja då finns inget svar som täcker det där ”att vara”

Tanken omfattar varken varat eller det bortom varat. Så vad finns kvar att reflektera?

Det kommer för mig, att det enda jag kan är att vara där jag är. Som en bön. 

Inte mer än så. 

När natten jagar dagen

När sommarnatten skymmer sol
som skyar, men av mörker
går tiden daggkyld utan skor
att söka skydd mot hösten

Men ingenstans kan tid få ro
när natten jagar dagen
Den springer andfådd nakenlopp
och vissnar liksom gräset

i sommardagens grymma ljus
där livet går förlorat
att falla mot den mörka jord
en kista vigd åt döden

Men ingenstans kan tid få ro
nej inte ens i döden
där väntar våndan, den att bli
en nyfödd dag om våren

Om inte livet.

 

Om det är kärlek som driver oss att leva

skulle det då också vara kärleken

som älskar oss levande?

Men om livet och döden är delar av samma enhet

skulle då också döden vara av kärlek?

 

Kan det vara så enkelt

att också döden är byggd av kärlek

så att livet älskar oss in i döden

 

Så är mörkret bara en del av ljuset

som en vila

Nog kunde kärleken vara detsamma

om inte livet.

Att hata

Det är svårt att förstå att människor måste hata.
men uppenbart att det är så
Man hatar och måste såra den man hatar.
Det är svårt att förstå meningen med att såra en människa.
Men uppenbart att det fyller en mening
Man måste kanske såra för att rättfärdiga hatet

…

Bilder och andetag

Att stirra ut i mörker där natten är ljus
eller att se ljuset i mörkret
Inte är det samma sak men ändå byggt av samma innehåll
Mörker och ljus
Nattsvart förtvivlan som inte anar gryningen – eller hoppet som lyser i mörkret.
ljus och mörker

Myggan som krossas mot huden
eller huden som krossas där myggan lämnat sitt gift
Den ena mot den andra
Det ena mot det andra

Bilderna som ska beskriva något som annars aldrig blir sagt
och orden som säger något för att bilden ska bli tydlig för den som annars inget ser
De ord som används skulle vara exakta
men kan bara vara fragment

Den som lyssnar hör sin egen andning
men kanske menar att de andetagen är allt.
Och nog är det så
att för varje människa är de egna andetagen allt.

…

Den enklaste av alla vägbeskrivningar

Det är det där med varat. Om något verkligen Är – av sig själv. Finns något utan att någon är i relation till det? Kan något Vara – utan att det benämns eller åtminstone upplevs av någon?
Räcker det med att en sten ligger bredvid en annan sten för att de två ska finnas som något som är i relation till något annat?
Eller måste något vi kallar levande finnas där samtidigt?
Skulle världen vara konstant också om inget levande väsen skulle varsebli den?

Måste vi tro på det vi inte ser för att det ska finnas? Och finns det i så fall bara för oss? Om någon annan tror på det är det väl en annan bild, ett annat upplevt vara?
Om det är så skulle det alltså finnas en verklighet för varje enskild människa.
Hur kommer det sig i så fall, att vi kan beskriva något för en annan människa så att den personen förstår vad det är vi beskriver?
Förresten, hur kan vi vara säkra på det? Att andra förstår vad vi menar. Om jag säger rund kanske någon annan ser en form jag inte ens kan föreställa mig. Vi har bara kommit överens om att ordet rund betyder det där som jag ser på ett sätt och en annan ser på ett annat sätt.
Men om jag beskriver vägen till badplatsen… ja, jag beskriver den ju inte som jag själv uppfattar den. Jag försöker säga det jag tror andra måste veta för att hitta. För att jag vet hur andra beskriver vägar.
Kanske är riktningar och av människor tillverkade vägar något vi tror på gemensamt och därför kan känna igen när vi talar om dem?
Men om jag skulle beskriva vägen till badet.. så som jag vet.
Ja. Men min tro är, att de flesta inte skulle förstå.

Såhär:
Om vi utgår från den plats du skulle kalla mitt garage. Jag kan gå med på att säga just så. Mitt garage.
Vänd dig mot den plats där du känner doften av sjö som starkast. Lyssna till ljuden mot marken, ta den riktning som sjunger i e-moll om du har gummisulor eller gummidäck. På din hjärtsida är det då stora ackord, den andra sidan är mer som ett kluster. Om du lyssnar noga (men då krävs lite rörelse) kan du känna i huden att hjärtsidan håller dig kvar på vägen.
Följ den känslan och bli inte rädd när e-moll övergår i c-dur en liten stund. Andas in sjödoften och märk att den blandas med en aning trä i förmultning. Vänd dig så du står med ryggen mot rörelsen och ta dig genom en tung fuga. Som av Buxtehude.
Om det nu är sommar har du doften av äng att gå mot och klustret fortfarande i din hand.
Hjärtat måste följa rytmen du rör dig i och du måste släppa tonarterna. Här är atonal mark. Ljuset kommer att visa dig ut ur den delen av livet. Och hjärthanden vilar trygg mot värmen. Håll den mot värmen medan ljuset söker den andra handen. Färdas sedan åter mot doften av vatten när vägen svängt dig färdigt.
Förlåt dina fötter och omfamna mörkret när det når dig. I vinden hör du andra toner, dovt återkastade från höjderna. De kallas granar men är mycket mer än så.
En aning curry får dig att gå lite snabbbare, akta hjärthanden för det som snärjer, nu är den andra handen nära vatten, men sinnena vet att där är dy och sumpmark.
Ännu några steg och de toner du möter är de som föds av mötet mellan sjö och himmel.
Där är frid.
Och om du sänker kroppen i vattnet vet du något om det dop som är något helt annat än en komplicerad ritual.
Här är alla riter enkla.

Så.
Den enklaste av alla vägbeskrivningar….

samtal med en gransångare?

Han sa något om att skriva i huvudet. Alltså att föra imaginära anteckningar av sådant som sker och sedan fotografera de där anteckningarna. Så att de blir kvar som en fotostatkopia lagrad bland alla de andra fotograferade texterna.
Smart.
Jo det fungerar nog. Om man snabbt skriver ner det som sägs och det som sker. Låter fingrarna knappa in varje bokstav i ett rasande tempo – 900nerslag i minuten. Och skriver ut.
Hur många A4 blir det på en timme?
Hur mycket plats tar det i hjärnans hårddisk och finns det något bra sätt att katalogisera det så det går att fiska upp i rätt ögonblick?
En sorts associationskatalog? Som vanligt utan källbeteckningar eftersom namn och datum och eventuell förläggare sällan uttalas och min förmåga att komma ihåg vem jag talar med är obefintlig.

Han sa en hel del annat också.
Sådant som ordning och struktur, om mening. Och om något som måste nämnas som destination. Jag vet inte vilka ord han använde eftersom det enda som syntes ovanför hans huvud just då var det där. Destination.
Om att det som ryms i en människa är till för andra människor. För att all mening har en destination.
Sa han ju inte. Men det var så det kom till mig.

Jo jag skrev ner det. Sådär imaginärt.
Som en fågelsång
och jag hör den som gransångarens skala av tonhöjdsförskjutningar
men ser inte bokstäverna

kanske är det att minnas?

….

hur kallt är det när det är fem grader och midsommarnatten vägrar ge koltrasten sitt mörker?

Idag tänker jag på hur kallt det är när det är fem grader och stormbyar fyllda med regn.  Att det behövs ylleunderställ och kanske skoteroverall om man ska klara ett par timmar utomhus.

Och så tänker jag att det är midsommar. Juni. Och fem grader som känns som snöstormskallt. Och så säger jag högt så alla hör det att ”jag vill inte”
Jag vill inte frysa, vill inte orka, vill inte finnas och vill inte vara i den här obarmhärtigt kalla världen.

Tanken hinner knappast mer än lägga sig så är det redan en annan dag och en annan tid.
De vita linjerna på vägen, solskenet och vinden liknar något annat än det jag lämnade i någon sorts målmedvetenhet.
– hur blev det med extratröjan? Frågar jag.
Och väntar mig ett svar.

Det är klart att rädslan gärna vill strypa mig när jag varken hör något svar eller vet om den som skulle sagt svaret någonsin hört just den frågan. Den gamla rädslan.
Att aldrig veta vem som svarar. Om någon svarar.
Än en gång ovissheten.

termometern visar plus fjorton grader
och stormen, regnet och tanken på ullunderställ och vintervantar tycks lägga sig platt mot asfalten.
Tre djupa andetag måste stilla mig, bara tre andetag bort måste svaret ligga. Som en tyst överenskommelse.

Men jag måste stanna. Stanna och mota det som kallas panik. Det som aldrig får bli något annat än just det där att stanna. Stanna, andas, tänka och sätta samman.
Det finns en inbyggd GPS i telefonen. En kartbild och en redan inprogrammerad adress.
Härifrån och hem.
Nej jag vet inte något annat än det jag ser. Inget jag känner igen och inget jag sökt.
Men jag ser bilden. Läset siffrorna och andas.
tvåhundratrettio kilometer okänd väg.En borttappad passagerare. Och en nästan tom bensintank.
Paniken. Får inte.

Att köra de där milen.
Att stanna vid bensinmacken, leta i fack och fickor. Hitta bensinkortet i handskfacket.
Köra de där milen
stanna vid den där sjön
tänka

Och ännu en gång finna tiden
Alla de där vita strecken. Men grusvägen?
Grinden och ljudet av vatten.
Många mil och ändå inte närmare det mål som kallas hem.

Jag måste sitta länge med blicken fäst vid bergskammen.
Någon skulle finnas. Någon skulle säga. Någon skulle.

Men minnet av kölden sitter som blå skuggor på huden. Som om någon hackat med baksidan av en hammare mot benen för att väcka dem till liv. Kanske lyckades det.
Någon måste ha tagit mig de tjugotre milen bort. Och någon borde ha svarat mig när jag frågade om den där extra tröjan.
Men vem förde mig mot bergen och var är den extra tröjan?

…..

Men ingen svarar mig när jag ställer mig upp och frågar hur det kommer sig att den extra tröjan inte ens är tvättad.
Jag bara ser ner på mina fötter och hoppas att de vill mig väl när de bär mig över vägen.
Som vore vi ett.
Sedan faller marken mot mig och paniken.
De tre djupa andetagen och det där stadiga taget kring telefonen. Den med GPS.

inte mer än så.
men ylletröjan hade varit skön att svepa runt kroppen när vi måste vänta, fötterna och jag, där vid vägkanten, medan GPS- koordinaterna formar sig till riktningar och mål.

Vi talar med varandra lite senare.
Hon som vet hur det är och jag som helst ville tiga.
Sedan möter hon mig och kör varje mil som en molnstod. En någon att följa. Som en tyst överenskommelse.

Tröjan hittar jag hemma på köksstolen.
Men då har solen redan lagt sig i lä och ropat något om vila.
Och jag lyssnar som om jag hörde varje ord.

Hon och jag.
som tiden och rummet.
Men jag kan ändå inte släppa tanken på de där fem graderna och regnet som kändes som snöstorm mot huden.
Midsommar. Och ljuset som förvägrar koltrasten den där stunden av sång just innan mörkret måste besegras av gryningen.

….

Ett annat liv – eller?

ett liv kan vara så mycket, för någon är det en rad av pärlor på en tråd, för andra har tråden aldrig spunnits och pärlorna ligger dolda i de skal som vägrar släppa in ljuset.

– Du, var Katarina här med böckerna igår?
– Va? Nej det tror jag inte.
– Ja men dom ligger väl här? Är det inte dom här böckerna?
– Jaha. Ja.
– Vad bra. Sa hon något om onsdag?
– Va? Nej jag tror inte hon var här.

– Har du tagit fram de där uppgifterna jag bad om?
– Uppgifterna?
– Jamen, vi pratade ju om det nyss.
– Vänta nu. Vad var det jag skulle ta fram sa du?
– Siffrorna om huset.
– Jahaja. Ja det kan jag väl.

– Förresten har du ätit?
– Ja det har jag nog, klockan är ju två.
– Vad bra.

– Har du fått fram de där siffrorna nu då?
– Huset?
– Ja.
– Javisst. Vad ska du ha dem till?
– Suck.

Förlåt.

Sen sätter vi oss i bilen och det finns ett mål. Kanske heter målet bråttom. Och vi talar om vägar och att det ska bli roligt.
Jag har inte en aning om vad som ska bli roligt.
Det är som vanligt och jag säger att det ska det bli.
Sedan åker vi hem. Och det har gått bra. Förstår jag. Det känns skönt i kroppen, som att det blir lätt att sova.

Men det hände inget annat än att morgonen ville något annat än sömn.
Idag är en annan dag.

Och jag undrar om målet är bråttom när vi sätter oss i bilen.
Men man säger att jag gör det jag ska. Så det är i sin ordning, och bråttom brukar bli sista minuten innan jag får sätta mig i bilen igen och svara det sannolika.
Jo det har gått bra.
Allt har gått så bra.

….

Mening och verklighet

Det kan vara så, att de minnen man har egentligen inte är några minnen. Det är nämligen så, att våra hjärnor gärna skapar mening, och om det vi ser inte har någon mening så hittar hjärnan helt enkelt på något så det blir meningsfullt.
Ser man en katt som går på två ben kan det hända, att hjärnan hittar på att katten egentligen är en mekanisk katt, eller ett utklätt barn. Och om någon då tar katten i svansen och slänger den som vore den en kastboll, så är det inget märkvärdigare än att slänga vilken trasa som helst. En leksak helt enkelt.
För det finns ju inte katter som går på två ben.

Om man ser någon bryta sig in i ett hus brukar man se en man i mörka kläder. Oavsett vilket kön och vilken färg det är på kläderna.
Och det är naturligt att minnas snabba bilar utanför banken som blir rånad.

Vår barndom minns vi som vi behöver.
En ljuvlig sommar och en vinter med massor av snö och snölyktor utanför dörren. Goda söndagsmiddagar och massor av julklappar. Alla var alltid snälla.
Eller minns vi när vi var ledsna? Låg under sängen och grät? Inte fick de där skridskorna. Glömde bort att komma hem i rätt tid och fick smisk och utegångsförbud?
Och hur har barnhjärnan satt ihop informationen?
”vet vi” att vi var älskade eller ”vet vi” att ingen ville ha oss?
Tror vi fortfarande att vi har ansvar för mammas och pappas tillkortakommanden – skilsmässor, olyckor, missbruk…
och hur förklarade vi för oss själva att det var vårt fel?
Jo hjärnan hittar på.
För att det ska bli meningsfullt och för att vi ska ha någon sorts kontroll.

Så vad är det vi minns?
Verkligheten?
Ja – men vad är verkligheten? Är det obegripligheter staplade på varandra eller är det våra tolkningar av de där obegripligheterna?
Och vilken tolkning är då den vi ska hålla oss till?

Om vi åker till somliga kulturer förväntas vi svara att vi gärna kommer på middag eller går på bio oavsett om vi tänker göra det eller inte. Allt annat skulle vara oartigt.
Och om vi sedan inte dyker upp är det helt i sin ordning. Något hände säkert på vägen. Vi var ju ändå artiga nog att visa god vilja och därmed bevisa att vi är vänligt sinnade och vill väl.
Men här skulle samma beteende resultera i att ingen skulle lita på våra svar, rätt snart skulle människor sluta fråga om vi vill komma eller följa med.
Vad är rätt?
Och hur tolkar vi det andra menar är rätt?

Inte ens inom samma kultur kan vi säga, att vi ”vet” samma saker om verkligheten.
Politik är att vilja något – att vilja något i verkligheten och att sedan se till att få det gjort.
Men vi tänker olika om det som är vår verklighet och om målen för vårt arbete.
Vi ser inte samma sak när vi tittar på samma sak.

Och förresten, också inom en och samma människa finns många bilder av verkligheten, många som krockar med varandra.
Man måste välja.
Utan att veta om man väljer rätt.
Kanske är det en av de stora anledningarna till, att det är så viktigt att kunna förlåta både sig själv och andra.
Förlåta och gå vidare.
Oavsett hur verkligheten ser ut.

….